Så här dags brukar jag blotta min oförmåga att tippa Handbollsligan.

Förra säsongen var inte direkt lysande, placerade bara två lag rätt, HK Malmö (4) och Sävehof (6), några var nära, men många alldeles åt skogen.

Men så här slutar det 2017/18.

1)    IFK Kristianstad. Har inte så många nya som de senaste åren, är därför mer samspelt från början. Ett tufft program med spel i Europa kan ge några oväntade förluster i ligan. Vad betyder det i tuffa matcher att målvakten Nebosja Simic nu spelar i Tyskland?

2)    Ystads IF. Ny tränare, Jerry Hallbäck, många unga spelare, som mycket väl kan få ett riktigt rejält nationellt genombrott. Rutin och ännu hög klass på Kim Andersson och Anders Persson. Visade i slutspelet, när laget var nästan skadefritt, sin verkliga kapacitet.

3)    Sävehof. Nytillskottet Johan Jakobsson, bara han, gör ett redan bra lag ännu bättre. Unge talangen William Bogojevic utvecklas. Rutinerad trupp med talanger som ger konkurrens.

4)    Alingsås. Har visserligen tappat tre landslagsspelare, men som ersatts med kvalitet, Andreas Berg och Niclas Barud. Bredden har i många år varit lagets styrka, så även nu. Många unga under utveckling.

5)    HK Malmö. Nye Binai Aziz, minns honom från de imponerande åren i Lindesberg, får en verklig nyckelroll som dirigent med skyttar och kantspelare av hög klass runt sig. Starkt målvaktspar. Mittsexan Mattias Kvick var bra i IFK Ystad. HK är en outsider.

6)    Hammarby. Lyckades förra säsongen inte ersätta Josef Pujol. Nu finns Patrik Fahlgren i laget liksom skytten Andreas Berg. ”Komplementspelarna” är underskattade. I Adam Norman har man en av svensk handbolls främsta talanger.

7)    Guif. Den nya hallen och stort publikstöd gav inspiration under våravslutningen. Skador spökade i fjor. Den alltid gedigna ungdomsverksamheten får alltid fram bra elitseriespelare.

Återkommer i morgon med tips om placeringarna 8—14.

Friidrottens Finnkamp nådde inte de stora höjderna.

Visst fascinerade många dueller, men när samtidigt en placering hit eller dit inte har någon betydelse för totalresultaten, uteblir den där extra, kittlande känslan, Finnkampskänslan.

Finlands friidrott måste bli bättre. Remarkabelt är dock att så sent som 2015 vann Finlands damer, i år blev de utklassade. Senaste svenska herrförlusten kom 2011. Sen dess har Sverige inte varit riktigt hotat, dock bara tio poäng plus 2016.

Både svensk och finsk friidrott behöver den här landskampen. Men i en krass resultatinriktad idrottsvärld måste matcherna vara jämna eftersom de enskilda resultaten ibland är genant dåliga. Publiken är kräsen, den vill ha både ock. Får man ingetdera uteblir den.

Friidrottsverige är enigt. Finnkampen behövs. Visserligen har de internationella seniormästerskapen blivit fler – före det första VM:et 1983 var det OS vart fjärde år och däremellan ett EM – men ett deltagande i OS, VM och EM är bara ett realistiskt mål för ett fåtal trots förbundets generositet vid VM och EM. Bakom dessa mästerskapsaspiranter finns en massa hårt tränande målinriktade aktiva, vars förhoppningar är att åtminstone en gång under sin karriär få representera Sverige mot Finland.

Glöm inte heller den PR som de långa tv-sändningarna ger. Enligt uppgift var tittarsiffrorna höga. Och även om tidningsbevakningen reducerats avsevärt, så skrivs det om landskamperna.

Med tanke på alla dessa positiva effekter hajade jag till, när jag på nätet såg rubriken: Finnkampen skadar svensk friidrott.

Skribenten menade bland annat, att mediokra insatser förstorades upp och den aktive fick uppmärksamhet hen inte var värd.

Den som har denna uppfattning är Aftonbladets Mats Wennerholm, som före VM påstod att Sverige kunde göra sin främsta VM-insats någonsin. Tala om att ge uppmärksamhet till aktiva som inte värda den!

Och varför missunna en duktig idrottsman/kvinna en dag i rampljuset? Åratal av slit, i bästa fall uppmärksammad av lokalpressen, belönades med ärevarv, stående ovationer, intervjuer i alla massmedias former. Friidrottsvardagen är tuff, de inhemska tävlingarna följs oftast bara av de närmaste sörjande. Förstå att de aktiva älskar Finnkampen och stämningen!

Finnkampen ger svensk friidrott mycket positiv energi.

Det blev en del timmar i går framför tv-rutan.

Och i dag lär det bli fler. Friidrottens Finnkamp kan man ju inte missa.

Men tyvärr är det fler och fler som gör det. I alla fall på plats. Det var deprimerande att se alla de tomma läktarplatserna på vackra Stockholms stadion. Tv-kamerornas svep över åskådarna visade också att de flesta av besökarna var av en äldre generation. Så har det alltid varit. De äkta friidrottsentusiasterna från hela landet har troget åkt till Stockholm – eller Helsingfors – för att uppleva den speciella atmosfär som alltid är förknippad med denna unika landskamp. Denna generation är på väg att dö ut. Och med det allmänt minskade intresset för friidrott lär det inte bli någon påfyllning.

Svensk och finsk friidrott behöver verkligen den här kampen ur ekonomisk synpunkt. Därför är de glest besökta läktarna oroande.

Såg i fredags avslutningen av säsongens Diamond League från Bryssel. Kommentatorerna påpekade gång på gång hur slitna de aktiva var efter en lång säsong. Detta resonemang köper jag. DL-säsongen börjar i maj och slutar i månadsskiftet augusti/september och under denna period finns också ett internationellt mästerskap.

Men när samma ”långsäsongsresonemang” dyker upp i samband med Finnkampen är jag inte med. För låt oss säga att för 75 procent av landslagsmännen/kvinnorna är SM och landskampen säsongens höjdpunkter. De går med en veckas mellanrum. Det är då man skall vara i form. Är man sliten då, är det fel på tränings- och tävlingsplaneringen.

***

Under lördagen var det många svenska juniorer som utmärkte sig positivt. Glädjande givetvis. På sitt sätt. Jag har dock en känsla av att det är så landskamp efter landskamp. De är få som fortsätter att utvecklas och blir stabila på seniornivå. Det öppnar då årligen vägen in i landslaget för nya juniorer. Tröskeln från junior- till seniorlandslag borde i många fall varit högre.

***

Dags att förbereda sig för några timmars friidrottsunderhållning. Med förhoppningsvis jämn poängställning fram till slutgrenarna. Finland får gärna hota. Finsk friidrott behöver nog en segerinjektion bättre än Sverige,

Bulgariens 3—2-vinst mot Sverige i fotbollens VM-kval chockade tydligen den svenska sportjournalistkåren, i alla fall den med fotboll som specialitet.

Man kan förledas att tro att den svenska insatsen var en av de sämsta i den långa landslagshistorian. Se bara på genomsnittsbetygen för Sveriges startelva på en femgradig skala:

Aftonbladet: 1,45

Sydsvenskan: 1,63

Expressen: 1,81

(Parentetiskt kan man givetvis fundera över tillförlitligheten i Sydsvenskans bedömning, gjord från en tv-soffa. Tv-bilderna ger aldrig en helhetsbild av en fotbollsmatch.)

Men från min bekväma fåtölj vågar jag förstås konstatera att Sverige inte gjorde en speciellt bra insats, men dock inte så usel som kommentatorerna menade. Bulgarien tillhör inte Europas ”slagpåsar”. På hemmaplan är laget svårslaget, vann exempelvis med 2—0 över Holland i VM-kvalet. I går visade bulgarerna också att man har många alldeles utmärkta spelare. 1—0 kom efter ett par tre strålande individuella prestationer och kan Sverige få plus för sitt hörnmål finns det väl ingen anledning att sätta Bulgariens nickmål efter frispark på det svenska misstagskontot.

Självfallet kan man sätta ett stort minus efter Jakob Johanssons bolltapp på mittplan vid det avgörande målet. Samtidigt är jag övertygad om att om en svensk spelare gjort en lika perfekt bollerövring hade han höjts till skyarna.

Lika inför lagen gäller liksom inte.

Idrott är mycket marginaler och många ”om”. Jag är fullkomligt övertygad om att om Emil Forsberg slagit in straffen och om hemmamålvakten Plamen Iljev dessutom inte varit Matchens lirare och det blivit ett kryss eller till och med svensk seger, så hade snittbetygen höjts med en hel grad. Trots att prestationen i sig inte varit högre.

Betygen är satta efter besvikelse och en underskattning av motståndet.

Det pratas mycket ungdomsidrott i många forum.

Det är bra och nödvändigt. Ett svenskt idrottssamhälle kan inte se ut som nu med en ålderspeak vid 11,5 år. I teorin är hela Idrottssverige överens. Praktiken ser lite annorlunda ut. Några stora bollförbund har avdramatiserat cup- och seriespelet för ungdomar under 13 år, inga vinnare i cuper och serier koras. Meningarna går starkt isär. Motståndarna är många.

Det är givetvis för tidigt att dra några slutsatser om effekten. Men med mitt optimistiska synsätt kan jag skönja en tendens inom i alla fall skånsk handboll. Nymodigheten, som exempelvis fotbollen infört i år, har funnits inom skånsk handboll under ett flertal år. Och skånsk handboll fortsätter att expandera.

U- och JSM i grupperna 14, 16 och 18 år är svensk handbolls stora ungdomsmönstring på elitsidan. Jag gillar inte ordet ”elit” i ungdomssammanhang men finner inget annat.

Säsongen 2015/16 deltog 95 skånska lag, spelåret efteråt 105 och när turneringen för 2017/18 startar i september finns i dagsläget 121 skånska lag anmälda i de sex tävlingsgrupperna. Antalet klubbar har de här tre säsongerna varierat mellan 28 och 29.

Min hypotes är att handbollsungdomarna får en ny kick när de först som 13-åringar får tävla på riktigt. Man stimuleras på nytt och fortsätter.

Handbollssiffrorna är imponerande. Tänk att det i Skåne finns 29 klubbar som kan mönstra ett upp till 15 lag för att kunna deltaga i ett riksmästerskap.

Och jämför med hur många skånska friidrottsklubbar som har tillräckligt många ungdomar för ett stafettlag med fyra deltagare i motsvarande åldrar. Två, tre, fyra föreningar med totalt tio lag? Då har jag nog räknat optimistiskt.

***

Inom friidrotten diskuteras givetvis också hur man skall bibehålla sina ungdomar längre och komma ifrån resultathysterin.

Det går givetvis att tävla utan att publicera några resultatlistor. Kunde kanske gå för sju- till och med nioåringarna, som dessutom kanske bara borde tävla på hemmabanan. Men för åldrarna 10, 11 och 12 känns det lite svårgenomförbart. Skåneförbundet för inte årsstatistik förrän i 13-årsgruppen. Det är bra. Men det noteras distriktsrekord för 12-åringar. Varför? Stryk dem! Vad är det för mening att en ung tjej eller grabb, påhejad av föräldrarna, jagar ett skånskt rekord.

Och de flesta föreningar har klubbrekord lång ner i åldrarna. Till vad framtida nytta?

Det behövs andra incitament för att stimulera till en fortsättning. Vid en konferens med Skånes Friidrottsförbund i går lanserade en ledare från Ystads IF idén att alla (vi pratar om 14-åringar och yngre) i exempelvis längd och kula skall få fyra försök vardera och inte endast de åtta främsta ytterligare tre försök. Det är kanske praktiserat någonstans men idén är i sin enkelhet ett strålande sätt att slippa den utslagning man vill undvika. Förslaget innebär inte att tävlingen tar längre tid.

30 deltagare med fyra hopp/kast ger 120 försök. Enligt gängse regler: 3x30 plus 3x8 är 114.

Man kan utveckla detta så att vid cirka 15 deltagare låta alla få fem försök. Det ger faktiskt sex försök färre än vid det traditionella sättet. Utan någon utslagning.

Och varför vid tio deltagare stryka två inför finalomgången.

En gång i tiden, före inomhushallarnas tidevarv, avgjordes ungdomarnas sprinterlopp över 2x40 meter. Varför inte avgöra tävlingarna på 60 meter genom att låta alla springa två lopp med den sammanlagda tiden som avgörande? Det är lätt att efter försöket para ihop dem som har likvärdiga tider i samma heat.

Friidrotten måste hänga på nytänkandet.

Många föreningar är den bästa grunden för att bygga upp en stabil framtid inom idrotten.

Bevisen är många. Ofta är det småklubbarna som genom sitt idoga ungdomsarbete hittar talangerna. Helgens friidrotts-SM i Helsingborg är ett talande exempel. Skåne erövrade 14 medaljer av 108 möjliga. Moderklubbarna för dessa 14 medaljörer – ingen tog mer än en – var IK Finish (guld och brons), Hässleholms AIS (silver, brons), Ängelholms IF (guld), IH Hinden, Nybro (guld), Linköpings GIF (silver), IFK Helsingborg (brons), IFK Trelleborg (brons), Södra Sandby (brons), IF Kronan, Landskrona (brons) och Kyrkhults SK (silver).

Ett guld och ett silver kom från utländska medborgare.

Alla utom Helsingborgs stavhopperska Annika Jönsson och Joakim Andersson, 800-meterslöparen från IFK Trelleborg, representerar Malmö AI.

***

En femteplats, en sjätte, en sjunde och tre åttonde. Vad är då detta? Jo, de skånska SM-placeringar som nåddes att aktiva som började sin friidrottskarriär i någon Malmöklubb, fem av dem i Heleneholms IF, en i MAI.

I ärlighetens namn skall nämnas att stavmästaren, nu i Örgryte, Melker Svärd-Jacobsson är fostrad i MAI.

***

Jag skall inte kommentera dessa uppgifter. Det står var och en fritt att tolka dem.

Men det är en honnör till friidrottens idoga småklubbsledare utan vars arbete det inte funnits en elitklubb i Malmö.

Att rangordna idrottsmän/kvinnor från olika idrotter är en grannlaga uppgift, i sig omöjlig.

Det blir betydligt lättare – om än svårt – när man skall jämföra meriter inom samma idrott.

I dag skall Malmö hedra en duktig aktiv på Stadiontorget, Walk of Fame, den 27:e av totalt 40. Det är alltså en verklig hedersutmärkelse, inget dussinpris. I min värld krävs det ett gediget idrottshistoriskt kunnande, kombinerat med kanske inte minst ett noggrant researcharbete för att hitta rätt i den mängd av kandidater det finns.

2014 blev det en rejäl fadäs – jag vågar faktiskt använda detta starka ord – när badmintonens Maria Bengtsson fick sin bronsplatta på Stadiontorget. Maria var samtidig med klubbkamraten i Aura Lim Xiao, vars internationella meriter var vida överlägsna Marias.

I år är juryn ute på tunn is igen. Plattan föräras nämligen för andra gången en bowlingspelare, Martin Paulsson från Kulladals BS. Är han verkligen sett över tid Malmös näst bäste bowlingspelare efter Annette Hagre/Johannesson, som var en av dem som tidigt hedrades?

Martin Paulsson har ett individuellt EM-guld och ett VM-guld i lag samt sex ytterligare lagmedaljer i VM och EM. Imponerande i sig.  Men märk endast en individuell medalj.

Tony Rosenqvist har tre individuella EM-guld, två lagguld i VM och ytterligare tre lagmedaljer från internationella mästerskap. 1985 utsågs han till Årets bowlare. I världen.

Patrik Johanssons meritlista: Ett individuellt EM-guld och två silver plus nio lagmedaljer i VM och EM, därav tre guld.

Och så kanske den främsta utmanaren, Yvonne Nilsson/Berndt, två EM-guld och ett silver och ett brons vid VM individuellt, samt tre lagmedaljer varav ett VM-guld.

Bowling är en individuell idrott. Därför tycker jag inte att Martin Paulsson är tillräckligt kvalificerad till en plats i Walk of Fame.

Han tillhör inte de 27 främsta idrottsutövarna i Malmö, sett i ett över 100 år långt perspektiv.

Politiker och tjänstemän inom fritidsförvaltningen har kanske inte den bästa kunskapen, men jag hade väntat mig mer av tre representanter från Idrottsmuseets Vänner.

Friidrotts-VM slutade förvisso för en dryg vecka sedan.

Men i krönikor och några allmänt seriösa bloggar har den svenska insatsen kommenterats även den senaste veckan. Ordet fiasko har nämnts. På vilka grunder? Om någon, eller några, på allvar säger att fem, fyra eller tre medaljer är en realistisk möjlighet och till detta ytterligare ett hyggligt stort antal finalplatser, så är ett silver och en åttondeplats självfallet ett totalt fiasko. Men dem som trott på dessa glädjekalkyler har ju i själva verket visat sin fullkomliga okunnighet om svensk och internationell friidrott. Och att därefter sätta fiaskostämpel på VM-insatsen är faktiskt patetiskt.

***

Jag har läst rubriker som ”Dags för en ny förbundskapten”.

Karin Torneklint verkar vara en snäll och trevlig person. På uppdrag av Svenska Friidrottsförbundet skall hon ta ut landslag och trupper till VM och EM. Förbundet vill tydligen att Sverige skall var väl representerar vid mästerskapen. Karin Torneklint följer dessa intentioner med följd att de svenska trupperna blir stora. I och med detta ökar möjlighetetern till mindre lyckade insatser. Man kan givetvis ifrågasätta främst representation i de båda maratonloppen och även i några andra fall. Samtidigt finns det en viktig aspekt: Se och lära. Historien visar att det är få av dem som senare når en högre internationell placering gör en bra mästerskapspremiär.

Dessutom är en stor del av charmen med ett internationellt mästerskap att det skall finnas försök och semifinal före finalerna i löpningarna och det i hopp och kast skall finnas kval. Det fordras alltså störa startfält. Varför skall inte Sverige bidra till att mästerskapen kan genomföras med antal aktiva som gör intressanta och spännande kval möjliga? Alla – ja, jag vågar säga alla – andra nationer hade deltagare som i VM underpresterade i lika hög grad som de svenskar som var med om ”det svenska fiaskot”. Världs- och OS-mästare som inte klarade kvalgränserna – någon inte ens ingångshöjden – sprinters från USA och Jamaica som kom långt ner i sina semifinaler är några exempel. Och tänk er att en kenyan blev varvad i försöket (!) på 5 000 meter!  Jag är övertygad om att det fanns 100-tals aktiva som var långt, långt efter sina årsbästa. Precis som det var för att antal svenskar.

Så ser friidrottsvärlden ut. Det bör man kanske fundera över i tv-fåtöljen innan man sätter sig framför tangentbordet och torgför sin okunskap.

Självfallet är jag irriterad på att en skadad Charlotte Fougberg ställde upp i hinderförsöket. Och att längdhopperskan Khaddi Sagnia menade att hon mer eller mindre var nöjd efter tre misslyckade kvalhopp var självklart en pinsamhet av oöverträffade mått.

***

Över till Karin Torneklint och hennes jobb. Hon har det material hon har att arbeta med. Och det tunnas ut. Det visar all statistik. I SM för seniorer i helgen i Helsingborg finns grenar med enbart sex, sju anmälda. 75 procent av deltagarna kommer från föreningar i hemmahörande i Stockholms- eller Göteborgsregionen. Stora städer som Borås, Västerås, Jönköping, Linköping osv har bara ett fåtal startande. Tidigare alltid starka Blekinge har tappat enormt på seniorplanet.

I min värld borde Skåne, det befolkningsmässigt näst största distriktet, också ha betydligt fler SM-anmälda.

***

Det är så den svenska urholkade grunden ser ut. Och det är därför VM-facit blev som det blev.