Vid min ålder har man väl ingen direkt idol.
Men man kan givetvis uppskatta och beundra en massa människor på olika områden. Som exempelvis en fotbollsspelare i dessa EM-tider.
Jag har under EM fått en ny favorit, Gareth Bale i Wales. Förvisso erkänd som en av de stora i fotbollsvärlden, inte minst efter sina säsonger i Real Madrid. Denna storhet har han visat med sin skicklighet med bollen. Men det är hans attityd, vilja och kroppsspråk som imponerat mest. Inga nedlåtande gester mot mindre "bemedlade" medspelare, bara uppmuntrande "tummen" upp. Har vi under EM sett någon spelare som befunnit sig på många viktiga platser på planen som Bale? Där det fanns behov av honom, då fanns han där. En verkig lagspelare.
I gårdagsmötet mot Portugal blev ibland viljan för stor. Det var som om Bale ville kompensera bortvaron av Wales näst bäste spelare, avstängde Ramsey.
Men min sympati har han Gareth Bale. En spelare att se upp till, en förebild.
                                    ***
Appropå avstängnigen av Ramsey för en andra varning; frikspark för hands ok, men varning absolut inte. Det är ju armarna som balanserar kroppen. Man kan inte kasta sig och blockera ett skott med händerna intill kroppen, de måste finnas någonstans utanför densamma, som balans. Avsikten är inte att stoppa bollen med en hand. Det bara råkar bli så.
En horribel bestraffning med kanske avgörande betydelse. I synnerhet som inte alla hands i liknande situationer under EM renderat en varning.
                                     ***
Jag tippade under gruppspelet Portugal som Europamästare men höll i går likväl på Wales, underdoggen med Bale och som var i min bok orättvist försvagat.
                                    ***
Jag vidhåller mitt tips om Portugal. Speciellt om Pepe, EM:s bäste försvarare som under EM inte filmat, blir kurant.

Skånsk friidrotts största problem de senaste åren har varit den minst sagt klena återväxten på pojksidan.
Det är få tonårsgrabbar som tävlat. I vissa åldersklasser, alla grenar inräknade, har det till och med varit totalt färre än tio. Ja, det är sant. På flicksidan har det varit betydligt bättre, om än ej bra om man sätter vissa krav.
Men när nu de svenska trupperna till EM för 19- och 17-åringar presenterades fanns det åtta grabbar, som representerar en skånsk förening, men endast två flickor varav en, Irene Eklund, kommer från Kil i Värmland.
Det är siffror som är mycke förvånande. Jag hade trott att det skulle varit tvärtom.
Precis som på seniorsidan är det MAI som har flest representanter, sex, mot IFK Helsingborgs tre och IK Finishs/Öresund FK:s en. Men precis som på seniorsidan är det småklubbarna som sett till att friidrottsintresset väckts och gett de första grunderna. Två av MAI:s UEM-deltagare har börjat i Heleneholms IF, en i IK Finish, en i Hässleholms AIS och en, som sagt, i Kils AIK.
Sett över hela åldersspectrat ur ett EM-perspekiv är det IFK Helsingborg och IK Finish som bäst på att ur sin ungdomsverksamhet fostra aktiva för den internnationella scenen.

Friidrotts-EM i Amsterdam börjar i veckan.
På plats i Holland finns elva aktiva med skånsk anknytning, sju av dem från den enda skånska förening med för närvarande en uttalad elitmålsättning, Malmö AI. Johan Wissman och Sarah Lahti tävlar för Hässelby SK, Tracey Andersson för Ullevi och Frida Persson för Hammarby.
Det intressantaste i min friidrottsvärld är vilken moderkluben är för dessa elva EM-resenärer. Så här ser det ut: MAI 2, IFK Helsingborg 2, IFK Trelleborg 2, IK Finsh 2, Hässleholms AIS 1, Klippans FK och så Kyrkhults SK från Blekinge 1.
Åter och återigen visar det sig att det är de mindre klubbarna i distriktet som är de viktigaste i Skåne. Der är också de som svarar för att det finns tävlingstillfällen för ungdomarna under sommarhalvåret.
Jag har i åratal uppmanat skånsk friidrott att gemensamt ta sitt ansvar för en bred verksamhet. Allt pekar på att grunden finns ute i de mindre föreningarna. 2016 års EM-trupp är ett av åtskillga bevis. Utan dessas grundläggande arbete med såväl rekrytering som den nödvändiga tävlingsverksamheten hade Skåne inte haft någon elitklubb.
 

EM i fotboll är inne i slutspelet.

Intressant och spännande. Vem av oss neutrala fascineras inte av Islands och Wales uppstudsighet mot de stora? Islands struktur, disciplin och lagmoral. Wales, givetvis också med en hög lagmoral, med några av turneringens främsta spelare Bale – vilket ansvar världsstjärnan tar över hela plan! --  mittbacken och målskytten Williams, mittfältaren Ramsey – tufft att bli avstängd för en hands som i min värld inte skall ge varning. Och vem hade trott att Readings Robson-Kanu besitter sådana tekniska kvaliteter att han på en liten yta kan vända bort fyra vilsna belgare?

Island och Wales två lag med likheter och skillnader som charmerar.

Lika charmerad är jag inte av de lag som inte vågar gå för vinst när det är förlängningsdags. Vid oavgjort tio, tolv minuter före de 90 ordinarie minuterna förstår jag att man är försiktig. Tiden att reparera ett eventuellt baklängesmål är liten. Men samma försiktighet följer med in i förlängningen, inget lag verkar gå för seger. Blir det ett avgörande beror det oftast av en slump.

Varför inte våga? Varför vänta på ett ovisst straffavgörande? Förvisso avgörs dessa också av skicklighet hos skyttar och målvakter inte minst nervmässigt. Samtidigt blir det något av en slump med en missande spelare som syndabock.

Jag får intrycket att förlust efter straffar är lättare att prata bort:

-         Vi var ju så nära, vi hade inte marginalerna med oss.

En dålig bortförklaring. Speciellt som man fegat ut när det fanns tid att avgöra innan det var dags för straffarna.

Har i veckan läst Alex Fergusons memoarer, som han själv kallar ”Min självbiografi”.

(Alex Ferguson är den framgångsrikaste fotbollsmanagern på brittiska öarna som efter 27 säsonger lämnade Manchester United.)

Boken är inte välskriven i alla fall inte i den svenska översättningen. Den är också skriven för brittiska läsare med bra kunskap om händelser inom den inhemska fotbollen. Jag erkänner villigt att många personer är helt okända för mig liksom hänvisningarna till mer eller mindre omdiskuterade händelser inom Storbritanniens fotbollsvärld.

Författaren och översättaren ger tyvärr ingen hjälp.

Trots detta är boken intressant och lärorik.

Man får verkligen inblick i en fotbollsvärld, som på många sätt verkar overklig för den som bara känner till – i alla fall någorlunda – den svenska verkligheten.

Vilka resurser de stora klubbarna har tillgång till!

Pengar verkar inte vara något problem. Man köper de spelare man vill, ofta dock i konkurrens med, mestadels, en annan av Europas storklubbar. United har en scoutverksamhet över hela världen för att hitta talanger för att i unga år placeras i klubbens egen Akademi, som har personella resurser, som en allsvensk förening bara kan drömma om – för sin A-trupp.

Det finns mycket annat att notera, dra fram.

Det verkar osannolikt att någon klubb utanför de stora, främst Spanien och England med den starkaste toppbredden, Tyskland och Italien skall vinna Champions League. I Europa League kan en annan nation någon gång hota någon av de stora.

De enorma pengarna, som långa avancemang i de europeiska turneringarna ger, kommer att öka skillnaderna till de storas fördel. Tv-pengarna i England ge lagen i Premier League dessutom extra ekonomiska muskler.

Lönemässigt kan ”smålagen” inte konkurrera. Transfersummor på någon miljon – i pund, alltså – mer eller mindre verkar inte spela någon roll. De stora har råd med misslyckade köp.

I min värld är det ingen sympatisk fotbollsvärld Ferguson beskriver.

Men det går att överraska. Se bara på Leicesters seger i PL!

Och varför inte på Islands EM-vinst över England. Med de resurser, på alla plan, de engelska klubbarna besitter skall det vara ”omöjigt” för Island att vinna. Trots att utländska stjärnor har dominerande roller i de engelska klubblagen finns det givetvis tillräcklig kompetens för att få lag att vinna över Island.

Tack och lov är det också andra ingredienser än pengar som ger resultat i idrott.

Leicester och Island ger hopp.

***

Man kan också fråga sig hur skickliga tränarna för elitlagen är. Det är generellt sett samma tränare/manager – med Alex Ferguson som det stora undantaget – som cirkulerar runt topplagen i Europa. Klubbarna ger dem möjlighet att skaffa det bästa som finns på marknaden.

Jag fick samma intryck vid läsandet av Svennis (Erikssons) deprimerande memoarer.

Fotbollskunskap finns givetvis men det viktigaste är att vara en psykolog som äger omklädningsrummet och kan förena stjärnornas egon till ett fungerande kollektiv.

Däri låg Alex Fergusons storhet.

Det har varit mycket fotboll den senaste tiden.

Kanske till och med för mycket. Skall bli skönt nu när det är dags för kvartsfinalspel i EM och endast en match per dag och till och med fotbollsfria dagar. Mycket har blivit åsidosatt.

Jag har sagt det förr: Ett stort internationellt mästerskap utan Sverige är likafullt intressant. Samtidigt kan man fundera över svensk landslagsfotbolls framtid. Jag tänker inte på hur det kommer att bli utan Zlatan. Med honom har ju faktiskt inte slutspelen varit någon succé.

Mitt intryck är att Sverige halkat efter, inte bara de stora nationerna utan även de från det europeiska mellanskiktet som vi skall konkurrera med för att nå slutspelet i VM (en framtida utopi med endast 14 europiska lag bland de 32?) och EM. Tekniken hänger inte med när tempot stegras.

En amatöranalys: Sverige har för få spelare som har bärande roller i lag från de stora ligorna. Toppnationernas trupper består uteslutande av spelare från storklubbar.

Sverige hade Zlatan. Albin Ekdal från Hamburg, Andreas Granqvist och Victor Nilsson-Lindelöf (om vi räknar ryska och portugisiska ligan till de stora) som de enda med kontinuerligt seriespel på högsta klubbnivå.

Sebastian Larsson, Martin Olsson och John Guidetti var under säsongen inte ordinarie i sina lag.

Att Andreas Isaksson (Guldbollen 2016!) inte var det är efter EM-insatsen obegripligt.

Generellt sett har landslagen i mellanskiktet fler utlandsproffs i ledande roller i stora ligor än Sverige. Det gav utslag.

De länder som hämtade största delarna av sina trupper från de inhemska ligorna  – också lite generellt – var de som hamnade utanför åttondelsfinalerna, som Rumänien, Ryssland, Ukraina och Turkiet.

Och utanför allt resonemang och analyser går Island med tolv spelare från de nordiska ligorna, som knappast kan rankas som de största. Rätt marginaler, hög moral och taktisk skicklighet kan ge sensationellt utfall och en extra krydda i ett mästerskap.

Men den bästa metoden är att ha många spelare med mycket speltid i de stora ligorna. Dit är vägen trång och lär väl bli än trängre med Brexit. De engelska klubbarna kommer inte kunna ha så många européer i sina trupper, vilket i sin tur innebär att klubbarna i EU-länderna får en större marknad.

Ur det U 21-lag som vann EM i fjor är det endast Oscar Hiljemark som lyckats ta en ordinarie plats i en av de stora ligorna, den italienska. Många av mästarna spelar i Holland, ofta en bra språngbräda till de större ligorna.

Är det där Janne Andersson skall forma ett nytt landslag redo för EM 2020?

Zlatans sista landskamp i kväll?

Jag är rädd för det. Sveriges två EM-insatser har inte varit bra, har inte sett alla övrigas matcher, men av dem jag sett, rankar jag Sveriges som några av de sämre. Internationell press har haft samma mening.

Speciellt tempot har varit skralt. När det trappats upp har i för många fall svenskarnas teknik inte räckt till. Det har varit avslöjande.

***

Jag är inte speciellt insatt i internationell fotboll på klubblagsnivå, särskilt inte i lag utanför den absoluta toppen. Men så många bra ”okända” spelare det finns. För att ta ett enda exempel. Mittfältaren Shaqiri från Stoke i Schweiz är en ny bekantskap för mig. Hittills har han med råge överglänst alla svenska mittfältare. Jag skulle kunna ge ytterligare många namn.
Efter dessa EM-dagar är det lätt att förstå varför många av de svenska utlandsproffsen har undanskymda roller – om de ens platsar – i sina klubbar. Och då tala jag inte om topplag i de stora ligorna.

***

När man utser världens främste spelare är det oftast målskyttar som Messi, Ronaldo och Zlatan som nämns i diskussionerna. Mycket duktiga spelare, förvisso.

Men varför är en spelare som spanjoren  mittfältaren Iniesta sällan med i slutdiskussionerna? Han gör sällan, eller aldrig, en dålig insats. Även om han i går mot Kroatien verkade lite mindre inspirerad.

Jag anser Iniesta vara i samma klass som de mera haussade Messi, Ronaldo och Zlatan. Ursäkta jag svär i kyrkan!

Italienaren Pirlo – också mittfältare -- var en annan av världens bästa  spelare som inte heller fick det internationella erkännande han förtjänade.

***

Det är allmänt målsnålt i EM. Det nya spelsystemet med att 16 av 24 lag blir kvar till slutspelet inbjuder till ett defensivt tänkande. Två knappa förluster och en vinst kan ge avancemang och till och med tre kryss.

De få målen beror också på att målvaktsspelet överlag varit strålande.

***

Vem vinner då EM?

Portugal!

Det säger jag innan laget ens är klart för slutspel. Sett över hela planen har portugiserna haft det snabbaste spelet, haft ett gediget försvarsspel och faktiskt trots endast ett gjort mål skapat många målchanser. 0—0 mot Österrike berodde främst på EM:ets hittills bästa målvaktsinsats av Robert Almer i österrikarnas målbur.

Skulle bli förvånad om inte Portugal klart besegrar ett svagt Ungern och vinner gruppen.

Och Island kryssar sig vidare med en nytt oavgjort mot Österike.

Det är mycket fotboll nu i EM-tider.

Kanske till och med för mycket. En hel massa intressanta saker blir åsidosatta. Hann i alla fall i helgen med ett besök på friidrottstävlingen Finish Games i Vellinge. IK Finish är en ambitiös förening och vill bjuda alla från 8-åringar till veteraner en möjlighet att tävla i ett digert program med i stort alla grenar. Det har man gjort nu i en massa år men av någon anledning inte insett att det i den skånska verkligheten inte finns så många aktiva att man kan få lockande startfält.

Nu föredrog till och med några av klubbens främsta aktiva att ställa upp på andra tävlingar med garanterat stimulerande motstånd. Grannklubbarna gjorde i många fall liknande prioriteringar.

Det blev en ny avslagen tävling med små startfält även i de allra lägsta åldrarna och det fanns till och med lopp med endast en enda startande löpare. I merparten av loppen tävlade man i ett par tre årsklasser samtidigt.

Det är synd att Finish Games genom åren fått ett så dåligt rykte i Friidrottskåne. Ett nytt recept måste till för att locka till Finish Games.

Jag hänvisar till mitt förra blogginlägg!

***

I ett så digert program fanns det givetvis mycket positivt.

IFK Trelleborgs Joakim Andersson hade 48,96 i blåsten och i sin ensamhet  på 400 meter. I Finish, Malmö AI och Heleneholms IF finns det löpare i ”samma härad” och det kunde bli ett efter skånska mått mätt riktigt utvecklande lopp med lite av derbykänsla – för att tala fotbollsspråk.

Det finns med andra ord underlag i vissa grenar för bra distriktstävlingar. Problemet är att klubbarna/tränarna går sina egna vägar.

Är forna tiders vardagstävlingar på distriktsnivå  över cirka två timmar med ett begränsat antal grenar en föråldrad idé? Jag tycker inte det.

***

Mer positivt. Det finns plast för de yngre att göra sin tävlingsdebut under lugna förhållanden. Även om jag i princip är mot tävlingar utanför den egna klubben för de under tio år.

En min närstående 11-åring gjorde sin tävlingsdebut. I längd var det enbart denna åldersklass. Det blev en riktig tävling, man hade koll på vilken placering man hade, vad man behövde hoppa för att få pris etc. Det som just är meningen med en tävling utan att för den sakens skull lägga stor vikt vid resultat och placering.

I de två andra grenarna blandades pojkar och flickor och olika åldersklasser. Alls inte lika intressant. Tyckte deltagarna.

***

Finish Games behövs, Men i ett annat format. IK Finish är en för bra förening för att förknippas med tama Finish Games.