Ojdå! Vilken debatt det blivit.

Känslorna har svallat rejält i alla medier.

Jag tänker naturligtvis på den infekterade relationen mellan Jon Dahl Thomasson och Hugo Larsson.

Jag vill poängtera att jag inte hörde tv-intervjun med JDH efter söndagsvinsten mot Estland. För att få behållning av en intervju/debatt måste man förstå nyanserna och min engelska är helt enkelt för dålig för att helt hänga med.

Men en sak har jag svårt att förstå, den att JDH hängt ut HL.

En journalist har till förbundskaptenen ställt den relevanta frågan om varför Hugo Larsson inte fick någon speltid i Baku. Det var en fråga som ”alla” ville ha ett svar på.

Man fick ett svar: ”Jag vill ha en mer vertikal fotboll.”

Skulle JDT undvikit svara, ljugit, kommit med ett krystat svar? Han var rak i sitt svar. Han gav sin förklaring. Det är den som gäller.

Många, även journalister, har menat att detta är att hänga ut spelaren. Har JDT under alla träningar och genomgångar inte predikat sina intentioner för spelartruppen, inklusive då Hugo Larsson, ja DÅ är det rejält illa. Men så omodernt ledarskap på denna nivå lär knappast överleva 2024. Hugo Larsson har vetat vad som gäller.

Hugo Larssons intervju (den hörde jag) var väl inte så begåvad, när han påpekade att han i Frankfurt hade en tränare som förstod honom och han antydde också att han var en bättre spelare än sina konkurrenter.

Sådana uttalanden hänger både ut och skapar disharmoni.

Synd att han inte var disponibel i går och kunnat bevisa sina påståenden och samtidigt visa att han är kapabel att anpassa sig en annan spelfilosofi än den han är van vid i klubbmiljön. En flexibilitet som kännetecknar de riktigt stora lirarna.

Jag tror nämligen att han fått speltid mot Estland.

***

Den särklassigt bästa krönikan i ärendet är skriven av Ystads Allehandas Jan Ohlsson. Rekommenderas!

Det blåser en liten sydlig storm mot den nye förbundskapten i fotboll, Jon Dahl Tomasson.

Krönikörer och bloggare av olika dignitet är irriterade över att Hugo Larsson, den förre MFF-aren, inte fick plats i startelvan mot Azerbajdzjan och inte ens fick hoppa in vid de byten Sverige gjorde.

Liknade tongångar har framskymtat när det gäller Sebastian Nanasi, en annan utlandsflyttad MFF-spelare.

Varför inte vänta med kritiken tills efter söndagens match mot Estland?

I min lilla enfaldiga värld tror jag att Jon Dahl Tomasson inför sina två första tävlingsmatcher hade två målsättningar:

1)     Att ta sex poäng, först och främst.

2)     Att i skarpt läge testa så många spelare som möjligt.

Jag är övertygad om att Hugo Larsson fått spela från start. Men just när jag sitter och skriver detta, läser jag att han åkt hem till Frankfurt. Det officiella skälet är en lättare skada. Spekulera får andra göra.

Men Hugo Larssons sits i gemenskapen är inte direkt angenäm. Att öppet kritisera sin förbundskapten är måhända uppfriskande men att samtidigt mena  att han är en bättre spelare än sina mittfältskonkurrenter är väl – trots ärligheten – inte speciellt begåvat. Det skapar ingen harmoni.

***

Efter mötet mot Azerbajdzjan jämförde några skribenter Hugo Larssons och Yasin Ayaris insatser i Tyskland respektive England. Allt för att framhäva Larssons kvaliteter. Men det var väl inte den förre AIK-aren Ayari som valdes före Hugo Larsson i startelvan. Det måste ha varit en annan före detta MFF-are, Mattias Svanberg. Jag har svårt att se Larsson/Svanberg som ett framtida mittfältspar i ett landslag. De är för lika.

Yasin Ayari var i mina ögon den klart bäste av de nya i Azerbajdzjan-mötet och den som vågade de lite svårare passningarna.

***

Match torsdag—söndag med resa Baku—Stockholm däremellan är något som professionella spelare klarar av men finns möjlighet till rotationer är det givetvis en fördel. Jag inbillar mig att Dahl Thomasson vill ha så många friska ben som möjligt mot Estland. Därav kanske några diskutabla byten, spelare kom in som knappast lär vara aktuella för start i kväll.

Förbundskaptenen ser de här Nations League-mötena som en enhet, som en test inför dubbelmötet mot gruppens bästa (?) lag Slovakien, vars matcher i EM visade på kvalitet.

Azerbajdzjan och Estland skall man bara klara av.

***

Efter i kväll är det lämpligare att ge sina synpunkter.

Men lite synd att man inte får se Hugo Larsson i en tävlingsmatch.

I går var jag på handboll I Malmö tillsammans med 321 andra.

Det var en åttondelsfinal i Svenska cupen mellan HK Malmö och svenska mästarna Sävehof, som kom med landets för närvarande mest spektakuläre spelare Oli Mittun. Mästarna vann, 36—34. Retur på lördag i Partillle.

322 åskådare, trots fri entré, det visar på handbollens stora problem att få ut sin information. Eller om man så vill, handbollens, och då menar jag både klubbarnas och förbundets, passivitet att marknadsföra sina evenemang.

Av en ren slump fann jag på nätet att matchen skulle spelas. Samma slump gjorde att jag var i kontakt med en annan nördig handbollsintresserad och kunde berätta om Malmökvällens stora idrottsunderhållning. Så blev vi 322 i stället för 320.

Det var en intressant match inför den snart förestående ligapremiären.

***

Tilltron till den egna hemsidan är stor inom HK Malmö-leden.

”Det stod om matchen på vår hemsida”, fick jag som svar av en i HK-gemenskapen väl insatt profil.

Men hur många utanför den innersta kretsen går regelbundet in på HK:s hemsida? Konkurrensen på nätet är stentuff. Inte minst i dessa tider då dagstidningarna mer eller mindre tvingar ut läsarna på nätet för att få den information man tidigare erhöll papperstidningsvägen.

”Sport i dag” var tidigare en säker väg att få reda på dagens idrottshändelser. Numera produceras detta centralt och tydligen levererar bolaget enbart ordinarie seriematcher. Svenska cupen, i såväl fotboll som handboll, går under radarn. Som nu HK Malmö—Sävehof och för en tid sedan Ariana—IFK Göteborg i fotboll.

Tyvärr har jag dubbla känslor/farhågor: Klubbarnas passivitet att informera om evenemangen och i detta fall Sydsvenskans nonchalans att inte vidarebefordra uppgifterna. Jag har egen erfarenhet i det senare fallet.

***

Sydsvenskan är annars inte restriktiv när det gäller textreklam. Dagligen informeras vi om restauranger och cafér som byter ägare och nyöppnade affärer. Inför varje helg sammanställer redaktionen långa texter om allehanda evenemang i Malmö och Lund.

Idrotten är satt på undantag.

***

Några gånger har jag frågat mig vilken roll Svenska Handbollförbundet har för att informera om sina egna tävlingar, som nu Svenska cupen. När man på Text-tv kan följa de inledande omgångarna i de danska och nederländska fotbollscuperna med inte åttondelsfinalerna i de inhemska handbollscuperna, då menar jag att de ansvariga inom handbollen varit passiva, inte skött sitt informationsjobb.

***

Matchen då?

HK Malmö överraskade, pressade svenska mästarna in till slutsignalen. Jag tror Sävehof även i andra halvlek offensivt tänkt spara Oli Mittun under vissa perioder. Nu tvingades man låta honom spela non-stop för att hålla undan.

Landslagsmeriterade målvakten Oscar Sävinger var en av lagets bästa.

Samtidigt fanns känslan att om HK tagit ledningen och förvaltat sina fina lägen något bättre hade gästerna en växel ytterligare. Det visade man på slutet och vid några andra tillfällen.

I Malmö kommer mycket att hänga på norrmannen Truls Grötta. I går hade han inte hjälp av lätt skadade lagkaptenen Tim Hilding, så belastningen blev extra tung.

Fysiskt såg det lite tunt ut. Mittsexan Hugo Stuivers var det positiva undantaget. Han var verkligen duktig och får i Max Santos frånvaro ett stort offensivt ansvar.

Nye, flinke H 43-produkten, senast i IFK Ystad, Felix Montebovi har alla möjligheter att bli en ny publikfavorit i Baltiska hallen.

Allt som allt ett positivt intryck av HK Malmö efter tidigare negativa rapporter.

Och en match som var värd mer än 322 åskådare.

I helgen följde jag Finnkampen i friidrott.

Sen nån gång från mitten av 1950-talet har jag inte missat en enda. De första följde jag via radio, som kanske förmedlade den bästa känslan och hade bäst överblick över placeringarna i de många grenarna. Och som kanske har det fortfarande. Man borde kanske testa? Löpningarna gör sig naturligtvis sig bäst i tv.

***

Det blev i år dubbla  svensk förlust, både damerna och herrarna förlorade. Det gladde självfallet inte. Samtidigt menar jag att det var bra att Finland vann. Segrar inspirerar. Liksom viljan till revansch. Vi behöver jämna ovissa landskamper. Det är kampen som är behållningen i Finnkampen, dels totalt givetvis, men också i de enskilda grenarna. Publiken i de här landskamperna tittar inte på resultatnivån (för den är i många fall skral i ett internationellt perspektiv), det är kampen kvinna/kvinna respektive man/man som är kryddan. I årets matcher var det i alltför många grenar alldeles för ojämna startfält. I en jämn Finnkamp skall en duell att undvika sistaplatsen vara lika fascinerande som den om segern. Så var det inte i Helsingfors i helgen. Bristen på bredd i alla de fyra lagen var avslöjande.

***

Jag plockade fram resultatlistan från 1974 års herrkamp. På den tiden tävlade damerna i tvåmannalag. Under den tiden hade Finland en glansperiod, vann 1969—1984 15 raka herrkamper. Den största segermarginalen var 72 poäng 1978!

1974, alltså 50 år sedan, vann Finland på hemmaplan med knappa 207—200.

Att jämföra i ett så långt tidsperspektiv är inte lätt med tanke på utveckling av banor, skor, tekniker och utrustning som i exempelvis stav. Eltid fanns men avvändes inte i denna tävling.

I i stort alla grenar hade några, eller till och med alla i en del fall, av 1974 års deltagare platsat med sina resultat i 2024 års landslag.

***

1970-talets friidrott, även i Norden, omgärdas förstås av en massa dopningsrykten. Vem är jag att avgöra sanningshalten i mer eller mindre vidimerade påståenden.

Om det nu hade gått att jämföra resultaten från 1974 mot 2024 pekar det mesta på att både Finlands och Sveriges 74:orna vunnit över 24:orna.

I det finska laget 74 fanns sprinterlöparna Rajamäki och Kukkoaho, medel- och långdistansarna Taskinen, Vasala, Virén, Vaino och Päivvärinta och dem kunde Åke Svenson, Ulf Högberg och Anders Gärderud besegra. Och i diskus fanns Ricky Bruch.

Nostalgi. Jag medger.

***

Den finska regressen är i många grenar frapperande. Några exempel.

10 000 meter: 2024 två löpare över 30 minuter, 1974, 28.30, 29.04, 29.22

3 000 m hinder: 1974 sämste finländare 8.36, 2024 8.56 och 9.14 på de två sämsta.

Diskus: 1974 tre över 60 meter, i år bäste man 55 meter.

Kula: 1974 19.72, 19.34, 18.15, 2024 18.13, 17.98, 17.45

Och likväl vann Finland.

***

2022 var jag på plats i Helsingfors. Då var vi på de båda dagarna sammanlagt 42 000 åskådare. I år fanns 34 000 på plats. Olympiastadion rymmer 39 000.

Illavarslande! En begynnande trend?

***

Av vad jag förstått fanns inga av de större svenska tidningarna (TT stod för all rapportering) på plats och jag har inte sett en enda krönika om landskampen.

Jag har sagt det förr: Friidrotten är i tidningsvärlden trängd. Hur länge håller tv ut?

***

På fredagen vann tre MAI:are sina grenar, Julia Henriksson, Kasper Kadestål och Wictor Pettersson, Maria Freij blev tvåa och Nick Ekelund-Arenander trea.

Inte en textrad i Sydsvenskans e-tidning.

Men däremot en intervju med Malmö FF:s damtränare i fotboll, sedan IFK Kalmar spelat 0—0 mot Umeå IK, MFF:s svåraste konkurrent om en direktplats till Allsvenskan, och gett MFF en fördel.

Men förstås, det var ju MFF och dessutom fotboll för damer. Det måste prioriteras.

Det borde jag förstått.

Jag upprepar: Friidrotten är i tidningsvärlden trängd.

Det gick hyggligt bra för de svenska lagen i veckans Europaspel i fotboll.

Visserligen är det slutspelat för Häcken i Conference League, men Hisingelaget hade det tuffaste motståndet av de fyra svenska klubbarna. Bundesligaåttan Heidenheim rankar jag som en svårare motståndare än topplag från Tjeckien, Slovenien och Norge.

En kvart före slut hade Häcken förlängningsläge mot tyskarna efter två starka insatser som visat på den kvalitet det finns. Samtidigt har Häcken visat på en förbluffande låg lägstanivå i några allsvenska matcher och förmodligen missat möjligheten att blanda sig i medaljstriden. Men Häcken har alla topplagen kvar: Djurgården, Malmö FF, Hammarby, Elfsborg och AIK. Och slipper spel i Europa.

***

Det intressantaste laget för närvarande är Elfsborg med sin blandning av rutin och klass (främst apostroferat av två av återvändarna Sebastian Holmén och Niklas Hult, två av Allsvenskans bästa spelare den senaste tiden), unga spelare från utlandet och Sverige med hög utvecklingspotential samt en underskattad bredd. Boråslaget har klarat av ett tuffare program än de andra svenska lagen i Europa. Man har spelar en extra kvalomgång.

I truppen finns många spelare som lär locka utländska spekulanter och i det kommande vinterfönstret lär det blåsa friskt på Elfsborgskansliet.

***

Så har vi då Malmö FF och Djurgården. Kampen om SM-guldet kan mycket väl avgöras om några timmar. Även om jag ogillar att tala om guldryck med nio omgångar kvar. Men MFF har dubbla fördelar, dels hemmaplan och dels ett betydligt gynnsammare spelprogram. Fyra dagars uppehåll (MFF:s) är en väsentlig skillnad mot Djurgårdens två.

Det pratas ständigt och jämt om problemet att kombinera internationellt spel med det i Allsvenskan. Det var naturligtvis inte lätt för spelordningsorganisatören att i våras förutse denna olyckliga tidskollision.

Måndagen försvann också som alternativ på grund av landslagsuppehållet. Varken MFF eller Djurgården har några med i A-landslagstruppen men MFF har tre (Bolin. Rosengren, Zätterström) i U 21-truppen.

Faktiskt lite trist att ett viktigt möte i striden om SM-guldet kan avgöras av ett olyckligt komponerat spelprogram.

Var så säkra på att Djurgårdens fans kommer att använda detta argument vid en förlust. I synnerhet om avgörandet kommer i slutet mot ett tröttkört  Djurgården.

Tio omgångar av Fotbollsallsvenskan återstår, det vill säga en tredjedel.

Med andra ord 30 poäng att spela om för varje lag. Det kan bli många omkastningar i tabellen. Och visst har man i skrift och ord sett experter av alla digniteter lägga in en och annan brasklapp i sina tidigare tips. Som nu alla de som räknar ut Västerås SK. Två raka segrar har fört nykomlingen från sistaplatsen med närkontakt med säker mark. Det kommer att bli fler dramatiska platsförändringar innan allt är slut.  Tro mig!

***

Jag har till och med lagt märke till att många ändrat sin uppfattning om att Malmö FF:s trupp är tillräckligt bra för att kunna ställa två topplag på benen.

De fem senaste allsvenska matcherna är ett tydligt bevis på att så inte är fallet.

Tränaren Rydström förbryllar många gånger med sina, lite krångliga, uttalande och funderingar. Senast menade han att han var orolig för lagets defensiv. Internationellt i Europa, ja. Men i Allsvenskan är det offensiven som fallerar. Med tanke på det kompakta bollinnehavet – för visso på ofarlig mark – borde man på fyra matcher mot så tabellmässigt beskedliga motståndare som Sirius, Halmstad, Norrköping och Kalmar göra mer än fem mål. Eller?

***

Vilken ambition har professionell fotbollsspelare utan kontrakt? Jag tänker på MFF:s dyra nytillskott Sead Haksabanovic. Hur kan man i väntan på en ny klubbtillhörighet tydligen helt strunta i allt vad träning heter? Det är i min värld i allra högsta grad amatörmässigt.

Som en naturlig följd av en stegrad träningsdos är Haksabanovic nu skadad.

***

120 miljoner för MFF:s Sebastian Nansi är givetvis bra.

Men det är Hammarby som hittills i sommarfönstret gjort de bästa försäljningarna. För två spelare, Deniz Gül och Viktor Djukanovic, har man inkasserat närmare 100 miljoner. Totalt under säsongen är det bara Gül som  spelat en hel allsvensk match för Hammarby. 100 miljoner för två bänkspelare är inte så illa.

***

Handsregeln är förstås meningslöst att diskutera. Visst MFF-inlägget mot Kalmar träffar armen på KFF-backen men för mig i ett för situationen naturligt läge. Okej, det är straff och lätt för domaren att blåsa.

Men bara de senaste omgångarna har det varit mer eller mindre svårbedömda tacklingar innanför straffområdet, där domarna fegat ut och friat. Det inger inget förtroende när harmlösa tillfälligheter bestraffas medan direkta klantiga ojustheter blir utan åtgärd.

I veckan kom jag att tänka på Idrottsbladet, grunden till den idrottshistoriska kunskap jag förhoppningsvis delvis har kvar.

Under 1950-talet kom IB tre dagar i veckan, måndag, onsdag, fredag, med tåg, ”halvsexan”, till Skurup. Där hämtade jag den före 18 på Posten och hann jag inte hade jag turen att min snälla faster Inga-Lisa jobbade där, så hon tog min tidning med hem för senare avhämtning.

Allt i IB var inte dagsfärskt, den kom ju ut bara varannan dag. Men det var likväl fräscht. Det fanns inga, långa, dagliga sportradiosändningar och naturligtvis ingen datavärld. Man fick vänta tills tidningarna kom. Det som stod i dem var nytt.

***

Nu har min tidning, Sydsvenskan, tidigarelagt sin tryckning till 21. Sena nyheter kommer inte med. För att ta sporten. Det blir som på IB:s tid. Den tryckta versionen kommer ofta en dag efter. Men med en enorm skillnad: Alla texter är publicerade på nätet. Som nu MFF:s 0—2 mot Sparta Prag i CL-kvalet i onsdags. Men likväl fanns alla artiklarna tillgängliga även i fredagens tidning, ett helt uppslag. Till viss del förstår jag tanken, de som inte har tillgång till hemsidan skall kunna läsa om matchen även med en dags försening. Som på IB:s tid. Men samtidigt: Hur många nya läsare fick fredagsversionen? Min gissning, efter en mindre utfrågning i vän- och bekantskapskretsen, inte speciellt många. I ett reducerat spaltutrymme känns det lite IB från 1950-talet över denna dubbelexponering.

***

Det finns inte plats för något Idrottsblad i dagens svenska tidningsvärld. Den täckte hela Sverige både ur både topp- och breddsynpunkt. Det hände att jag såg några uppskattande ord om mina beskedliga löparinsatser av min specielle favorit, den oerhört flitige Sven Lindhagen. Eller av IB:s Malmökrönikör Kurt ”Alex” Alexandersson med alla sina sarkasmer.

Nåväl. Var kan man i dag finna den allsidiga, riksomfattande rapporteringen om Idrottssverige som IB gav min generation? Ingenstans är mitt absoluta svar.

Närmast kommer Aftonbladet/Sportbladet. Det anser jag trots några väl opportunistiska skribenter. Men behöver inte läsa allt och framför allt kan man sålla överord och okunskap.

Man måste givetvis också tacka AB för deras tv-sändningar från Europamatcherana för Elfsborg, Djurgården och Häcken.

AB verkar ha resurser som ingen annan tidning har. Att vara pluskund är en bra investering, inte mins för den allmänt sportintresserad person.

Inte som IB men i alla fall.

I går var jag kulturell med en pensionärsförening, först ett besök på Lars Lerin-utställningen i Båstad och sen i S:t Petri kyrka i Klippan.

Kyrkan är ritad av den världsberömde arkitekten Sigurd Lewerentz, för övrigt även utformaren av Östra kyrkogården i Malmö, där han även är begraven på en anonym plats.

Kyrkan, invigd 1966, är unik som kyrkobyggnad och besöks årligen av tusentals arkitektstuderande från hela världen. Själva kyrkorummet gav en sällsam känsla.

Både Båstad och Klippan var – och är – värda besök.

***

Är man ute och reser i en pensionärsgrupp med Malmöbor kommer naturligtvis alltid Malmö FF upp till diskussion. Det här var dagen efter 0—2 mot Sparta Prag. Jag höll mig undan diskussionen. Allt för bussfridens skull.

Men det kom fram argument som att MFF var det bättre laget: Man hade ju ett betydligt större bollinnehav än tjeckerna. Så var det.

Men av alla den statistik man kan plocka fram efter en match är bollinnehavet det mest missvisande. Att, som nu MFF i onsdags, i långsamt tempo på mittplan passa bollen sinsemellan är ju faktiskt offensivt destruktivt. På denna internationella nivå kan alla lag försvara sig

Det behövs en annan taktik för att i Prag i nästa vecka vända 0—2.

***

Jag förstår givetvis prestigen i att kvalificera sig till gruppspelet i Champions League. Med åtskilligt fler miljoner till en redan välfylld kassa. Plus glädjen att kunna bjuda sin trogna publik på celebra besök.

Men hur upplyftande är det att summera de två senaste CL-gruppspelen med 2015/16 och 1921/22 med 1—21 och 1—14 i målskillnad?

Kan det inte vara mer utvecklande att vara med i slutspelet i Europa League och få möta lag, även de välkända storheter, där MFF har både poäng- och segermöjligheter.

Den vägen kan MFF dra in några poängmiljoner.

Jag tror att spel i Europa League denna höst är mer gynnsamt för MFF än spel i Champions League.

Om man nu bortser från det ekonomiska utfallet.

Men det kan man kanske inte göra 2024?