Det finns en blogg på Sydsvenskan ”Max punktmarkerar MFF”.

(Max det är Wiman det).

I dagens mediavärld är det väl okej.

Sen är det frågan till vem bloggen vänder sig? En blogg som publiceras på nätet vänder sig till, ja i princip, hela världen. Men MFF-bloggen blir det många gånger ett familjärt samtal med ljusblå anhängare. Max är ju dessutom mer familjärt än Wiman, (De flesta bloggare använder sitt efternamn.)

I veckan fanns en diffus rubrik: ”Siffror – många ni inte vill läsa.” Min tolkning – har kollat med andra som håller med --  ”Många siffror ni inte vill läsa.” Ute i vida världen finns det faktiskt ganska många som gärna läste om BK Häckens långa förlustfria svit mot MFF. Men det är ju inte för dem Wiman skriver. Han skriver för MFF-familjen, inte för neutrala läsare utanför den.

Det blir helt enkelt för mycket ljusblå klubbtidning över det hela. Trovärdigheten försvinner helt i alla andra MFF-relaterade artiklar/krönikor, signerade Max Wiman.

I dag börjar sjunde omgången av Fotbollsallsvenskan.

På mindre än en månad har halva vårsäsongen avverkats. Den andra halvan skall spelas på en lika kort period. Det är ett tufft program.

Jag tror att de många muskelskadorna – jag uppfattar dem som ovanligt talrika denna vår – beror på det täta matchandet tidigt på säsongen, kombinerat med det kyliga vädret.

                                                  
           ***

Diskussionen om gräs och plast återkommer regelbundet. Jag är trött på den.

Har man beslutat att det är tillåtet att spela antingen på naturgräs eller på konstgräs så acceptera detta utan gnäll,.

Vi bor i ett långt land med varierat klimat och olika förutsättningar. Vill vi att hela Sverige skall kunna vara med i Allsvenskan och kunna spela matcher redan i månadsskiftet mars/april finns inget annat alternativ.

Det har också varit intressant att ta del av kommentarerna efter en naturgräsmatch under april. Matchkvaliteten har oftast varit klen och enligt ”alla – vinnare som förlorare, experter från alla läger och alla vanliga åskådare – har det berott på att gräsmattan inte hållit måttet.

Jag har sett många matcher och det är tveklöst så att de absolut mest sevärda matcherna har spelat på konstgräs.

Hellre en underhållande match på konstgräs än en där underlaget spelar de aktiva stora spratt.

Vem är jag att ifrågasätta Svenska Fotbollsförbundets regelverk?

Det är tankar som dyker upp när beslutet lär bli att Malmö FF tilldelas en seger med 3—0 över IFK Göteborg efter den avbrutna matchen i veckan. Att Blåvitt skall straffas är klart enligt reglementet. Men beslutet blir i praktiken att även de andra 14 oskyldiga  lagen i Allsvenskan bestraffas. MFF har fått tre poäng man inte spelat sig till.

Jag ser framför mig ett framtidsscenario framåt hösten då den allsvenska striden med små poängmarginaler avgörs och platser i de penningstinna Europaturneringarna står på spel. Det rör sig om miljoner kronor.

Det är väl ganska troligt att MFF finns med i denna slutstrid. Och som sagt nått en fördelaktig position genom tre gratispoäng. Konkurrenterna får förhoppningsvis inte samma favör.

Omspel är i min värld det enda rättvisa, inte minst för konkurrenternas skull.

Sen är ju ett omspel i sig inte helt rättvist. Skador och avstängningar kan ge ändrade förutsättningar.

Straffet åt IFK Göteborg, då? Böter eller någon/några matcher utan någon publik! Välj själv!

I ett rättssamhälle skall ett straff inte få en negativ inverkan för någon ickeinblandad,

Visst blir man ledsen när som i går den allsvenska fotbollsmatchen mellan IFK Göteborg och Malmö FF avbryts.

Mycket av eftersnacket rör nu huruvida MFF skall vinna med 3—0, eller om matchen helt skall spelas om eller om den skall återupptas vid ställningen 0—0. Efter vad jag förstått finns enligt tidigare fall alla tre möjligheterna.

I min enkla värld är dock frågan: När skall man avbryta en match?

Enligt vad jag förstått var den ödesdigra bangern mot Sana och den assisterande domaren inte den första under kvällen. Var hamnade dc övriga och fick inte de som var i närheten hörselbesvär? Åskådarnas säkerhet är lika viktig som spelares och funktionärers.

Hur många gånger har vi inte sett flaskor (senast i tisdags i mötet mellan IFK Norrköping och Hammarby) hamna på plan i närheten av spelare och domare? Och äpplen och päron, och mynt, och mycket annat.

Och så dessa förbannade bengaler, som ofta landar i närheten av målen.

Under olyckliga omständigheter kan väl så allvarliga skador som de i går uppstå. Och hur många av de oskyldiga åskådarna i närheten drabbades i går fysiskt och psykiskt?

Det här är ett betydligt allvarligare problem än hur poängen skall fördelas.

Trovärdigheten står på spel.

Vem vågar avbryta en match efter att det första knallskottet briserat? Nu blev det flera och det kunde ha slutat illa.

Mitt svar på den första frågan är: Så fort någon, publiken inräknad, riskerar att skadas.

Jag bor strategiskt, bara några hundra meter från det fantastiska Stadionområdet i Malmö.

Det har därför varit lätt och inspirerande att de tre senaste dagarna ta sig dit och ta del av ett evenemang som visar upp ungdomsidrott när den är som bäst. Men varför bara ungdomsidrott? Varför inte ta steget full ut: När idrott är som bäst.

Slutspelet i USM-handbollen har avgjorts, 108 matcher har spelats på sex planer, alla inom ett par hundra meter.

Det har kryllat av folk, spelare, ledare, funktionärer, föräldrar och syskon, mor- och farföräldrar och en massa supporters. En optimistisk handbollsfamilj har samlats i en stor gemenskap.

Ordet är succé.

***

Hallarna har varit knökfyllda, ja, inte stora Baltiskan och Ishallen förstås. Men när Aranäs på lördagsförmiddagen mötte Skuru i en gruppmatch för 15-årspojkar fanns det fler Aranäsanhängare på läktarna än vad Pantern, ishockeylaget i Allsvenskan, lockade till en ordinär seriematch. I veckan fixade  Kungsbackalaget nytt Elitseriekontrakt. Det firade tränaren Jerry Hallbäck med att coacha klubbens A-pojkar, med en av de egna grabbarna i laget, i USM. Han hade hjälp av den förre världsmålvakten och vd:n i Svensk Elithandboll Peter Gentzel, också med en son i laget.

Det fanns många före detta elitspelare på plats som tränare och ledare.

***

Nuvarande och före detta elitdomare fanns också rikligt på området, dels för att döma men kanske framför allt för att vägleda den kommande generationen.

På tal om publik. I Kombihallen fanns två planer. När matcherna där var slut var

det hart när omöjligt att komma ut.  Det var trångt i entrén. Anhängarna till lagen

som skulle spela nästkommande matcher ville snabbt försäkra sig om en plast.

Jag tror säkert att de ansvariga i HK Malmö med lite avund såg på

publiktillströmningen och kände av stämningen i Baltiskan. Och då inte enbart

under finalsöndagen. Jag har inga officiella siffror men jag tror inte att HK,

tyvärr, i någon match hade lika många besökare som på många av finalmatcherna

Allt kring tävlingen var proffsigt. Tidningen Match hade gett ut ett program med

fyllig information med initierade artiklar om lagen och ungdomshandboll.

Alla matcher tv-filmades så att man kunde streama dem. Var man inte på plats

kunde man också on line följa alla matcherna mål för mål.

Det var ett arrangemang i tiden.

Liksom spelet. Snabba avkast, tempo i passningarna, kraftfulla skott, häftiga

kombinationer,ja, allt det som gör handboll extra sevärd.

Glädjande var att de flesta tränarna tillät spelarna att utföra spektakulära

passningar utan att klandras vid ett misslyckande. När skall man våga om inte ungdomsåren?

***

Och så har jag fått en ny favoritklubb, Aranäs. Deras fyra slutspelslag följdes av den största supporterskaran, en positiv sådan, och den fick glädja sig åt ett guld, ett brons, en femte- och en sjundeplats. Inte illa av en liten – storklubb.

***

Sydsvenskan hade bestämt att utanför Sporten göra en kringartikel. Det gjorde man på första Malmösidan. Och den handlade om en skadad 14-årstjej – från Stockholm.

Är det någon som är förundrad över att tidningsläsarna blir färre och färre?

Det fanns hundratals andra vinklingar med lokal anknytning.

***

Artikeln på sportsidan finns väl också anledning att tänka kring. Skriver man om Lugis två silverlag borde väl H 43:s också få några ord.

Ibland har jag en viss känsla för min gamla tidning. Såg på nätet att man hade fel lag och fel resultat i 15-årsfinalerna, meddelade den ansvarige som rättade. Men ett tack?

Nej …

                                                  

        ***

Jag ser fram mot nästa år!

Om några timmar börjar en ny handbollsfest i Malmö.

På sex planer på Stadionområdet avgörs USM, 48 lag från 32 klubbar skall spela 108 matcher för att kora sex svenska mästarlag. Spännande!

Tyvärr har inget Malmölag kvalificerat sig till slutspelet. Närmast var Dalhems B-flickor som i steg 4 föll i en avgörande match mot Lugi,

Men det finns Malmöungdomar att titta på under finalhelgen. Full koll har jag inte, men minst tre före detta Dalhemstjejer finns i Lugilag. Hur pass mycket Sara Olofsson och Louise Cronstedt får spela är väl oklart. De spelar nämligen också i damlaget, som på lördag har en SM-semifinal mot Sävehof.

Det här är ett bra bevis på hur duktiga Dalhem är på att få fram talanger. Men också ett bevis på hur svårt det är att hålla kvar de mest lovande, när Malmöalternativet är spel på nivå 4. Några före detta Dalhemstjejer spelar även i Lugis farmarlag, Farmen.

Då även IFK Malmö har duktiga flickor, finns det väl anledning att åter ställa frågan: Är ett samarbete på gång för att lyfta även seniorhandbollen på damsidan?

                                                  
            ***

Säsongen tog slut för HK Malmö i och med det dramatiska slutet i SM-kvartsfinalen mot Ystads IF.

Nu blir det en ny regi i HK. Stian Tönnesen ersätter Ulf Sivertsson som tränare. Vem vore jag att ifrågasätta Sivertssons kapacitet som tränare? Han är naturligtvis så oerhört mycket kunnigare än jag på området.

Likväl är jag av uppfattningen att tränarbytet var en nödvändighet. Inte minst slutspelet har visat betydelsen av att ha breda trupper med spelare som är matchtränade. Jag vet att HK var skadedrabbat, men när det av nöd var tvunget  att kasta in bänkspelarna var dessa inte helt förberedda. I min värld har en av höstens stabilaste spelare Simon Nyberg fått alldeles för lite speltid efter Fredrik Petersens entré. Periodvis har Daniel Komayesh förvisso varit skadad men i friskt tillstånd har minuterna på plan också varit begränsade. Komayesh har kapacitet. Men när han kom in i mötet mot YIF i slutskedet märktes det tydligt att han saknade matchtempo och självförtroende. Rätt matchad kunde Komayesh mycket väl ha avgjort. Den förmågan har han.

                                                        
***

Stian Tönnesens filosofi har jag av förståeliga skäl ingen aning om.

Men jag tror det är viktigt för HK:s image att nya, speciellt yngre, spelare vet att man tror på dem. Det har varit lite si och så med det de senaste säsongerna.

                                                       
  ***

Såg stora delar av IFK Kristianstad mot Redbergslid på tv.

Jag kände olust under matchen. På det sätt IFK-tränaren, tillika förbundskaptenen Ola Lindgren uppträdde var inte värdigt en ledare i hans position. Ola protesterade i stort mot alla domslut, som gick IFK emot. Det var inga små markeringar utan gesterna var teatraliska.  Till och med i slutskedet, när semifinalavancemanget var klart, visade han förakt mot domarteamet.

Jag begriper inte att Ola Lindgren får hålla på som han gör. I min värld är agerandet en skam för svensk handboll. Vågar ingen markera mot honom?

IFK Kristianstads satsning ger PR för handbollen. Men i all min småskurenhet har jag svårt att förlika mig med ett lag som leds av Ola Lindgren.

Vem Kristianstad än får möta i en (eventuell) SM-final i Malmö kommer mina sympatier att ligga hos motståndarna.

Jag såg naturligtvis den dramatiska handbollskvartsfinalen mellan Ystads IF och HK Malmö.

För den som händelsevis inte vet, avgjordes den på straffar efter 80 minuters spel i YIF:s favör.

Jag såg matchen i tv. Det är en fördel om man vill granska domarinsatsen. Det överlåter jag till andra. Omdömena om gårdagsparets insatser har varierat från tv-kommentatorerna via den skrivande pressen till en massa sajter, professionella som mera privata. Det är alltför ofta färgen på glasögonen som avgör vad som var rätt eller fel.

Jag ser mycket handboll, på plats och via tv, läser mycket om handboll och diskuterar mycket handboll med många personer med olika funktioner inom den stora handbollsfamiljen. Det mest oroande är att familjen inte är enig.

Hur länge får en spelare som blivit ”förbistegad” hålla kvar sitt smidjebälte (brottningsterm för grepp runt midjan), innan det renderar en utvisning? När är armbågar och händer upp mot ansiktet ett gult kort eller ett rött? Varför straffas inte alla attackerade raka armar mot motståndarnas bröst? Hur helig är målgårdslinjen, både den offensiva och defensiva?

Det här var några adekvata frågor efter gårdagsdrabbningen. Men det finns fler frågor att ställa. Problemet är att svaren man får inte är enstämmiga. Inte ens från neutrala, förhoppningsvis kunniga, personer.

Jag har ofta poängterat svårigheten (det nästan omöjliga) att döma handboll på herrelitnivå med alla sina diffusa gränser. Och svårare blir det, när ingen – lite överdrivet förstås – kan ge ett rakt svar, rätt eller fel.

Och när såg man en tränare hjälpa domarparet? Det är alltför många protesterande gester mot i stort alla domslut, för som mot. Det skapas en fientlig atmosfär, som gör det ännu svårare att harmoniskt behärska en stressad situation.

Jag har diskuterat dessa frågor många gånger tidigare. Jag gillar att se dramatiska handbollsmatcher men sporten lever farligt när gränsen mellan rätt och fel blir allt suddigare.

Och som sagt ännu suddigare när så få kan dra den.

Det är klart att man funderar på förändringar, när något inte fungerat.

Som nu Malmö FF efter den oväntat dåliga starten i Allsvenskan i fotboll. Visst fick MFF-tränaren Allan Kuhn en tidsfrist efter 1—0 mot Elfsborg.

Men hur länge?

Ändringen av spelsystem är, samtidigt som den gav tre poäng, ett utslag av ett misslyckande. Den filosofi Allan Kuhn lanserat, tränat på och använt i åtta tävlingsmatcher gav han upp. Systemet har stötts och blötts i otaliga analyser i Malmöpressen. MFF skulle vara bollförande och vara aggressivt, och detta över hela planen. Det finns till och med några hovpoeter i omgivningen som menar att det borde stå i stadgarna att MFF just skall vara ett possessionlag,

Gårdagens MFF var fram till målet i stort så långt från detta ideal som det är möjligt. Det var mest ”långa bollar på Bengt”.

Att MFF på slutet vaskade fram ytterligare heta chanser berodde på att Elfsborg övergav säkerheten för att försöka kvittera.

Som sagt, jag har förståelse för att Allan Kuhn ville prioritera defensiven i går. Men hur gör han på söndag då Djurgården kommer på besök? Han måste ju tro på vad han lanserat under sina månader i MFF. Och återgå till ett mera offensivt spel. Det är en hemmamatch. Det går inte att förlita sig på motståndarmisstag.

Jag vågar också påstå att det spel MFF visade upp i går inte räcker till för att ta någon av de ädlare medaljerna. Det behövs ett helt annat spel. Ett eget sådant.

***

Åter till en käpphäst. Betygsättningen. Låt prestationen avgöra, inte resultatet!

***

Varför håller kvällstidningarna på med att konfrontera spelare och ledare med uttalanden av kommentatorer och experter? Ställ frågorna själv utan att gömma er bakom någon annan.