Det är inga ljuva toner som når MFF-öronen denna blåsiga fredag i slutet av september 2024.

Malmö FF—Glasgow Rangers 0—2.

Insatsen underkänns av alla, i tv, i radio, i skrift i de flesta media och inte minst på sociala medier. Överorden är förstås många.

Det mest frapperande var det usla tempot, både vad gäller passningar och förflyttningar. Detta kan räcka i den allsvenska serielunken – men gör det inte alltid – men i ett europeiskt sammanhang på lite högre nivå är det en omöjlighet att oroa ett försvar.

I de tre senaste Europamötena har MFF blivit nollat. Ett bevis för att Henrik Rydströms, tränarens, fotbollsfilosofi inte håller internationellt.

***

Belackarna har efter den nästan förnedrande torsdagsinsatsen underkänt all svensk klubblagsfotboll. Visst MFF har under 2000-talet nått de främsta europeiska framgångarna, är regerande mästarna och förvarar med största sannolikhet SM-guldet.

Men svensk herrfotboll är mer än Malmö FF. I samma Europa League deltar Elfsborg. I onsdags föll Boråslaget med 3—2 borta mot det nederländska topplaget AZ Alkmaar. Elfsborg gjorde en alldeles ypperlig match i ett högt tempo och var bara några olycksmarginaler från att ta poäng mot AZ.

Elfsborg gjorde bra propaganda för svensk klubblagsfotboll.

Svensk fotboll är mer än Malmö FF.

***

Ibland, nej ganska ofta förresten, blir jag irriterad på dagens journalisters försök att göra sig lustiga.

Som här en mening i Sydsvenskan av dess mest profilerade fotbollskrönikör efter MFF—Rangers:

”Det fattades egentligen bara vämjelig mat och skeva tandrader för att Rangers skulle kunna kalla det hela för en hemmamatch.”

I min värld – måhända gammalmodig och humorfri – känns det ovärdigt att försöka skämta om skotsk matkultur och skottarnas tandstatus. En mer nyanserad analys  hade varit att föredra.

I en personlig blogg behöver man inte vara strikt journalistiskt neutral.

(Om nu någon är detta i dessa tider när den personliga åsikten skiner igenom i mer än i krönikor och analyser.)

Nåväl. Jag har studerat resultatlistorna från 13- och 14-åringarnas Götalandsmästerskap i friidrott. Skåne blev tvåa i distriktskampen efter Göteborg och före Östsvenska och Västsvenska. (Friidrotten har en ny distriktsindelning.)

Skåne tog 38 av 160 medaljer. Bra eller dåligt? I de här åldrarna är i min värld ett stort deltagande mer betydelsefullt än medaljer. Men samtidigt är en medalj en positiv injektion, givetvis för den aktive, men även för föreningen.

Som medlem i Heleneholms IF i närmare 70 år gladdes jag därför åt de fem medaljerna efter en del torftiga år.

Från Skåne deltog 16 föreningar, tio tog medalj.

Efter poängberäkning 3, 2, 1 blev medaljligan

1)     17 poäng IK Finish (3—1—6)

2)     13 poäng Malmö AI (1—2—6)

3)     9 poäng Heleneholms IF (1—2—2)

4)     8 poäng Hässleholms AIS /1—2—1)

5)     6 poäng Eslövs AI (2—0—0)

6)     5 poäng Ystads IF (1—1—0)

7)     2 poäng IS Göta (0—1—0), KFUM Kristianstad (0—0—2), IFK Helsingborg (0—0—2)

10)                   IF Athlet, Sjöbo (0—0—1)

IK Finish, som i dagarna firar sina första 100 år, är naturligtvis värt extra uppmärksamhet. Vellingeföreningen är en av svensk friidrotts främsta fostrare av blivande svenska elitaktiva. Från kring år 2000 tills dags dato har Finish  fostrat tio landslagsmän/kvinnor.

I GM hade klubben en av de största skånska trupperna.

Näst Heleneholm är IK Finish min favoritklubb i friidrott. Under min tid i Skurups AIF på 1950-talet var utbytet med Finish stort på många områden.

***

Sett utanför mina färgade glasögon var det trevligt att se att HAÌS hade både många och duktiga ungdomar med i tävlingen. Det har varit tunt en tid.

Men var fanns Trelleborg och Landskrona? Inte en enda startande i denna breddtävling.

Skåneklubbana fick en bra start när 18-åringarma inledde sitt JSM-spel i helgen.

Åtta av 14 flicklag avancerade direkt till Steg 2, blev antingen etta eller tvåa i sin grupp, och åtta av 13 i pojkklassen.

Fem föreningar fick båda sina lag direkt till det tredje steget, av fem: OV Helsingborg, Ystads IF, Lugi, HK Malmö och Lödde.

H 65 Höör, Eslövs IK, HK Kristianstad komplettera på flicksidan och Vinslöv,  Lågan och IFK Kristianstad bland pojkarna.

Några noteringar

F 18

H 65, YIF och Lugi var alla totalt överlägsna gruppettor.

Lödde spelade 26—26 mot ettan Önnered och blev tvåa på sämre målskillnad.

OV (efter Höör), HK Kristianstad (efter YIF), Eslövs IK (efter Kärra) och HK Malmö (efter Torslanda) var ohotade tvåor men utan rejäl chans till gruppseger.

Ingen av övriga Skånelag var nära plats två. H 43 Lund, Ankaret, Lugi lag 2, IFK Malmö, Stavsten  och HK Krististad får senare i höst en andra avancemangschans.

P 18

OV, YIF, IFK Kristianstad, Lugi och HK Malmö var alla ohotade gruppettor.

Om plats 2 var det heller ingen dramatik för Vinslöv (efter OV), Lågan (efter IFK Skövde) eller Lödde (efter YIF).

H 43, IFK Malmö, IFK Ystad, Ankaret och Lugis andralag, inget av dessa var nära att slippa Steg 2.

I går inleddes USM i handboll med juniorernas Steg 1.

Allt skall kulminera i ett slutspel i Uppsala där de 48 bästa lagen, uppdelade i sex klasser, spelar om medaljerna.

Jag gillar upplägget ur ett ungdomsidrottsperspektiv. Alla fem stegen sker i grupper. Det innebär oftast minst tre matcher och de lag som inte avancera från det inledande gruppspelet får en ny möjlighet i ett Steg 2, ett uppsamlingsheat om man så vill.

Nackdelen i ett ekonomiskt segregerat idrottssamhälle är att många resor och övernattningar är dyrt och risken finns att några, lag som enskilda ungdomar, får avstå av pengabrist. Egenavgifterna varierar i olika klubbar. I många familjer deltager mer än ett barn.

***

Utveckling inom idrotterna intresserar mig.

Sen 2017 har jag noterar det skånska deltagandet i USM. Det ger en bild av toppen av skånsk ungdomshandboll. Samtidigt finns det ett skånskt seriesystem, där den verkliga, viktiga, bredden framgår.

USM

2017/18 deltog 105 lag från 28 föreningar

2018/19 deltog 111 lag från 24 föreningar

2019/20 deltog 109 lag från 26 föreningar

2020/21 deltog 113 lag från 27 föreningar

2021/22 deltog 121 lag från 24 föreningar

2022/23 deltog 103 lag från 24 föreningar

2023/24 deltog 98 lag från 28 föreningar

2024/25 deltager 106 lag från 22 föreningar

***

Kan man dra några slutsatser av detta. Pandemiåren 2021 och 2022 satte sin prägel på de två nästkommande säsongerna, då antalet lag minskade. Rekryteringen var hämmad. Ett år visar ingen trend men med positiva tankar kan man se årets ökning som en viss form av trendbrott.

Som sagt ett år visar ingen trend. Men när en sport, som nu handbollen, har tappat några klubbar/orter är det inte bra. Men man skall kanske inte snegla på siffran 28 utan på 24 som är den normala.

Men visst hade man som handbollsvän sett lag på USM-nivå från exempelvis Landskrona och Ängelholm. Hässleholm har återkommit och i Helsingborg växer sig IK Sund allt starkare liksom IFK i Ystad, som efter en rejäl svacka är på uppgång och till och med har ett flicklag med i 14-årsklassen. OV och Ystads IF har nytta av lokalkonurrens.

***

Flest lag med i USM har Lugi med 12.

9 lag: Ystads IF

8 lag:  IFK Malmö, Ankaret (Bjärred)

6 lag:  OV (Helsingborg), Lödde, IFK Kristianstad

5 lag:  H 43 Lund, HK Malmö, IK Sund, Åhus

4 lag: HK Kristianstad, Stavsten, Ljunghusen, IFK Ystad

3 lag: Eslövs IK, Vinslöv

2 lag;:H 65 Höör, IK Lågan (Hörby), Hässleholm, Eslövs HF,

1 lag: Kävlinge

Anmärkningsvärt ur en negativ aspekt är H 43:s breddmässiga tillbakagång. Att H 43 inte har lag i samtliga åldersklasser är sällsynt. Kävlinge har också tappat numerär.

Lödde och Ankaret håller stilen. Att IFK Malmö i dessa sammanhang är Skånetrea breddmässigt är för många överraskande. HK Malmö har också snurr på sin ungdomsavdelning. Det är en lokal konkurrens som stimulerar.

HK:s samarbetspartner i Ljunghusen har två lag både för flickor och pojkar 14.

I Trelleborg har Stavsten anmält fyra lag.

Sydvästskåne som region har stärkt sin position.

***

Av de 106 skånska lagen är 58 flicklag och 48 pojklag.

***

Efter varje USM-helg kommer jag på bloggen följa upp de skånska insatserna. Med start i morgon.

Jag såg 0—0-mötet i herrarnas fotbollsallsvenska i går mellan Gais och Malmö FF.

Gång på gång har jag imponerats av Göteborgsnykomlingen. Så även i går.

Mest imponerad är jag av klubbens långsiktiga strategi att bygga sin trupp kring spelare från Göteborg och dess närhet.

 I onsdagens startelva var samtliga spelare, innan de hamnade i Gais, hämtade från klubbar med som högst tio mil till Göteborg.

Den allsvenska erfarenheten är måttlig.

Mervan Celik är den som står för allsvensk rutin från en tidigare sejour i Gais och även spel för Häcken

Axel Norén har en säsong i Falkenberg, Jonas Lindberg ett antal matcher i Sirius och Alexander Ahl Holmström ett 20-tal framträdanden under tre säsonger i Kalmar FF. Målvakten Mergim Krasniqi har sju matcher i högsta serien för Örebro SK.

Några kommer från Gais egen ungdomsakademi och många har moderklubbar längre ner i systemet och utbildats i Gais.

Två utlänningar kom in i slutet av matchen mot MFF, de enda med utländskt pass i spelartruppen. Just Gais är den allsvenska klubb som har minst antal utländska spelare registrerade.

***

Jag är väl medveten om hur den moderna fotbollsvärlden ser ut. Även den svenska. Men tycker det är charmigt och lite nostalgiskt att man kan bygga en hygglig allsvensk trupp på det sätt Gais gjort med en begränsad ekonomi.

Det räcker naturligtvis inte för spel i de europeiska turneringarna men vid enstaka matcher kan man utmana Sveriges resursrikaste klubb, Malmö FF.

Som fick använda nio utländska spelare, det högst tillåtna, för att nå 0—0.

***

Redan nu är Fredrik Holmberg min kandidat till utmärkelsen Årets tränare.

Men juryn lär som vanligt gå den lättaste, fega vägen, och nominera mästarnas tränare. Alltså MFF:s Henrik Rydström.

***

Gais lokala och regionala anknytning påminner i mångt och mycket om hur Malmö FF under årtionden byggde sin strålande historia.

***

”Det är bättre att fria än fälla”. Så kommenterade Pär Hansson i Max offsideavblåsningen på Gais Mervan Celik i en svårbedömd situation som det var omöjligt för ett mänskligt öga att bedöma.

Samtidigt fäller domarteamet ju Gais. Eller?

Juridiskt gäller måhända ”Det är bättre att fria än fälla”. Men i en fotbollssituation som den här är uttalandet inte relevant.

Jörgen Olsson skall inom kort hedras med en minnesplatta på Malmös stadiontorn.

Han skall få platta 37 i Malmös Walk of Fame för utförda idrottsprestationer.

Han är den sjunde brottaren som erhållit denna hedersutmärkelse. Det är ett bevis på brottningen historisk sett höga status och klass i Malmös idrottshistoria,

Det är bara att studera meritlistorna för de sju som fått sin minnesplatta av brons på Stadiontorget.

Men än intressantare är kanske att studera de namn och de meriter över de aktiva som, ännu i alla fall, inte hedrats på Walk of Fame.

Varje idrottsprestation skall givetvis värderas efter i vilken tid den utförts i en ständigt föränderlig idrottsvärld.

Åtta brottare till har meriter väl i paritet med de premierade. Det säger det mesta om Malmöbrottningens historiska styrka.

Min mening med denna blogg är inte ifrågasätta, bara konstatera.

Men ett förslag må vara tillåtet, Ida Hellström/Babulfath, en av svensk dambrottnings pionjärer.

Hedrade på Walk of Fame

Årtalen inom () anger under den tidsperiod medaljerna togs

Frithiof Mårtensson, IK Sparta (1908—1909)

OS: 1 guld, EM: 1 guld

Calle Westergren, IK Sparta (1920—1932)

OS: 3 guld, VM: 1 guld, EM: 3 guld och 1 brons

Johan Richthoff, BK Kärnan (1924—1932)

OS: 2 guld, EM: 3 guld, 1 silver och 1 brons

Thure Sjöstedt, BK Kärnan (1928—1934)

OS: 1 guld och 1 silver, EM: 1 guld och 1 silver

Karl-Erik Nilsson, GAK Enighet (1948—1956)

OS: 1 guld, 2 brons, VM: 1 brons

Gustav Freij, IK Sparta (1948—1960)

OS: 1 guld, 1 silver och 1 brons, VM: 1 guld, 1 silver och 1 brons

Jörgen Olsson, Limhamns BK (1991—1992)

VM: 1 silver, EM: 1 guld

Övriga mästerskapsmedaljörer

Gustaf Malmström, IFK Malmö och IK Sparta (1907—1912)

OS: 1 silver, delat med Ivar Böhling, Finland, VM: 1 silver, EM: 1 guld

Alfred Lundbladh, IK Sparta (1909)

EM: 1 silver

Anders Ahlgren, GAK Enighet, (1911—1922)

OS: 1 silver, VM; 1 guld, 1 silver, EM: 1 guld, 2 silver

Edvin Mattiasson, GAK Enighet, (1912)

OS: 1 brons

Hugo Johanson, GAK Enighet (1913)

VM: 1 guld

Ernst Nilsson, IK Sparta (1913—1922)

VM: 2 guld

Gunnar Glans, IK Sparta (1931—1934)

EM: 1 guld, 1 silver, 1 brons

Egon Svensson, IK Sparta (1936—1937)

OS: 1 silver, EM: 2 silver

Viking Palm, GAK Enighet (1948—1954)

OS: 1 guld, VM; 1 silver, 1 brons, EM: 1 silver

Fredrik Schön, IK Sparta (2014)

EM: 1 brons

Lorentz Freij, IK Sparta (1947)

EM: 1 brons

Leif Freij, IK Sparta (1966)

VM: 1 silver, EM: 1 silver

Lars-Erik Skiöld, Kulladals BK (1977—1980)

OS: 1 brons, VM: 1 silver, EM: 1 guld, 1 brons

Lars Malmqvist, moderklubb Kulladals BK (1978—1979)

Tävlade för Lidköpings AK

VM: 2 brons

Gunnar Håkansson, GAK Enighet (1955)

VM: 1 silver

Jalmar Sjöberg, IK Sparta (2007—2009)

Medaljerna togs för moderklubben BK Ore, Vinslöv

VM: 1 brons, EM: 1 silver, 1 brons

Ida Hellström/Babulfath, Malmö Tigers WT (1996—2004)

VM: 1 silver, 3 brons, EM: 3 silver

Tillägg

Isaak Theodoridis, Malmö Tigers WT (1992)

EM: 1 brons

Han deltog för Grekland

***

Det första Europamästerskapet arrangerades 1907 i Malmö. EM höll upp under de båda världskrigen samt under perioden 1950—1966. Tävlingen har sen dess avgjorts med oregelbundna intervaller, ett, två eller till och med tre. Någon gång har det varit två EM samma år.

VM avgjordes första gången 1909 med uppehåll under Första världskriget och  sen under perioden 1923—1950.

OS inställdes 1916, 1940 och 1944. Orsak: Krig.

De aktiva har med andra ord haft olika många tillfällen att tävla internationellt.

Så är de då igång, handbollsligorna för herrar och damer.

Och frågan är hur man skall hinna med allt, när även de högsta fotbollsdivisionerna återstartar efter landslagsuppehållet.

Såg på plats i torsdags premiären i Baltiska hallen mellan HK Malmö, allmänt tippat som ett lag för kval (alltså en plats 11—13 i grundserien) och medaljoutsidern Önnered. Gästerna vann med 30—27. HK kom utan sin kanske viktigaste spelare Truls Grötta, givetvis en betydelsefull negativ faktor. Men sådana får man räkna med då och då under en 26 matcher lång serie. Det är kanske just bristen på bredd som gjort att HK tippas som ett bottenlag. Önnered kunde kompensera frånvaron av skytten Michels Liaba utan att det märktes och kunde också vila några av sina bättre efter tisdagens urladdning, när man borta eliminerade IFK Kristianstad med åtta mål i Svenska cupen.

Vilken härlig upplevelse att på plast få se en slimmad Andreas Nilssons svenska återkomst. Nio mål på elva skott och några fixade straffar. Hans rörelsemönster på linjen och hans känsliga handled visade varför den gamle trelleborgaren rankats som en av världens främsta i sin position.

***

Jag har nu sett HK Malmö live två gånger, först i cupen mot Sävehof (minus två) och så nu mot Önnered. Mitt tips som åtta och därmed en slutspelsplats grundade jag på mötet mot Sävehof.  Önneredsmatchen förändrar inte mitt tips. Det är en ung trupp under utveckling. Felix Monetbovis kvickhet kan ställa till det mot många lag. Malte Månsson (så hette min farbror, duktig fotbollsspelare i Skurups AIF) visade under sitt korta inhopp att alla lovord om hans talang är befogade. Det senaste nytillskottet rutinerade Rasmus Thorbjörnsson tillför kvalitet. Hugo Stuivers är på väg att få ett rejält genombrott och efter alla år som hygglig inhoppare verkar Arvid Johansson nu mogen för ett större ansvar. Tim Hilding är bara 24 år och jag har känslan av att hans hedersuppdrag som ny lagkapten kommer att ge honom större stabilitet. Hans första halvlek nu senast var mycket bra.

Och lägg till Truls Grötta!

Visst är det en trupp som inte behöver vara rädd att åka ur?

***

Det är viktigt för Malmöhandbollen i stort att det finns ett elitlag i stan. Inte sedan 1980-talet har ungdomshandbollen varit starkare i Malmö, då Dalhems IF och Malmö BI dominerade i Sverige och IFK Malmö och IFK Oxie hade konkurrenskraftiga ungdomsavdelningar med topp och bredd, främst då Oxie.

Nu har både HK Malmö och IFK Malmö många lag och några bra sådana med en hel del talanger. De måste ha elithandboll i Malmö för att se och lära. Och inspireras av.

***

Förlåt lite gnäll på slutet. Besöker jag en division 6-match i fotboll eller ett möte i basketens nivå 3 föräras jag ett A 4-ark med båda lagens trupper med nummer och allt. Nu har jag under en vecka sett HK Malmö två gånger utan att se någon tillstymmelse till aktuell pappersinformation. Jag erkänner villigt att jag inte känner igen alla nya i HK och inte alla i de gästande lagen. Dessa mervärden anser jag mig kunna begära för entréavgiften 120 kronor.

HK Malmö är en elitklubb och då kan man begära elementär service.

***

(Detta inlägg skrev jag i går men ett klantigt feltryck gjorde att allt försvann. Därav denna lite inaktuella blogg.)

I morgon inleds Handbollsligan, högsta herrserien.

Premiären sker i Malmö, Baltiska hallen, mellan HK Malmö och Önnereds HK.

Planerar ett besök. Önnered är en spännande klubb, sett över hela spektret, dam som herr och ungdom i Sverigetopp. Gästerna kommer med ett av ligans främsta nytillskott, trelleborgaren Andreas ”Stycket” Nilsson. Han återkommer till Sverige efter framgångsrika säsonger utomlands, senast i Ungern.

Ny tränare är karismatiske Andreas Stockenberg.

Ett kommande topplag, semifinal i våras, och ett lag med rutin och unga, egna talanger.

Det blir med andra ord en intressant test på ett delvis nytt HK Malmö, som jag såg i cupmötet för en vecka sedan I Baltiskan mot mästarna Sävehof, som var pressat och vann knappt med två mål. Men efter en massa olycksprofetior visade HK större kapacitet än som framgått tidigare. Man spelade utan lagkaptenen Tim Hilding och sen dess har man förstärkt med en av ligans under många år stabilaste högersexor, Rasmus Torbjörnsson. Truls Grötta får ett stort ansvar, liksom mittsexa Hugo Stuivers.

Men jag tror på slutspel framåt vårkanten.

***

Mitt årliga tips – vad det nu kan vara värt – inför Handbollsligan 2024/25.

1)     IK Sävehof (Etta förra säsongen). Kan man ersätta tre av förra säsongens bästa, bröderna Simon och Felix Möller och William Andersson Moberg) och dessutom tränaren Michael Apelgren? Den egna produktionen av talanger har år efter år visat att det finns fullvärdiga ersättare. Men spelgeniet Oli Mittun får inte bli långtidsskadad.

2)     IFK Skövde (3). Victor Ljungqvist är tillbaka och det finns en bra åldersmix i truppen och laget visade förra säsongen sin kapacitet. Mycket ansvar på mv Håvard Åsheim som inte får hjälp av Anton Hagvall, nu i Alingsås. Alla övriga tongivande spelare är kvar

3)     IFK Kristianstad (4). Tunnare trupp än tidigare men kvalitet rakt över i alla fall. Frågetecknet: Vem skall ersätta Jurmala Åström som mittsexa? Intressant att se vad nye tränaren Anders Hallberg kan uträtta med ett bättre material än i Hallby. Och Axel Månsson med bättre medspelare än i Lugi.

4)     Ystads IF (2). Rutinerat. Men kanske i överkant? Nye dansken Kristian Olsen lär vara en bra skytt. Ska bli skoj att se Niclas Ekberg tillbaka i Ystad. Genombrott av Liam Hultberg? Får vi se en ny generation Seifert och Tönnesen i hetluften? Och blir det några fler matcher för Kim Andersson? Många frågetecken, onekligen.

5)     Önnered HK (6). Se ovan!

6)     Alingsås HK (7). Mikael Franzén, sett över tid under 2000-talet Sveriges bäste klubblagstränare, försvinner. Det lär märkas. Två duktiga nytillskott, dock skadebenägna, Albert Månsson (OV) och Gzim Salihi (Amo)  samt Samuel Linberg (Amo) gör en i grunden bra trupp starkare.

7)     Hammarby IF (5). Har de senaste åren förlorat mycket kapacitet på nio meter, senast Edwin Aspenbäck. Marcus Lennernäs kom till Hammarby under vårsäsongen och blev ett lyft. Verkar ojämnt för en högre placering.

8)     HK Malmö (8). Se ovan!

9)     Guif (9). Marcus Ekmans flytt till Norge kommer att märkas. Han har under många säsonger varit hjärnan i Eskilstunaklubbens offensiv. Mycket ansvar kommer att ligga på mv Marko Roganovic och dennes lillebror Nikola som är den skytt laget saknat sedan Erikarna Johansson och Persson försvunnit. Jesper Nielsen med sin erfarenhet från landslag och mångårig utlandsvistelse kommer att betyda mycket.

10)                   OV, Helsingborg (ny). Har alltid tyckt att OV haft ett spel som borde ha gett mer än ettåriga säsonger i Ligan. Det har blivit många poängtapp i slutminuterna. Dags för en vändning med rutinerade Espen Christensen i målet. Jag gillar kontinuitet och att man håller kvar sin tränare, Toni Johansson, trots degraderingar.

11)                   Amo (10). Mycket in och mycket ut åt i båda hållen av spelare med utländska pass. Svårt att se om resultatet blir plus eller minus. Att målvakten Nikola Matovic försvinner lär bli ett stort minus.

12)                   Karlskrona HF (13). Att mv Uros Tomic är kvar lär betyda mycket. Hampus Dahlgrens utlandsflytt ett stort minus. Har Olafur Gudmundsson  något mer att ge? Isak Larsson, talangen, måste bli jämnare om Karlskrona skall undvika kval.

13)                   IF Hallby (11). Nygamle succétränaren Jesper Östlund har ingen bred trupp att laborera med. Det är tunt på de flesta positionerna. Klarar kvalplatsen för att Skånela är sämre.

14)                   Skånela IF (ny). Nykomlingar har av hävd svårt. Jag erkänner att jag har noll koll på laget från Märsta.  Men slår man ut Aranäs i ett kval finns naturligtvis kapacitet.

Fotnot: L ag 1—8 till slutspel, lag  9—10 har spelat färdigt och är klara för Handbollsligan 2025/26, lag 11—13 skall kvalspela mot lag 2—4 från  Allsvenskan, lag 14 degraderas till Allsvenskan.