Skånes Friidrottsförbund hade i går kallat till en framtidskonferens.

Eller om man så vill ett krismöte.

Och det är naturligtvis bra. Inser man inte att det är kris, kan man ju inte åtgärda problemen. Alla var väl i stort överens om att hälsotillståndet i skånsk friidrott inte är bra. Okej, det finns klubbar som har kö till sina friidrottsskolor men det rör sig mestadels en verksamhet för yngre barn och Kalvinknatet samlar 10 000 löpare. Men även här rör sig det mestadels om yngre barn. Mångåriga köer och åratal av Kalvinknat har inte gett utslag i ett högre deltagarantal i arenafriidrotten för tonåringar och seniorer. Det var denna del av friidrotten kvällsmötet handlade.

Även i diskussionerna var konferensdeltagarna eniga.

Tävlingsprogrammet måste ses över, samarbetet mellan arrangörerna måste intensifieras, man bör överväga hur långt ner i åldrarna man skall inbjuda till tävlingar, Skåneklubbarna måste gemensamt värna om vissa tävlingar inom distriktet, satsningar måste göras så att de (få) äldre ungdomarna/seniorerna får stimulerande tävlingar i närområdet, återgå till tävlingar med färre grenar på vardagskvällar, det är för dyrt och komplicerat att arrangera tävlingar. Med mera …

Samarbete var honnörsordet.

Ja, ni som någon gång läst mina friidrottsinlägg känner igen frågeställningarna. Det borde göra mig glad.

Men i stället är jag besviken Under många, många år inom skånsk friidrott har jag varit med om konferenser, sammanträden och årsmöten där samma saker diskuterats och deltagarna varit lika eniga som i går om att ändringarna måste ske. Men sen har föreningarna gått hem i sin egen kammare och gjort precis som tidigare.

Det har varit förödande. Den skånska friidrottsstatistiken är direkt avslöjande.

Gårdagsmötet visade att den skånska friidrottsfamiljen i stort är enig. Det finns alltså ingen bättre grund för en förbättring/förändring.

Nu står förhoppningarna till ett starkt distriktsförbund. Förbundet har bestämmanderätt över många av dessa frågor.

Använd den!

Den egna föreningens intressen måste stå tillbaka för att få en förbättrad samlad skånsk friidrott.

Zlatan är en verkligt duktig fotbollsspelare.

Att han någon annan uppfattning är bara löjligt. Inför EM-slutspelet har allt i stort bara kretsat kring honom. Efter de lyckade play-off-mötena mot Danmark menade många – till och med vanligtvis bedömare med omdöme – att Sverige var ett enmanslandslag. På ren svenska: skitsnack!

I går kom facit, levererat av Zlatan själv:

 -- Jag fick inte de rätta bollarna att jobba med.

Precis. När Kim Källströms vanligtvis känsliga vänsterfot inte hittade de öppnande ytorna och Emil Forsberg inte tvingade irländarna till frisparkar i närheten av målet eller till straffar (exempel från Danmarksmatcherna) så klarar inte ens en världsstjärna att ensam bära ett lag.

Fotboll är en lagidrott med elva viktig kuggar. Fallera för många – som i går – blir det en torftig insats.

                                                  
      ***

Kollektivt fick, i min bok, sett över 90 minuter för bra betyg. Insatsen var inte godkänd. Man har rätt att kräva – om man nu som utomstående kan ställa krav – mer av ett svenskt landslag i ett EM-slutspel.

                                                  
     ****

   Zlatan håller sitt grepp om de flesta betygsättarna i den svenska presskåren. Han höjde, enligt texterna, sin tvåa till en trea tack vare att han slog in bollen vid Irlands självmål. Guidetti fick inte samma upphöjning för sin klack som gav Zlatan läget att ”dra” sin motståndare.

Jag gillar ishockeyns system att även premiera att par tre passningar som leder till mål. Många gånger är de minst lika avgörande som den sista.

                                                  
      ***

Såg naturligtvis även Italien—Belgien, 2—0. Det är lätt att bli pessimistisk av den klasskillnad det spelmässigt var mellan matcherna. Jag vet också att man aldrig kan dra slutsatser av det intryck man får av två olika matcher. Varje match lever sitt eget liv. I ett väl stort startfält med 24 lag finns några lag som riskerar att bli helt poänglösa. Jag tror dock inte  att en poäng räcker för att bli en av de fyra bästa treorna.

Chansa med en tuff defensiv och hoppas på att någon lyckas göra mål eller våga satsa offensivt med de kreativa spelare som finns i truppen?

Man måste våga för att lyckas och ge de bollar till Zlatan som han efterlyste i går.

Samma uppställning som i går lär inte räcka till en överraskning.

Så var det då i gång, fotbolls-EM.

Tack och lov!

Dessa veckor, ja, månader av allt förhandssnack i tv, radio, tidningar och alla moderna massmediakanaler ger i alla fall mig inte mycket. Det är mest spekulationer och intetsägande, förutsägbara, intervjuer. Tror jag. Jag är uppriktigt ärlig när jag säger att min konsumtion av sådant material är minimal. Lite djupare analyser läser jag gärna, eller hör på. Det finns sådana. Magasinet Offside har i sitt EM-nummer några läsvärda artiklar.

Inför och under ett världsevenemang i idrott blir det för mycket. Övrig idrott får inte det utrymme den förtjänar. Många nyheter försvinner.

***

Såg premiärmatchen Frankrike—Rumänien 2—1. Efter att ha sett några träningsmatcher inför EM var det en välsignelse att se en match som gällde något. Tempo och intensitet och inte minst spänning gjorde det till en trivsam tillställning även om man av spelet i sig kan önska sig mer.

En oroande tanke dök dock upp: Har den svenska truppen, sett över helheten, tillräcklig kapacitet att klara av den tempoökning och högre intensitet på alla områden som nu sker i EM-slutspelet?

Det är ju få spelare från de främsta ligorna och få spelare från de främsta europeiska lagen.

***

Såg i en intervju med den svenske EM-domaren Jonas Eriksson att en undersökning visat att de assisterande domarna (linjemännen) vid de stora mästerskapen vinkade rätt i upp mot 95 procent. Imponerande! Minst sagt. Det är lätt att konstatera hur svårt det är vid alla de repriser tv visar.

Därför blev jag i går irriterad på kommentatorn Jens Fjellström, när han i en av dessa svåra offsidesituationer utropade: Där hade jag önskat att man frusit bilden.

Händelsen mynnade ut i inget. Har det något som helst värde om det var rätt eller fel? Ville han berömma eller kritisera?

Efter att ha följt Fjellström under många sändningar kan man förstås konstatera att han nog inte blivit någon bra domare.

Han har andra förtjänster.

I morgon börjar EM i fotboll. Naturligtvis en höjdpunkt för oss fotbollsintresserade.

Hur skall det då gå för Sverige? Jag har ingen aning. De två träningsmatcherna mot Slovenien och Wales gav inga som helst besked. En liten underdrift förstås. Men frågetecknen är för många för att optimismen skall frodas. Jag skall inte analysera. Att det var träningsmatcher det märktes med all tydlighet. På alla tre lagen.

Tv-tittarna visste också vad som väntade. Exempelvis såg bara 607 000 personer Walesmatchen. Att nära 38 000 fanns på Friends är dock imponerande.

Imponerade var också förvånansvärt många krönikörer av rubrikerna att döma, Deras kolleger som hade till uppgift att individuellt  betygsätta spelarna var inte lika givmilda, deras betyg harmonierade illa med krönikörernas lovord.

Jag är benägen att hålla med betygsättarna.

***

Självfallet håller jag mina tummar för Sverige. Ett mästerskap med blågult länge kvar turneringen höjer intresset, men ett EM i fotboll är i sig så stort att det likväl lockar till många timmar framför tv:n.

***

Jag råkade se några av Irlands EM-kvalmatcher i höstas. Laget har fler kvaliteter än den irländska viljan.

Jag befarar det värsta.

***

Den stora lokala fotbollsnyheten de senaste dagarna har varit 32-åriga Lotta Schelins övergång till FC Rosengård.

Nu är det hon som skall – förutom att ge spetskompetens för ett långt avancemang i Champions League -- höja det publika intresset för allsvensk damfotboll i Malmö. Det som världsstjärnan Marta inte nämnvärt lyckats med.

***

Har givetvis ingen aning om ifall Linköping var med i budgivningen på Lotta Schelin. Men såg i en Malmökommentar av den främste poeten i Malmömedia att han gav Östgötaklubben kredit för att den i stället satsade på två av landets mest lovande forwards Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Tänk om han varit kritisk mot FC Rosengård när man satsade utländskt i stället för att lita på de blivande (?) OS-resenärerna Hilda Carlén och Elin Rubensson!

De är skillnad på folk och folk!

***

FC Rosengård är duktigt på att föra ut sitt budskap.

Hur många gånger har man läst att klubben satsat på sina egna talanger. Det är  inte sant men inte heller oemotsagt.

Nu såg jag att sportchefen Therese Sjögran menade  att det unga laget behövde rutin. Det var en av motiveringarna till värvningen av Lotta Schelin.

I den senaste allsvenska matchen, toppmöte mot Linköping, var medelåldern 26,9 år. De yngsta spelarna var 23, fem var över 29. Det är inte ett ung lag.

Att IFK Malmö lyckats engagera Olle Nordin som tränare till sitt division 2-lag i fotboll är givetvis intressant.

Efter den i och för sig meriterade 2—0-vinsten mot Hässleholms IF kom givetvis klyschan om Nordin-effekten fram. Jag vill nog se fler resultat, innan man idrottsligt kan se någon effekt av Nordins inträde. Positivt var i alla fall att hans matchdebut innebar artiklar med foton både före och efter matchen. Och att 180 besökare sökt sig till Malmö ip. Det var väl cirka 100 mer än vid de tidigare seriematcherna.

Jag har ingen aning om vilken inneboende kapacitet det finns i spelartruppen, har inte sett laget mer än två gånger de senaste fyra åren. Finns ingen anledning att gå in på varför det blivit så. Men för någon som tror att långsiktiga idrottsliga framgångar bygger på kontinuitet, grundad på en stabil ungdomsverksamhet har det varit en lång tung gul period. Jag har följt IFK Malmö från många positioner sedan mitten av 1960-talet, som enkel medlem, som klubbdirektör – fint ord för kanslichef – som ledamot i omgångar i olika styrelser och som allmän hjälp i några kritiska situationer. Jag vet hur nära konkursens brant IFK Malmö FK varit.

Hur situationen ser ut i dag har jag ingen som helst aning om. Känner ingen i styrelsen, ingen person kring laget, som är på två spelare när mig helt obekant. Därför är det helt orealistiskt att ha någon uppfattning om hur pass stor möjligheten är uppnå ett långsiktigt mål som att åter ta en plats i Superettan.

Som ett mantra upprepas viljan att åter bygga upp en stor fungerande ungdomssektion. Jag hört det förut. IFK har varit nära många gånger förut, sedan man 2003 blev svenska mästare för 16-åringar och dessutom hade ett 18-årslag av högsta skånska klass. Ekonomin, kombinerat med alltför liten tro på de egna talangerna – och de var många, tro mig – omintetgjorde möjligheten att bibehålla statusen som ett Superettelag. Eller i alla fall varit ett bra division 1-lag.

Även efter dess har IFK haft enstaka bra ungdomslag, som tillhört de främsta i Skåne. Eget schabbel har gjort att hela lag med tränare försvunnit till grannklubbar. IFK också i ett par tre fall drabbats av det jag vill kalla ett Malmösyndrom. Ledare, som inte uppfyllt de krav en klubb kan ställa, har entledigats men trots detta med spelare och allt tagits emot med varm hand av andra klubbar. IFK är inte ensamt på denna scen.

Med långsiktighet går det att bygga nytt och brett. Om viljan – och pengarna – finns.

Stadionområdet är det inget fel på. Malmö FF med sin toppade ungdomsverksamhet rekryterat från i stort hela Skåne och inte från närområdet. De stora hyreskomplexen några kilometer runt Stadion rymmer tillräckligt med ungdomar som underlag att bygga nytt. En bra verksamhet lockar även ungdomar från andra stadsdelar. I Curlingsverige är avstånd ett överstigligt hinder.

Ett IFK Malmölag i Superettan underlättar självfallet för ett bygge från grunden.

***

Det är ju allmänt känt att det är tillåtet att sparka på IFK Malmö och peka på de svajiga åren. Såg i ett inlägg, där de påstods att IFK inte haft några fotbollsframgångar sedan 1900-talet. Under tre säsonger i början på 2000-talet fanns IFK i Superettan och blev 2002 sjua och rankades då som 21:a i Sverige.

I min  värld en framgång.

Tänk så fel man kan ha!

Jag har varit idrottsledare från början av 1950-talet. Ja, faktiskt, men det tar vi en annan gång.

Givetvis har jag gjort det för att det varit stimulerande. Men också för att ge mina kompisar under ungdomsåren i Skurup en trevlig fritidssysselsättning. Några har tacksamt uppskattat vad vi tillsammans upplevde under en knapp tioårsperiod,

Senare var drivkraften att ge så många Malmöungdomar möjlighet att komma med i en uppfostrande idrottsmiljö samtidigt som önskan var att de skulle ta vara på sin talang att nå en bit mot eliten, nationellt, internationellt eller bara – och det är inte så bara – på distriktsnivå.

Detta har varit den stora drivkraften. Plus, och det skall jag inte sticka under stol med, de uppskattande beröm man fått från diverse omgivningar.

Nu har jag gjort come back i mitt hjärtas klubb, Heleneholms IF. Förvisso ”bara” som sekreterare i huvudstyrelsen. Ledarbristen i Idrottssverige är generellt så stor att en gammelpensionär förhoppningsvis fortfarande kan göra nytta.

I min nya position har jag försökt dra nytta av mina kontakter för att få dem att hjälpa till med nödvändiga smågrejer som att vara funktionär eller att betala in en medlemsavgift till stödföreningen.

Några svar har gjort mig speciellt ledsen, de som kommer från aktiva som tränat och tävlar under många år. Och uppenbarligen trivts. Annars håller man inte på så länge.

Men när svaret på förfrågan då blir:

 -- Jag har gjort så mycket FÖR Heleneholm att det får räcka med det.

Jag som i min enfald trott att det var Heleneholm som gjort något positivt FÖR henne eller honom.

Ja, tänk så fel man kan ha!

Men det är ju egentligen inte jag som ha fel. Det är ju föreningarna, av alla de slag, som gör så mycket FÖR sina medlemmar.

Men föreningarna och dess ledare belönas dåligt av sina före detta aktiva.

Tänk bara om hälften av de 1 000-tals ungdomar som haft några underbara år i klubben hade betalat in 200 kronor/år, så mycket det underlättat för de nya ledarna att kunna låta en ny generation uppleva det  samma som ”di gamle”!

Otacksamhet är i många fall ledarens lön.

Kan kanske vara på sin plats med några iakttagelser efter helgens stafett-SM i friidrott.

Den skånska representationen blev än mindre än vad anmälningarna visade. När det var dags till start fanns endast 20 skånska lag på plats. I 30 lopp. Den regress jag påvisade i ett blogginlägg före tävlingen var än värre. Man skall inte glömma att Skåne är det befolkningsmässigt klart näst största distriktet.

90 medaljer stod på spel, tio hamnade i Skåne (MAI sju och IFK Helsingborg tre). Det är det sämsta utfallet på mången god dag.

Att jämföra med Stockholms 45 och Göteborgs 26. Övriga Sverige sprang hem endast nio medaljer, ingen alls på de åtta seniordistanserna. Det är lika oroande som det klena skånska facit.

Friidrottssverige kantrar. Även om de små klubbarna höll sig bra framme vid 2015 års USM utomhus.

***

På Skånes Friidrottsförbunds hemsida var en skribent nöjd med att 25 skånska lag var anmälda. Har man inom förbundet inga högre ambitioner är det illavarslande.

När hemsidan summerade (en annan skribent?) tävlingen påpekade hen, tack och lov, både det kvalitativt och kvantitativt dåliga resultatet.

***

Ett stafett-SM väcker inte något större massmedialt intresse. Ingen Malmötidning har med ett ord, varken i text eller i någon resultatredovisning, berört tävlingen. Trots att de fanns MAI-medaljer på seniorsidan att nämna.

Mönstret känns igen. Lokala SM-medaljörer får inte längre plats.

Om arrangörerna, Stadionklubbarna i Stockholm, meddelat TT (Tidningarnas Telegrambyrå) vet jag inte men har inte sett ens några resultat.

***

Anmärkningsvärt är att Svenska Friidrottsförbundet textmässigt på sin hemsida inte berört andra dagens tävlingar. Om det egna förbundet inte ens bemödar sig om att skriva om tävlingen, hur kan man då hoppas på att andra media skall göra det.

***

2017 års stafett-SM  skall arrangeras i Malmö.

Tacknämligt för den som bor 500 meter från Stadion. Men jag anser att ett stafett-SM skall avgöras antingen i Göteborg eller i Stockholm eller dess närhet. Det är där det finns underlag för att få stora startfält med SM-värdighet. Till och med i år fanns det grenar med två, tre lag. Så skall det inte vara på ett SM.

Risken är uppenbar att Stockholmsregionens klubbar av ekonomiska skäl drar in på sin representation med följd av än färre lag vid en tävling i sydligaste Sverige.

Tyvärr tror jag inte att Skåne med sitt nuvarande underlag kan kompensera Stockholmsbortfallet.

Det hade varit ekonomiskt försvarbart om Stockholmsklubbarna subventionerade de Skåneklubbar som sänder många lag till ett stafettlag i 08-land. Jag inbillar mig att det blir fler lag på startlinjerna än i Malmö 2017.

Någon publikfest tror jag inre heller på på Stadion. Friidrottsintresset är ljumt här nere.

***

Sen  kan man ju också undra över hur länge man skall envisas ned att ha kvar 22-årsklasserna med sina magra startfält. De räcker gott med seniorer och 19-åringar som de två äldsta grupperna.

Det är uppehåll i Allsvenskan i fotboll.

Den har varit trevlig att följa så här långt. Men skandalen vid matchen IFK Göteborg och Malmö FF och beslutet att tilldela MFF en 3—0-seger är en mörk plump i allt det positiva. Ingen kan överbevisa mig att en dom som drabbar en tredje part är rättvis. Till och med MFF-vänner med ett väldigt ljusblått hjärta anser att domslutet är fel.

Jag hade tänkt lägga hela den trista historian åt sidan tills jag såg följande blogginlägg i en Malmötidning av en av hovpoeterna:

I den perioden finns specialsegern mot Göteborg, som jag menar är helt välförtjänt inte bara ur regelperspektivet, utan även bedömningsmässigt; det sägs att saker jämnar ut sig och MFF fick i den matchen ett helt korrekt mål av Vidar Örn Kjartansson felaktigt bortdömt och borde ha vunnit även utan bangerskandalen.

Man tar sig för pannan för en sådan argumentering. Skall ett domslut – fel eller rätt – granskat i efterhand via tv rättfärdiga en orättvis regel? Alla – men tydligen inte alla – vet att ett tidigt mål förändrar matchbilden och att det inte är omöjligt att göra mål även den sista kvarten.

Ovanstående citerade inlägg i ärendet var det sämsta jag läst utanför de fanatiska supportersidorna.