Jag såg gårdagens Fotbollsgala med ett kvartsöga.

Det gladde mig verkligen att Therese Sjögran fick Fotbollskanalens specialpris. Hennes sätt att spela fotboll har i alla tider tilltalat mig.

Jag reagerade dock kraftigt när hon kommenterade sitt nya jobb som sportchef i FC Rosengård:

-- Nu skall jag ut och värva spelare så vi kan vinna Champions League.

Som jag skrev för några dagar sedan: Var finns känslan för den egna, utmärkta utbildningsverksamheten och om svensk landslagsfotboll, om man nu håller samma utlandslinje som man mestadels gjort?

En förening med FC Rosengårds ideologi har jag svårt för. Och att Malmö kommun med en extra miljon skall stötta en sådan -- ni får ursäkta -- ídrottspolitik är för mig obegripligt. Det är inte Malmös uppgift att kompensera Europeiska Fotbollförbundets ojämna ekonomiska fördelning.

Det finns andra objekt inom idrotten som det finns anledning att satsa på. Idrotten är ojämn utan att granska det i ett genusperspektiv.

En miljon kronor är mycket pengar i vissa sammanhang, mindre i ett annat. För ett lag som spelar i CL bör en miljon inte vara avgörande.

Laget borde dra in denna summa på sina inhemska serie- och cupmatcher och inte minst på Europamatcherna. Nu gör man tydligen inte detta.

Laget och klubben är inte tillräckligt attraktiva. Malmöborna bryr sig inte.

Jag har sagt detta förut, men nu får det vara på ett tag.

***

Jag fick ett mejl från en av Malmös jurymedlemmar i Allsvenskans stora pris, där han berättar att han minsann placerade Gefles tränare Roger Sandberg på andra plats och att han hade två spelare från “småklubbarna” högt på talanglistan.

Det hedrar honom och det är inte förvånande. Han (och det är Ole Törner) följer Allsvenskan mer än de flesta andra fotbollsjournalister och när han byter ut sina ljusblå glasögon mot ett par mer objektiva är han högst trovärdig.

***

På tal om i Allsvenskans stora pris. Det gladde mig att IFK Göteborgs Emil Salomonsson utsågs till seriens bäste högerback. Det är underligt att hans namn inte funnits med i landslagsdiskussionerna. Emil har kvaliteter som överglänser många av de flitigt lanserades.

***

Det finns anledning att återkomma med några ytterligare allsvenska funderingar.

Det är galatider i den inhemska fotbollen.

Galor är inte min likör.

Såg dock med ett halvt öga Allsvenskans stora pris, ett samarrangemang mellan C More och fotbollsmagasinet Offside. Med sin stora jury, Allsvenskans alla 16 tränare och lagkaptener samt 32 representanter från massmedia från landets olika delar, ger omröstningen en viss tyngd. Men jag fick en känsla av att ett det åter blev en slagsida åt storstadsregionerna.

Skånes/Malmös jurymedlemmar var Ole Törner från Skånskan och Källspostens Mattias Larsson och Joakim Wall. I min värld en överrepresentation för Malmö, två hade räckt.

I ett fall gjorde juryn det alltför lätt för sig. Det var i graderingen av Årets tränare. Att Janne Andersson, guldtränaren från Norrköping, blev etta var givet men var inte Jörgen Lennartsson och Andreas Alm trots topplaceringarna något av förlorare? De matchar ju lag med resurser.

Vore Gefles Roger Sandberg inte en tränare att belöna? 36 poäng och en tiondeplats med klubbens begränsning i ekonomin är ett bevis på hans kapacitet. Dessutom har han utvecklat Gefles offensiva spel.

Utvecklats har också Sundsvall gjort under Roger Franzén, som även han jobbar med en kärv ekonomi att ta hänsyn till.

Två Norrlandstränare har svårt att hävda sig i två lag som inte finns i det massmediala ljuset.

Även i målvaktsvalet höll sig juryn till de beprövade namnen/klubbarna, Alvbåge, Carlgen och Stuhr Ellegaard.

Unge Jacob Rinne var tveklöst en av de främsta anledningarna till Örebros strålande avslutning.

MFF var inte riktigt nära att få en förstaplats. Markus Rosenbergs bronsplats som främste forward var det bästa. Ett bra bevis på MFF:s allsvenska insats. Vilken grad man sätter på misslyckandet beror givetvis på de förhoppningar man hade i våras.

Tyvärr redovisades bara de tre främsta per kategori i tv-sändningen. Med en så stor jury blir spridningen av poängen stor och det vore intressant att i alla fall få en fembästalista.

Och kanske ge uppmärksamhet och uppmuntran åt de mindre, de åsidosatta.

Malmö FF säger att det skall satsa många av sina Champion League-miljoner på sin ungdomsakademi.

Det gillar jag. Klubbar som utbildar talanger från den egna regionen är det som gynnar svensk idrott bäst, oavsett idrott. Men med en hög internationell målsättning, som i fallet MFF, blir det en svår balansgång, ett dilemma.

Av vad jag förstått har MFF i dagsläget en för stor trupp, 29 spelare. Den måste bantas. Vem går det ut över? Samtidigt finns propåer om att det måste in något nytt. Ja, några journalister har till och med gjort upp långa listor av intressanta unga spelare som MFF bör locka till sig. Så finns det diskussioner om några “återvändare”.

Det blir ett pussel för sportchefen Daniel Andersson att få alla bitar på plats.

Kontinuerligt spel på hög nivå är det bästa receptet för en talang att utvecklas positivt. Pa Konate och Erdal Rakip har då och då visat hög kapacitet men också visat ojämn kvalitet. Jag menar att det beror på att de inte fått kontinuerlig 90-minutersmatchning i A-laget. Kommer Franz Brorsson att få det 2016 i den rådande konkurrensen med tre ytterligare innerbackar?

Och hur länge kan Erik Andersson hållas på bänken? Hans potential måste man ta tillvara.

De här fyra talangerna måste snabbt få en plats i ett ordinarie MFF/allsvenskt lag om de skall få utdelning på sin talang.

Jag vet att några spelare kan försvinna trots att de har kontrakt. Men skall MFF planera för att 2016 spela i Europa (statistiksnacket om att MFF inte kan vinna Svenska cupen ger jag inte mycket för) måste man behålla den absolut största delen av höstens trupp. Att byta ut halva truppen år efter år fungerar inte. Det såg man delvis i år,

Det blir intressanta månader framöver.

Och jobbiga för Daniel Andersson och hans medhjälpare.

Går allas önskemål att förena?

***

I min fotbollsvärld borde en Malmögrabb vara ett intressant MFF-nyförvärv, Helsingborgs Robin Simovic. Han har kvaliteter som gynnat Markus Rosenberg.

Och HIF behöver pengar.

Att vara beroende av ett 20-tal personer för att få ett projekt i hamn i tid kan vara påfrestande.

När så alla bitar är på plats infinner sig en lättnad, följd av en avspänd trötthet.

Nåväl, pdf-filen för Skånsk Idrotts Historia 2015 är sänd till tryckeriet och boken skall vara klar att hämtas av medlemmarna i Idrottsmuseets Vänner den 1 december, då Armand Krajnc är IMV:s frukostgäst i Baltiska hallen.

                                                       ***

Trots det intensiva arbetet med boken har det givetvis funnits tid till att konsumera idrott både live, via tv och genom olika tidningar. Det finns mycket att kommentera och det finns anledning att återkomma.

                                                       ***

FC Rosengård, de svenska dammästarna i fotboll, har förstärkt sin trupp med två spelare. Givetvis -- lite elakt skrivit -- med två utländska spelare, Gaelle Enganamouit från Kamerun och Lina Salmi från Finland.

Rosengård har valt sin väg. Det står var och en fritt att ha en egen filosofi för att nå sina mål.

Men många gånger harmonierar inte ord med handling. I somras basunerade Rosengård ut att klubben satsade ungt och på eget. Massmedia applåderade okritiskt utan att notera att det i stort bara blev korta inhopp av de unga i ett läge då Rosengårdstruppen var skadedrabbad.

Nu motiverar man värvningen av Gaelle Enganamouit bland annat med att hon kommer att locka extra åskådare till seriematcherna. Samma argument använde man när Marta kom till Malmö. Det visade sig vara fel.

Värvningen av Lina Salmi säger man är en satsning på framtiden, på de unga.

Det är nu jag reagerar kraftigt. FC Rosengård har Sveriges absolut bästa U 19-lag, vann sin serie överlägset och också slutspelet. Laget blev svenska U 19-mästare. Finns det inte talang i truppen att satsa på? Det sänder ut signaler att den egna ungdomsverksamheten inte är tillräckligt bra. I en klubb med en uttalad målsättning att nå långt i Champions League är huvudmålet för ungdomsarbetet att fostra elitspelare. Givetvis ett tufft mål men här har FC Rosengård en lång väg kvar.

Den givna frågan är: Var skall de unga Rosengårdstalangerna -- för sådana finns naturligtvis -- få sin viktiga matchskolning mot elitmotstånd, när den egna klubben genom sin värvningsstrategi stänger dörren till A-laget?

Måste de som några andra unga tjejer söka sig från Malmö för att få spela elitfotboll?

Eller tar de vägen till Malmökonkurrenten LB 07 i Elitetttan?

Rosenbergs utvisning mot Norrköping var ingen större överraskning.
Det mest sensationella är, att han inte fått se det röda kortet oftare under den här säsongen. Man kan inte komma undan kritiken mot honom genom att påstå att han ”spelar på gränsen”. Lagkapten Rosenberg överträder den alltför ofta. Att döma av dagens kommentarer har MFF-följarna i Malmömedia -- liksom vi andra -- sett detta under i stort hela säsongen utan att kritiskt skriva om det.
Nu när kortet äntligen kom vågade man framföra sina iakttagleser.
Jag har testat mitt epitet på Markus Rosenberg, ”Den arrogante drummeln“, hos bekanta med MFF-hjärta och de håller med mig. Med ett suckande ”tyvärr” som följd.
Den här tidiga utvisningen var sällsynt klumpig eftersom den naturligtvis påverkade matchutvecklingen och därmed även medaljstriden. Rosenberg har väl aldrig varit populär i Göteborg. Nu är han det väl än mindre.
Men att påstå att om Rosenberg varit kvar hela matchen så hade MFF vunnit, det är att gå väldigt långt. Det är i alla fall den slutsatsen en krönikör/bloggare drog efter vad hen noterat under de fem första minuterna.
Det är samme skribent som erkänner att hen inte såg utvisningssektionen eftersom hen samtidigt flamsade med följare i tidningens live-rapporteringen från matchen.
Det är en service jag aldrig kommer att förstå värdet av. Den går ut över innehållet i papperstidningen.
                                                           ***
Även i övrigt uppträdde många MFF-are ovärdigt med alla sina protester mot allt och alla. Och opulerade spel. Jag tänker inte på unge Franz Brorssons utvisning. Den får tillskrivas utbildningskontot. Och blodsband. Fader Jonas gjorde under sin aktiva tid likadana viljeladdade satsningar.
Min fråga är: Vilket ansvar har tränaren Åge Hareide? Genom sitt agerande och sina ideliga protester mot alla domslut mot MFF sanktionerar han spelarnas reaktioner.
I min värld är det ett ovärdigt ledarskap.

Liksom Rosenbergs som lagkapten.

                                                           ***
Femteplatsen är en missräkning för alla rättrogna MFF-are. Vem bär ansvaret i detta upphuassade bygge?
Vem av de etablerade MFF-följarna vågar göra en seriös analys?

Spekulationerna är många inför morgondagens spännande avslutning på Fotbollsallsvenskan.
Jag tänker avnjuta dramatiken i tv-fåtöljen, litar inte på att MFF rapporterar utvecklingen på de andra arenorna. Det har man inte gjort tidigare den här säsongen. MFF är sig själv nog. Förhoppningsvis ger MFF denna gång avkall på sina principer.
Alla förståsigpåare och experter menar att Norrköping måste vinna över MFF för att fixa SM-guldet. Man baserar detta på att IFK Göteborg vinner hemma över Kalmar. Se, jag är inte lika säker. Det finns något som heter nerver och anspänning. Kalmar har gjort en bedrövlig säsong, har sett ett tiotal matcher, och tabellplaceringen visar med all tydlighet på detta. Den är berättigad. Men det finns kapacitet. Det visade laget inte minst i Malmö för en tid sedan. Det var först efter MFF:s 1--0, ett klart offsidemål (dock inte berört i Malmökommentarerna), som Smålandslaget blottade sig för att försöka kvittera.
Och nu med klarat kontrakt kan laget släppa loss. Kalmar har många duktiga spelare.
Det finns en ytterligare anledning till min tro på att det inte blir någon lätt vinst för IFK Göteborg. Blåvitts form är inte den bästa. Visserligen har laget inte förlorat på de sju senaste matcherna men spelmässigt har det ofta varit torftigt och poängen har kommit efter rätt marginaler.
Ett avspänt KFF mot ett nervigt Göteborg ger kryss.

                                                           ***
Och det tror jag att det även blir på Swedbank.
Norrköping är höstens mest intressanta lag med ett spel som jag gillar.
Jag hoppas att Franz Brorsson får spela i MFF. Han har varit fantastisk duktig i de matcher han spelat. Att få se honom mot Allsvenskans för närvarande bästa anfallsduo, Alhaji Kamara/Emir Kujovic, vore det verkliga testet om talangen redan är mogen de stora senioruppgifterna.

Gratistidningen City kommer inte ut mer.

Som en tidningsläsande nörd har jag de flesta dagar snappat åt mig ett av de exemplar, som en äldre gentlekvinna hämtat till oss pensionärer och lagt på en bänk i entréhallen.

För en SDS-prenumerant har det gått snabbt att bläddra igenom City. Materialet har ofta varit det samma.

Jag kommer dock att sakna Fredrik Lindstrands MFF-krönikor. Av de fyra skribenter som kontinuerligt följer MFF är Fredrik den mest kunnige -- han har spelat på elitnivå -- och den som legat lägst när MFF-euforin varit som högst. Även om hans sol också haft sina fläckar.

Hans betygssättning har varit sansad i med- som motgång.

Jag ser att Fredrik får fortsätta på Sydsvenskans sport. Förhoppningsvis får han plats att i krönikor och analyser ge oss sina åsikter om MFF.

Liberala tidningar pläderar för mångfald. Här har de bestämmande på Sydsvenskan en möjlighet att leva upp till sina stora ord och bredda MFF-bevakningen. En nödvändighet.

***

Jag lär också sakna profilen Kalle Linds onsdagskrönikor. Nu får jag vid frukostbordet nöja mig med hans klurigheter -- ibland med kullerbyttor -- i Radio Malmöhus.

***

Det blir mycket sport i tv. Ibland för mycket. Jag har dock försökt rationalisera bort oväsentligheter och dit räknar jag tränar- och spelarintervjuer före match och i paus. Vid dessa till tillfällen gör jag oftast något annat.

Är det någon som hört en handbollstränare säga något annat än: Vårt försvarsspel måste fungera så att vi hjälper våra målvakter och därmed får kontringar och lätta mål. Och så måste vi undvika att göra tekniska fel.

När det gäller fotbollsintervjuerna -- ibland har jag satt mig tillrätta för andra halvlek och “tvingats” lyssna -- ser man ibland hur det kryper i kroppen hos den utfrågade tränaren som hört samma fråga nu 29 gånger och gett i stort samma svar lika många gånger.

***

Rekord i dumhet hörde jag när hen -- skönt med ett könsneutralt ord så man kan undgå en genusattack -- strax före avspark före andra halvlek vid ställningen 0--0 mot HBK frågade AIK-tränaren Andreas Alm om han funderat på hur han skulle formera laget till matchen mot IFK Göteborg en vecka bort eftersom Nisse Johansson fått sin tredje varning och därmed var avstängd i dagens toppmöte.

Hur okunnig och naiv får man vara? Och skönt att Andreas Alm är en gentleman.

***

Hur mycket regelkunskap kan man begära av en tv-kommentator? Mycket tycker jag, speciellt som hen sen med hjälp av sträck, stillbilder och slow motion-upptagningar analyserar en knivig situation in i minsta detalj. Och därefter fäller ett kategoriskt domslut.

Därför blev jag extra förbannad när några av landets mest ansedda kommentatorer inte kände till regeln att en straffläggare inte får slå in sin egen stolpretur om inte målvakten rört bollen.

Man dillade om offside, om motståndare eller medspelare rört bollen. Rena kaoset.

En före detta elitdomare hörde av sig under sändningen i och förklarde regeln.

Pinsamt!

(Eftersom målram, hörnflagga och domare är “döda” föremål får en spelare vid en slagen straff- eller frispark inte vidröra bollen innan någon annan spelare gjort det.)

Ibland hinner man inte allt man vill. Inte bara ibland utan alltför ofta.
Har inte haft tid att skriva ner mina tankar på länge, har lagt ner det (nästan) sista på slutarbetet med den 15:e årgången av Skånsk Idrotts Historia.
Det ser ut att bli en intressant bok.
En artikel handlar om en simstjärnan, som avslutar sitt liv i misär. Läsarna får också ta del om en rallydrottnings karriär, man kan läsa om en brottare, som av många anses vara landets främste tekniker genom tiderna, om tre fotbollsprofiler från olika nivåer, om kanske världens främste domare i sin sport, om Sveriges snabbaste familj, om två handbollsklubbar vars utveckling gått åt rakt motsatt håll, om en ledare som betytt mycket för en klubb som numera är en av landets största och främsta, om två 100-årsjubilerande klubbar, om Sveriges äldsta stuteri, ytterligare porträtt av elitspelare i fotboll, om en idrott som numera inte utövas i Skåne men haft aktiva av högsta världsklass, om motionsidrottens utveckling och avslutningsvis en statistikdel där vi redogör för alla fotbollsföreningar som verkat i fyra sydliga skånska kommuner.
Om jag själv får säga det: ett intressant skånskt sportsligt smörgåsbord.

***

Det är svårt att undgå att berömma MFF för insatsen i Champions League och 1--0-vinsten mot

Sjacktar Donetsk. Den var övertygande och sett till målchanserna för liten.
Jag kan inget om ukrainsk fotboll och inget om Sjacktar. Det laget visade upp var dock bedrövligt både defensivt och offensivt.
Vid lottningen var den allmänna meningen att kampen om tredjeplatsen skulle stå mellan MFF och Sjacktar. Ju närmare Malmömötet kom desto bättre blev Sjacjktar i medias kommentarer. På vilka grunder? Årets lag (och det är väl detta som skall bedömas?) har väl av tidigare kommentarer att döma inte rakt igenom varit övertygande.
Med detta resonnemang som bakgrund har jag svårt att man i så många fall kallar vinsten en bragd, ett i min värld väldigt stark ord. Med MFF:s CL-satsning är det väl naturligt att man till och med två år i följd kan kvalificera sig till CL-slutspelet och där vinna en och annan match.
Om jag inte missminner mig betraktades även MFF:s avancemang till CL via Celtic som en bragd. Skottarna har senare inte vunnit någon match i Europaleague. Senast förlorade man med 3--1 mot norska Molde.
Underkänner man inte både satsning och lag när MFF-vinster på hemmaplan mot Sparta Prag, Salzburg, Celtic och nu Sjacjktar betecknas som bragder? MFF har ju delvis bevisat att man håller en internationell bra klass i det skikt MFF och exempelvis de fyra ovannämda klubbarna finns.
Räcker inte strålande insats eller något liknande som betyg?