Jag varnade för Argentina inför dagens VM-möte i handboll.

Så fel man kan ha!

Varningen var dock befogad i drygt tio minuter. Sen blev det en ny enkel resa för Sverige, 35—17. Ett bra Sverige det skall poängteras.

Idrotten/handbollen är underlig. Som nu att Argentinas briljanta handboll – som laget också i perioder (längre än i dag) presterade mot Danmark – i samma match kan följas av rena nybörjartakter. Viljan betyder mycket i handboll. När den försvinner blir det ett ras. Som nu för sydamerikanerna.

De visade dock sina offensiva kvaliteter, då två svenska spelare fick matchstraff för alltför ojuste spel.

Jag är inte helt klar över konsekvenserna vid mer än ett rött kort i VM. I inhemskt spel blir det en matchs avstängning efter det andra kortet i samma turnering/serie. Har för mig att samma bestämmelser gäller i VM. Jesper Nielsens och Fredric Petterssons matchstraff kan därför få värre konsekvenser i fortsättningen än i dagens möte. Båda var ju onödiga, de kom båda då svenskvinsten var hemma.

Nåväl, gnäll inte! Det var en seger som visade på klass.

Speciellt som hårt kritiserade Lukas Nilsson visade sin höga offensiva kapacitet, såväl med sitt skytte, sina inspel och kantutspel. Och märk, han var som bäst när matchen var jämn under de tio första minuterna.

Och i morgon är det den första riktiga utmaningen, Danmark.

Nog så spännande!

Det är aldrig fel att inleda ett VM i handboll med en enkel, komfortabel vinst, 33—16.

Visst Bahrain kommer att bli sist gruppen, men matchen gav positiva besked. Det finns både topp och bredd i truppen. Förbundskapten Kristjan Andrésson matchade laget förståndigt, alla fick speltid. Nyckelspelaren Jim Gottfridsson fick mycket vila på bänken, men trots sin ringa speltid utsåg den internationella juryn till Matchens lirare. Nog sagt om Jims betydelse.

Bekymmersamt är förstås att Lukas Nilsson helt har tappat form och självförtroende. Hans skytte behövs. Det går inte att lägga ansvaret helt på debutanten Simon Jeppsson och en komplementspelare som Philip Stenmalm.

Det är givetvis också oroande att Johan Jakobssons hjärnskakningsrehabilitering drar ut på tiden. Han missar både nödvändig matchning och träning.

Lukas Nilssons omställning från firad stjärna i Ystads IF till en mera undanskymd roll i ett av Bundesligas bästa lag, Kiel, är inget lätt steg att mentalt ta för en 20-årig grabb. Det är inte heller lätt att i unga år bibehålla en form år ut och år in.  Handbollen är verkligen en Året runt idrott med mästerskap och kvaltävlingar varje år. Det sliter och i alla nationer finns det spelare som är skadade eller ur form.

Det måste man leva med.

***

33—16 är inga siffror att bygga framtidstips på.

Lika lite som 22—33, Argentinas mot OS-mästarna Danmark.

Ett Danmark med världens främste spelare, Mikkel Hansen, på spelhumör och en inspirerad målvakt i Niklas Landin är kanske det svåraste man kan stöta på i handbollsvärlden.

Det gjorde Argentina. Som dock stundtals var riktigt, riktigt bra mot danskarna. I OS senast kom Argentina före Sverige. Det säger förstås inte så mycket. Men i förra VM-turneringen för två år sedan vann sydamerikanerna över Ryssland och kryssade mot Danmark.

 Och inte minst vann med 27—22 mot Sverige i Scandinavium I VM 2011.

Den som sorterar in Argentina i ungefär samma fack som Bahrain har inte läst sin historieläxa.

Och inte heller sett de kvaliteter man visade i går mot Danmark.

En varning är härmed utfärdad.

Jag gillar inte hysteri.

Jag klarar av att bli kallad gammal, grå och trist.

Det gäller förstås alla lovord till fotbollstalangen Alexander Isak. Visst är han den främste 16—17-åring jag sett i svensk fotboll. Ingen har i hans ålder visat en sådan kapacitet som Alexander under en hel säsong i Allsvenskan. Märk väl i inhemsk konkurrens. Den som många av dem som nu hyllar AIK:aren menar inte håller speciellt hög klass.

Att slå rekord är ut massmedial synpunkt alltid intressant. Som att nu Alexander genom sitt 1—0-mål mot Slovakien är den yngste målskytten genom tiderna i ett svenskt A-landslag. Sen kan man ju alltid diskutera om det var ett A-landslag. Motståndet var i alla fall inte A-mässigt.

Men låt det stanna vid detta. Notera och beröm Alexander för detta och för en i övrigt helt ok insats. Han visade kvaliteter, han som så många andra. Alexander kom med i truppen för att han är en duktig spelare, inte för att han är ung. Spelar han i ett landslag skall han bedömas utifrån denna nivå. Åldersaspekten har i detta sammanhang inget med betyget att göra – säger jag som gammal lärare.

Många journalister, i olika medier, har förlorat något av sin trovärdighet genom sina – ja, smått hysteriska – hyllningar i allt Isak uträttar på plan.

Sen är det en helt annan sak att jag verkligen gillar Alexander Isak både som spelare och som person genom de intervjuer jag hört i radio och på tv. Hans ödmjuka framtoning uppskattar jag.

Men denna inställning tror jag att han kommer att utvecklas och bli den internationella storspelare som han har talang för. Dit är det förstås långt.

***

Vad gav då februariturnén?

Victor Claesson är den spelare som är närmast en plats i en VM-kvaltrupp.

Och som konkurrenssituationen ser ut i förbundskapten Janne Anderssons nya landslag ser jag gårdens tvåmålsskytt Sebastian Andersson som ett hett anfallsalternativ.

Janne Andersson har fått en del kritik för att han tagit ut många spelare från sin förra klubb IFK Norrköping. Få kan väl klandra honom efter dessa två landskamper.

David Moberg-Karlsson (vilket mål!) var en av de hetaste kandidaterna till ”Bäst på plan” i går och försvinner inte alltför många av Norrköpingsspelarna utomlands kommer laget att bli en tuff utmanare till Malmö FF om SM-guldet.

Tillsammans med AIK och Häcken. Med samma reservation: Om man får behålla trupperna intakta.

14, drygt till och med, härliga handbollsdagar ligger framför oss.

Herrarnas VM.

Inför turneringen i Frankrike har jag sett en och en halv match mot Norge via tv och live den i går mot Chile i Baltiskan. Var står då det nya svenska laget? EM-kvalmatcherna i höstas mot Montenegro och Slovakien gav positiva segerbesked liksom de tre VM-repetitionerna. Men hur bra är de fyra motståndarna i ett internationellt mästerskapsperspektiv? Detta skrivit i vetskap om att Norge kom fyra i senaste EM-slutspelet.

Det finns så många frågetecken.

Simon Jeppsson, ung orädd talang, är en av Sveriges främsta på mången god dag. Men helt oprövad mot högklassigt internationellt försvar. Måste upp till bevis för att kunna komplettera Lukas Nilsson.

Johan Jakobsson måste bli frisk till de viktiga matcherna. Albin Lagergren är duktig mot lite mer mediokert motstånd och duger då som avlösare för Jonas, men är inget rejält hot i skarpt läge.

Hur är formen för Jesper Nielsen efter sin sjukdom? Andreas Nilsson måste avlastas offensivt som mittsexa och inte minst behövs Jespers defensiva rutin. Max Darj i all ära men intensiteten i ett VM är tuffare än den han är van vid i Handbollsligan. Är rädd att det blir (alltför) många besök på botbänken för honom.

Kantspelarna är oftast säkra i sina avslut och snabba i omställningsspelet. Niclas Ekberg och Jerry Tollbring är dessutom mycket bra straffskyttar. Mattias Zachrissons irrationella spel naturligtvis en tillgång. Men hur pallar Emil Frend Öfors, när han ställs mot målvakter i världsklass? Minns när HK Malmös Dan Beutler för en tid sedan helt nollade Emil.

Målvakterna Mikael Appelgren och Andreas Palicka med sin Bundesligaerfarenhet håller i ett VM.

Så är det då den offensiva nyckelpositionen, mittnian. Jim Gottfridsson har ett tungt ansvar. Han har egenskaper på många områden som gör honom till en respekterad och fruktad spelare handbollsvärlden över.

Jims speltid måste ransoneras. Förbundskapten Kristjan Andresson måste ha rätt fingertoppskänsla och värdera de perioder/matcher han skall låta Jesper Konradsson spela längre eller kortare tid. Jesper är duktig i det svenska seriespelet, men vi pratar VM.

En spelare till av Fredric Pettersson eller Philip Stenmalm skall in truppen men vem av dem det nu blir så kommer han att ha en undanskymd roll i det stora hela.

I min handbollsvärld har Sverige en trupp med många osäkra kort. Samtidigt som det finns hög potential.

En andraplats i gruppen efter Danmark och en möjlighet att nå en kvartsfinal är stor. Och där kan allt hända.

Så varför inte?

(I gruppspelet möter Sverige: Bahrain, Argentina, Danmark, Quatar och Egypten.)

Sverige spelade en fotbollslandskamp i går mot Elfenbenskusten.

De afrikanska mästarna vann med 2—1 över ett ungt svenskt lag med få spelare som lär finnas med när VM-kvalet fortsätter om några månader.

Nu var väl varken tidpunkten eller motståndet det optimala för att rättvist bedöma de svenska spelarna. Utan att direkt glänsa var Elfenbenskusten överlägset ett svenskt lag långt från matchform.

Valet av motstånd kan givetvis ifrågasättas.

Den intressantaste frågan för den stora svenska fotbollsallmänheten – och för förbundskapten Janne Andersson –  var givetvis vem eller vilka av de svenska talangerna som har kapacitet att ta en plats i en VM-kvaltrupp.

Jag såg matchen via tv men av olika anledningar följde jag inte upp eftersnacket. Självfallet har jag min uppfattning klar, vad den nu är värd. Sen är det alltid intressant att se och läsa och diskutera vad andra har för åsikter.

I morse slog jag upp min morgontidning Sydsvenskan för att ta del av krönikörens synpunkter. Vad fick jag läsa? Jo, hur de tre (Brorsson, Pa Konate, Lewicki) medverkande spelarna från Malmö FF skötte sig. Ok, jag kan acceptera att man skriver något om spelare med lokal anknytning, men i ett större perspektiv fanns det också andra intressantare spelare att analysera.

Men som vanligt frångick inte tidningen vanan att koncentrera sig helt på MFF. Inget om någon av de andra.

I krönikörens fotbollsvärld är MFF viktigare och större än Sverige.

Jag är övertygad om att den övervägande delen av läsekretsen inte delar denna uppfattning.

I min värld är Sydsvenskan ingen lokaltidning.

Basketligan för herrar skall bli öppen.

Det vill säga det skall inom något år, som i de andra lagbollsporterna, bli upp- och nedflyttning med kval och allt.  Det är en modell som tilltalar den svenska idrottssjälen.

Som det varit under 24 år har en nämnd granskat och måst godkänna klubbarnas ekonomi, organisation, givetvis också lagets kapacitet och i begynnelsen även standarden på ungdomsverksamheten. De allra första säsongerna fanns det till och med krav om att trupperna skulle innehålla någon junior uppfostrad i den egna organisationen.

Huvudskälet till dessa krav var att höja klassen på svensk basket och förhindra att föreningarna gjorde satsningar utan ekonomisk täckning. Det var basketsporten motsvarighet till elitlicensen, som nu de flesta lagbollsporter infört.

Men kommer den nya serieorganisationen innebära någon förändring, någon standardförbättring? Det blir som nu pengarna som styr. Basketligans historia är fylld av ekonomiskt krisande klubbar. Avhoppen har varit många. Företag av olika dignitet och lyskraft har stöttat klubbarna, som bytt bort sitt namn/hjärta för att i stället spela under namn som Mataki, Öresundskraft, Kärscher, Plannja osv, osv …

Den stora boven är förstås de dyra importerna. Det finns ingen annan lagbollsport, där topplagen är så beroende av spelare från andra länder.  Betänkt att varje lag bara får ha fem spelare på plan samtidigt.  Generellt är det fler utländska spelare än svenskar på plan i Ligan.

Kassan styr nu och så kommer det att bli även i framtiden även om det blir (?) en viss rotation på vilka lag som kommer att spela i Ligan.

Det finns åtskilliga exempel, i fler idrotter än basket, där lag tackat nej till avancemang både av sportsliga och ekonomiska skäl. Jag tror att det kommer att bli så även i fortsättningen i basket. Det kvalitativa steget från Superettan till Ligan är enormt.

Lågbudgetlaget Malbas är chanslöst den här säsongen.

Laget skulle må bra av att spela på en lägre nivå.

Klubben skulle ekonomiskt må bra av spel på en lägre nivå.

Men var hamnar man om man frivilligt avsäger sig platsen i Ligan efter det här spelåret? En säsong ytterligare med nuvarande trupp (de flesta av de bästa lär också försvinna) och ekonomi och spel i Ligan vore en väg mot en ekonomisk ruin.

Det finns mycket positivt i Malbas, en stor välskött ungdomsavdelning, där pojksidan är en av Sveriges kvalitetsmässigt främsta. I USM har Malbas alla fyra pojklagen kvar i steg 3. Förra säsongen blev pojkarnas U 19 lag svenska juniormästare.

Det finns med andra ord en grund. Den måste man rädda och ta tillvara. I min idrottsvärld är det ingen prestige att utan kontinuitet och få egna produkter i spelartruppen spela i Ligan.

Det är bättre begära sig ner till Superettan, alternativt division 1, och därifrån bygga nytt och sen spelmässigt ta sig upp i seriesystemet.

Möjligheten att via tv få se alla matcher från Handbollsligan har gjort herrarnas högsta serie extra intressant.

Tänk vad man kan få för 199 kronor/månad!

Det ger en speciell känsla, kunskap, när man har tillfälle att se lagen vid fler tillfällen än när de en eller två gånger per säsong gästar Baltiskan i Malmö. Resorna till Lund blir färre för varje år. Man blir bekväm med åren. Och tv är ett bra – och billigt – surrogat.

Sändningarna är helt ok. De mer påkostade i TV 4 Sport har fler kameror och inte minst kunniga experter. Oscar Carlén visar att han spelat på elitnivå och förmedlar intressanta iakttagelser. I många av de för domarna kniviga situationerna (och de är åtskilliga i varje match) tar han dock spelarnas parti lite för ofta. Den egna spelarkarriären är inte så avlägsen. Det märks.

Lugitränare Thomas Axnér har som expert blivit mer hovsam i sina kommentarer gentemot domarna. TV-repriserna har pekat på svårigheterna.

Och så gäller det ju att vara på god fot med de som kanske nästa match skall döma hans Lugi. Nja, det var elakt konspiratorisk skrivit. Så tror jag inte Axnér fungerar.

Sändningarna i C More har färre kameror. Av vad jag förstått, sitter referenten  i en studio på en annan ort än spelplatsen. Det är inte rättvisande arbetsförhållanden.

Samtidigt har många hemfallit åt Daniel Kristiansson-syndromet. Man försöker dölja sin osäkerhet/okunnighet med att rabbla ointressant statistik. Att NN gör sitt 18:e mål den här säsongen är ju knappast av större intresse.

Det är inte fel att bara notera och sen hålla tyst.

Sen bör man ju kunna begära att en journalist på den här nivån skall kunna de elementära reglera. Det är väl lite si och så några fall.

***

Men tack i alla fall att tv-bolagen för att det finns mer inhemsk lagidrott än hockey – men skidor längs marken gillar jag – att titta på.

Hur tv-sändningarna inverkar på antalet besökande på arenorna, har jag ingen aning om. Aftonbladet har granskat herrelitlagens ekonomi. Det är ingen uppmuntrande läsning.  Klubbarna behöver varje åskådarkrona.

***

Och så längtar vi väl till VM-handbollen?!

Det blev ingen nyårsaftonförmiddag som planerat.

I stället för medverkan vid Heleneholms IF:s traditionella Sylvesterlopp runt Pildammarna i Malmö blev det tre timmar på Akuten för att stoppa ett kraftigt näsblod.

Att något så banalt skall behöva avbryta en trevlig tradition!

Tro nu inte att jag skulle springa. Den tiden är för länge sedan förbi, när jag på ett anständigt vis och på en anständig tid kunde ta mig runt de 2,7 kilometerna runt Pildammsparken. För att inte tala om den dubbla distansen, den andra tävlingssträckan.

Jag skulle vara funktionär, flaggvakt på Carl Gustafsväg. Även ett anspråkslöst lopp som den här årsavslutningen kräver många medhjälpare.

En intressant liten detalj: Arrangören hade meddelat att man bara noterade tid på de tio främsta i varje tävlingsklass. På en löpande klocka kunde dock deltagarna själva avläsa sin tid. Det är på något sätt befriande att själva motionerandet och samvaron är viktigare än en exakt tid. I alla fall vid något lopp under säsongen.

Det blev nytt deltagarrekord, 380.

***

Pildammarna har i långa tider varit Malmös löparcentrum. Det är här löparna – även sprinters före tillkomsten av innearenan Atleticum – tränar höst, vinter och vår. Intervallträningen sker oftast längs John Ericssons väg, 600 meter från Baltiska vägen till Pildammsrondellen, 1 000 meter fram till det tregrenade trädet strax före Olgas parkering på Pildammsvägen.

Under de lite ljusare tiderna drar man i ntill Tallriken och utnyttjar de 506 metrarna runt den öppna gräsmattan. Samtidigt som man slipper de värsta bilavgaserna.

Det var till denna miljö jag som aktiv på 1960-talet kom till Malmö och i vilken  jag under ett 15-tal år vägledde en grupp löpare i Heleneholms IF. Några blev riktigt bra. Johnny Kroon har ännu det svenska rekordet på 1 500 meter (3,36,56), Tommy Persson blev OS-deltagare och svensk mästare tio gånger. En annan svensk mästare, (Carl-) Magnus Bergh, var med då och då men gick – inte oväntat – ibland sina egna vägar.

Min specielle favorit – det får man väl erkänna cirka 40 år efteråt – var Håkan Petersson. ”Hogge” kom till gruppen som 15-åring (tror jag). Så sent, med dagens mått, kunde man börja träna medeldistanslöpning på den tiden och bli bra. Vid de första träningspassen blev han så trött redan vid uppvärmningen att det fick räcka som dagens träningsdos. Med vilja och energi, hjälpt av gruppens samhörighet, fortsatte Hogge. Han blev om jag inte minns helt fel också juniorlandslagsman och nådde 1,52,5 på 800 m och 3.48,2 på 1 500 meter. Knappast tider som imponerar på dem som inte vet vilken träningsintensitet under många år som krävs för att nå ner dit.

***

Heleneholmsgruppen var år efter år stor. Det fanns pass med mellan 20 och 30 löpare mellan 15 och 25 år. Ungefär lika många som det nu finns seriöst tränande och tävlande medeldistanslöpare totalt i Skåne.

***

Så föll mina tankar i ett väntrum på Akuten förmiddagen nyårsafton 2016. Minnena fick ersätta mitt deltagande i Sylvesterloppet.