I dag är det Trelleborgs FF som gäller.

Och klubbens jakt på plats i nästa års Fotbollsallsvenska.

HK Malmö får ursäkta, en handbollsmatch i EHF-cupen mot det danska topplaget Bjerringbro-Silkeborg kittlar inte lika mycket. TFF har en hög placering i mitt fotbollshjärta.

Det blir tufft för TFF uppe i Jönköping. En bibehållen nolla från onsdagsmötet i Trelleborg är naturligtvis en stor fördel. Men 2—0 är trots allt en skör ledning. Kom ihåg att TFF-målvakten Marko Johansson var en av de absolut bästa – kanske till och med den främste – i förra mötet.

Nåväl en spännande eftermiddag blir det.

***

Det spekuleras redan i om förstärkningar till TFF vid ett eventuellt avancemang. Man talar om relationerna till MFF och hänvisar till ”gamla tider”. Men fotbollsvärlden ser inte som på 1990-talet, när drygt 30-åriga toppspelare som exempelvis Anders Palmér och Leif Engqvist med bibehållen ambition fortsatte sina karriärer i TFF. Jag ser inga sådana spelare i dagens MFF.

Jag tror inte heller att spelare på platser över 20 i MFF- hierarkin – och det är väl i detta härad vi rör oss – kan tillföra TFF den spetskompetens som behövs vid det eventuella steget upp.

Visst MFF-lånet Marko Johansson har varit en av lagets främsta under hela säsongen. Men det andra lånet Erik Andersson, förvisso bara 20 år, har mestadels på sistone mest agerat avbytare. Och en annan 20-åring, Johan Brannefalk, som kom från MFF till TFF, har gjort sina flesta matcher som sen inhoppare. Under sin tid i MFF tillhörde han dem på platserna över de 20.

Med detta vill jag ha sagt att TFF inte finner sina nya spelare i MFF:s nuvarande så kallade överskottslager.

***

Men visst är det så att många spelare i dagens TFF och även i andra lag från Superettan haft längre eller kortare (mest det senare) i sejourer i MFF. Men det är i min värld naturligt att många talanger passerat i MFF-organisationen. MFF har genom skicklighet skaffat sig en position inom regionen -- inte minst genom fotbollsgymnasiet – som ingen annan klubb kan konkurrera med. Men med sina höga internationella ambitioner räcker inte egenproduktionen. Spelare blir över. Det är naturligt att det blir en stor utsortering ända från pojklagsåldern. Om de vill fortsätta spela fotboll måste de söka sig vidare.

Men det känns lite underligt att kalla alla, som spelat ett eller annat år i yngre år i storklubben, för MFF-produkt känns inte helt korrekt. Det är många mindre föreningar som borde få beröm.

I dagens TFF finns många exempel.

Veckans stora svenska fotbollshändelse, vilken var det?

Det finns väl knappas någon vettig person som har ett annat svar än herrlandslagets 0—0 borta mot Italien och därmed en plats i VM-slutspelet 2018.

Men, nej, nej, nej. Vi är helt fel ute. Ett opportunistiskt snille på Expressen menar på allvar (?) att bragden/den heroiska insatsen—ordens valör har sannerligen devalverats i idrottens språk – var ett intet mot att Zlatan i dag kommer att sitta på bänken i Manchester Uniteds match mot Newcastle.

Man tar sig för pannan och undrar vad som menas. Att över huvud taget bara komma på tanken att göra en sådan jämförelse. Det är det eviga klicktänkandet som härskar på alla tidningars nätredaktioner. Nämns Z blir det ett antal klick och alla är nöjda. Även jag, min dumme … bidrog till ett klick.

***

Vill man ha en hygglig inblick i vad som händer utanför dem snäva sportvärld min morgontidning numera bevakar ”tvingas” man ut på nätet. Men det gäller att ha urskiljning. Kvällstidningarna har intressanta skribenter men också för många med klickar dallrande framför ögonen.

Jakten på klickar minskar trovärdigheten. Hos i stort alla tidningar. Intressanta "smågrejer" ges det inte plats till, de ger inte tillräckligt många klickar.

Läsarna av Sydsvenskans sport vaknade i morse med tre sidor om damfotbollslandslagetsa bojkott av Fotbollsgalan, en idrottslig pseudohändelse.

Men liksom när krönikören vevade i gång i samma ärende, det gäller landslagets ersättningar, för en tid sedan får läsarna inte veta något konkret om vad som skiljer förbund och spelarråd. Är spelarnas krav extremt höga eller är det ett skambud som förbundet lagt fram?

Man hänvisar till uppgörelser och diskussioner som förts i USA, Danmark och Norge. Men inte ett ord om utformningen av dessa. Och hur ser det ut inom exempelvis svensk handboll?

Seriös journalistik kräver faktiskt bättre underlag för en rubrik som:

Fotbollens döva maktens män får börja lyssna

Och hur känner sig de tre kvinnor, av sju, som finns i Svenska Fotbollförbundets styrelse? Är de överkörda av fyra maktfullkomliga män?

***

Vid Fotbollsgalan delar Sydsvenskan ut Diamantbollen till årets bästa kvinnliga fotbollsspelare. Chefredaktören Pia Rehnquist är tveksam till att åka till Globen om inte damlandlandslaget finns på plats. Om sakfrågan är hon lika osäker som de flesta av oss andra. I en intervju på nätet säger hon;

- Ett problem för mig är ju att veta exakt vad konflikten består i, hur långt ifrån varandra parterna är i sakfrågan. Det vet jag inte än.

Kan man tolka detta som att Pia Rehnquist inte är helt nöjd med krönikör Max Wimans skildring av bakgrunderna till konflikterna.

***

Det som verkligen är värt att debattera är ojämlikheten i bonus för lagen i de båda allsvenskorna. De bäst placerade lagen för herrar får miljonbelopp, inte ens dammästarinnorna får en enda krona.

Förvisso är det en sponsor, Svenska spel, som svarar för herrbonusen men nog borde förbundet kunna förhandla fram att någon miljon hamnade hos damerna.

***

Det är lätt att från massmedia att dundra om idrottens ojämlikhet. Men hur ser man själv på det? Visst var det något speciellt när Dalkurd tog steget upp i herrarnas allsvenska. Tv var på plats och Sydsvenskan uppmärksammade händelsen med text och bild. När IFK Kalmars damlag avancerade till högsta nivån fanns inte ett endaste ord i varken Sportspegel eller SDS. Jo, sluttabellen fanns.

Det har gått en vecka sedan Allsvenskan slutade.

Några övergångar är klarade. Övergångsryktena florerar.
Vilkas slutsatser inför 2018 kan man då dra av den just avslutade säsongen? Många givetvis. De fem topplagen har det bästa utgångsläget. De har redan de bästa trupperna och efter vad jag förstår har alla kvar sina tränare, bara det en fördel.

Samtidigt öppnas två övergångsfönster innan nästa SM-guld skall delas ut. I öppna fönster det blåsa friskt. Spelarkontrakten är heller ingen garanti för att spelarna blir kvar, bara en försäkring för att säljaren får bra, eller skälig, betalning för de eventuellt flyktade spelarna.

Utan att ägna mig åt någon rangordning lär medaljstriden kommande år stå mellan säsongens fem toppklubbar, MFF, AIK, Djurgården, Häcken och Östersund. Detta sagt utan vetskap om vad som händer i trupperna. Om jag förstått rätt har dessa fem också de bästa ekonomiska förutsättningarna att förstärka sina redan skickliga trupper. Eller hitta ersättare till klara och eventuella flera förluster.

Hittar Elfsborg rätt i sitt sökande efter en ny tränare och dessutom hittar en spelare som kan rätta till och styra upp defensiven blir Boråslaget ytterligare en medaljkandidat.

Liksom IFK Norrköping. Men det går förstås inte i längden att se tre, fyra, fem spelare per år försvinna till den utländska professionella världen.

***

Det talas om att Malmö FF på den inhemska marknaden får betala med än de svenska konkurrenterna för nya spelare. Från hovpoeterna kan man utläsa en viss indignation.

Jag kan förstå att föreningar utan ambitioner eller realistiska förutsättningar att nå de europeiska turneringarna för en skälig summa säljer sina bästa till MFF. Som Sirius (Kingsley Sarfo) och GIF Sundsvall (Eric Larsson). Men varför skulle klubbar med bra möjlighet att nå de ekonomiska ”köttgrytorna” sälja sina viktigaste spelare billigt till en konkurrent och därmed försämra sina egna chanser?

Det vore att ge upp.

Det är bra för svensk fotboll att det finns många svenska klubbar med europiska ambitioner. Nu när Malmö FF missade känns det underbart att svenska fotbollssupporters i höstmörkret kan glädja sig åt Östersunds framgångar.

***

Läste – jag tror det var i höstas – i en krönika i en Malmötidning att lag som Gefle IF och GIF Sundsvall ”inte står för så mycket utveckling”.

Vill så här bara i all vänlighet påminna om att två av landslagets bästa spelare i år Emil Forsberg och Mikael Lustig fick allsvensk skolning i just Giffarna. Jag blir inte alls förvånad om Eric Larsson (med spel även i Gefle)s tar samma väg.

Så visst kan Norrlandslagen stå för utveckling även i fotboll. Glöm inte Östersund.

Men så blir det, när hastigheten över tangentbordet är snabbare än tanken.

Här min syn på bottenlagen det allsvenska spelåret 2017.

12) Kalmar FF

Lättanalyserat. Allsvenskans kanske bästa mittfältare Rasmus Elm och Ismael spelade av olika anledningar bara ett fåtal matcher totalt. Dessutom var laget även i övrigt skadedrabbat. Korttidsvärvningar – och den återinkallade tränaren Nanne Bergstrand – räddade kontraktet. I truppen finns talanger med potential som i ett mindre pressat läge än årets kan ge ett stabilare 2018.

13) Sundsvall

Det är inte lätt att vara liten och fattig. Men sina ytters begränsade förutsättningar presterade Sundsvall en alldeles utmärkt höst. Heder åt tränaren Joel Cedergren. Klubbens plats i näringskedja visade sig snabb, Eric Larssons flytt till MFF. Om jag nu får svära i det land som kan kallas ”Tinnerholmshysterins” – Eric Larsson har kvaliteter som Tinnerholm inte har. Det visade Larsson de gånger han spelade på mittfältet.

14) Jönköping

Ytterligare ett lågbudgetlag. Placeringen blev därefter. Det regionalt uppbyggda laget kan tack vare skicklig taktik, signerad tränaren Jimmy Thelin, och disciplin kvalvägen hålla sig kvar i Allsvenskan. Samtidigt som jag tror att just J-Södra är det lag av alla de 16, som Trelleborg har möjlighet att besegra i kvalet.

15) Halmstad

Jag kommer att sakna HBK i Allsvenskan. Det är ett av de intressantaste lag som någonsin (?) degraderats till Superettan. När nu fotbollsvärlden ser ut som den gör lär de många unga talangerna vara hett eftertraktade på åtminstone den allsvenska marknaden. Jag är mycket förvånad över att Köpenhamslånet Keita inte nämnts på alla de rankinglistor som florerar i dessa tider. Han kommer att spela i större sammanhang.

16) Eskilstuna

Inte saknad av många. Jo, kanske, de Eskilstunabor som gärna vill se allsvensk herrfotboll. Trots diverse supporterbojkotter sökte sig i snitt 3 758 personer till Tunavallen. Ett sådant snitt hade man inte fått med spel i Stockholmsregionen.

Här del 3 av den allsvenska summeringen.

6) IFK Norrköping

Från den trupp som så sent som 2015 vann SM-guldet och fram till årets sista match har Norrköping tappat 13 spelare till den internationella proffsvärlden. Det är hart när en omöjlighet att för en förening utan de stora ekonomiska musklerna att ersätta så många av sina bästa spelare för att på allvar kunna konkurrera om medaljer.

Tränaren Jens Gustafsson har med de nya förutsättningarna ändrat spelsystem och visat flexibilitet.

7) Sirius

Nykomling och vårens succélag spelade hem 40 poäng, bara två färre än Östersund 2016, och poängmässigt ett av 2000-talets bästa nykomlingar.

Förlusten av Kingsley Sarfo till MFF var självfallet en av orsakerna till den djupa formsvackan en bit in på hösten. Starkt att resa sig och placera sig på övre halvan med ett positivt spel.

8) Elfsborg

Ja, vad skall man säga? Strålande offensiva insatser, följda av defensiva kollapser. Och detta med en trupp, som förvisso under tid tappat sina bästa till utlandet, men som hade kvalitet till en betydligt högre placering.

Boråsklubben var 2017 landets framgångsrikaste på ungdomssidan, SM-guld för såväl U 17 som U 18 och U 21-final i helgen.

Behovet är en stark tränare som kan styra upp detta breda och duktiga material.

9) Hammarby

Kan man bli ett topplag i Allsvenskan med sikte på Europa med en stomme av spelare från Island, Norge och Danmark? De bästa spelarna från Sveriges nordiska konkurrenter hamnar inte här. Hammarbys ändrade och svajiga försök att nå sina mål imponerar inte. Snarare tvärtom. Fanns inte mer att plocka fram ur det lag som i fjor blev svenska U 21-mästare?

Det bästa med Hammarby är det fantastiska publiksnittet.

10) IFK Göteborg

Tappade karaktär före och under säsongen. Ersättarna höll inte måttet. Många spelare har nått sin topp, stagnerat eller till och med blivit sämre. Det säger en hel del att unge målvakten Pontus Dahlberg genomgående varit lagets främste och poängräddare i många poäng.

Måste få stabilitet både på och utanför plan.

11) Örebro

Var finns utvecklingspotentialen i detta ÖSK, sett över 30 omgångar med få spelare med hög stabilitet? Det har varit mycket upp och ner. Gynnsam kontraktsituation, men håller en nyckelspelare som Nordin Gerzic ännu en säsong. Saknar Alexander Axén som tränare, gläds åt hans kontakt med CMore.

En andra del av min personliga summering av den allsvenska säsongen 2017.

Här de fem topplagen.

1)    Malmö FF

Sju poängs segermarginal och en med tre omgångar kvar säkrat SM-guld snackar man inte bort. Och det finns heller inte någon anledning. Den överlägsna ekonomin och den bredaste spelartruppen gav det bästa laget.

Men även bra lag och överlägsna vinnare måste ha en viss form av rätt marginaler. ”Tur och otur” sägs jämna ut sig. Sett över 30 omgångar är det kanske så, men det står väl ganska klart att MFF:s vid de sex poängen mot Djurgården och de fyra mot AIK, de två främsta utmanarna, hade både tids- och domarmarginalerna med sig. Med detta vill jag ha sagt att den poängmässigt klara differensen till Stockholmslagen var skörare än det faktiska resultatet.

2)    AIK

Snålheten bedrog visheten. Det går inte att ersätta duktiga spelare med två så minst sagt mediokra spelare som Kripic och Vrdoljak. Redan under våren tappade AIK närkontakten med MFF. Under andra halvan av spelåret visade AIK med sina nya spelare att det finns kapacitet i truppen. Det gäller för sportchefen Björn Wessman att se till att behålla stora delar truppen, men kanske framför allt att se till att hitta bra ersättare för dem som försvinner. Årets misstag får inte upprepas om man skall utmana om guldet.

3)    Djurgården

Säsong efter säsong har Djurgården haft perioder då laget har visat att det finns kvalitet för att bli ett topplag. Skador och förändringar i truppen har gjort att laget inte tagit klivet. Årets tredjeplats – och stundtals spelet – visar att ett steg är tagit i rätt riktning.

En poäng sammantaget mot MFF och AIK var givetvis en bidragande orsak till att Djurgården ”bara” kom trea. Och så det där med ”Derbyspöket”, endast en poäng även mot Hammarby. Och 2018 finns även BP i Allsvenskan.

4)    Häcken

Har sett 22 av Häckens matcher och jag tror faktiskt aldrig jag sett ett lag fått så många felaktiga och tveksamma avgörande domslut mot sig. Skador under speciellt våren ställde också till det. När det fungerade var Hisingelaget det topplag spelartruppen indikerar. 2018 kommer Pontus Farnerud tillbaka. Jag ser faktiskt en viss risk i detta. Innan han blev skadad gick alldeles för mycket av spelet genom honom. Utan Pontus ökade kreativiteten hos de övriga. Finns talang och rutin. En utmanare även 2018.

5)    Östersund

Få trodde väl att succén skulle fortsätta. Det är naturligt att det neutrala Fotbollssverige gillar Östersund, underdogen med en ödmjuk framtoning och ett spel som attraherar fotbollsälskarna. Laget är under utveckling och många spelare har tagit rejäla steg mot den absoluta allsvenska toppen. Scoutingen imponerar. Kan ÖFK bli ett stabilt topplag? Vad händer utan en Graham Potter, tränaren?

I kväll har CMore en gala.

Tv-kanalen skall utse 2017 års spelare i fotbollens Allsvenska. Ett antal jurymedlemmar har gett ett förslag på fem kandidater i olika kategorier.

Några publikationer har nominerat sina lag Årets lag med ett antal reserver.

En nördig amatör rankar här årets spelare enligt ett 4—4—2-system baserat på 127 allsvenska matcher och några från både den svenska cupen och de europeiska. Det finns många svårigheter. Många lag spelar med ett annat system och det är svårt att klassificera en spelare som ytterback eller yttermittfältare eller med ett modernare uttryck wingback. Spelare har också alternerat på olika positioner.

För att ge innerbackar, innermittfältare och anfallare, som i de tre fallen oftast är två/lag, en rättvisare möjlighet att komma med har jag i dessa kategorier rankat åtta spelare.

Några förklaringar:

Tränarna: De fyra främsta lagen hade de dyraste och bredaste trupperna och därmed de bästa förutsättningarna. Inget lag i denna kvartett har lyckats fullt ut. MFF:s förlust mot Vardar är ett exempel.

Graham Potters Östersund vann Svenska cupen, laget är kvar i Europa League och han har utvecklat laget ytterligare.

Jens Gustafssons Norrköping har på några säsonger mist en mängd spelare men med nya dispositioner har han byggt om med en fin sjätteplats som följd.

Sundsvall har ett begränsat material men en ifrågasatt Joel Cedergren skapade ett lag som under hösten dels oroade många topplag och dels höll sig kvar utan kval. Och för det tredje var ett spelande lag.

Nykomlingen Sirius med Kim Bergstrand som tränare tog 40 poäng. Nog sagt.

Nanne Bergstrand kunde på kort tid med många nya spelare rädda kvar Kalmar.

Innermittfältare

Fouar Bachirou före Anders Christiansen. En rappare Bachirou har under Östersunds Europadspel visat internationell kapacitet vilket inte Anders Christiansen gjorde i MFF:s möte mot Vardar.

Årets nykomling

Jag vet inte reglerna för denna kategori. Men 20-årige Aboubakar Keita i Halmstad presterat från den 1 maj på en nivå som ingen annan i hans ålder varit i närheten av.

Målvakter

1)    Johan Wiland, MFF/Hammarby

2)    Andreas Isaksson, Djurgården

3)    Peter Abrahamsson, Häcken

4)    Pontus Dahlberg, IFK Göteborg

5)    Isak Pettersson, HBK

Högerback

1)    Eric Larsson, Sundsvall

2)    Birkir Saevarsson, Hammarby

3)    Anton Tinnerholm, MFF

4)    Joel Andersson, Häcken

5)    Felix Beijmo, Djurgården

Innerback

1)    Per Karlsson, AIK

2)    Sotris Papagiannopoulis, Östersund

3)    Rasmus Lindgren, Häcken

4)    Jonas Olsson, Djurgården

5)    Jacob Une Larsson, Djurgården

6)    Andreas Johansson, Norrköping

7)    Viktor Elm, Kalmar

8)    Lasse Nielsen, MFF

Vänsterback

1)    Yoshimar Yotun, MFF

2)    Nils Erik Johansson, AIK

3)    Adam Lundqvist, Elfsborg

4)    Daniel, Björnquist, Eskilstuna

5)    Dennis Widgren, Östersund

Högermittfältare

1)    Magnus Eriksson, Djurgården

2)    Ken Sema, Östersund

3)    Erdal Rakip, MFF

4)    Nasiru Mohammed, Häcken

5)    Daniel Sundgren, AIK

Innermittfältare

1)    Fouar Bachirou, Östersund

2)    Anders Christiansen, MFF

3)    Kim Källström, Djurgården

4)    Aboubakar Keita, Halmstad

5)    Stefan Ishizaki, AIK

6)    Jiloan Hamad, Hammarby

7)    Johan Blomberg, AIK

8)    Issam Jebali, Elfsborg

Vänstermittfältare

1)    Simon Lundevall, Elfsborg

2)    Jo Inge Berget, MFF

3)    Niclas Eliasson, Norrköping

4)    Sören Rieks, Göteborg

5)    Othman El Kabir, Djurgården

Anfallare

1)    Henok Goitom, AIK

2)    Markus Rosenberg, MFF

3)    Paulinho, Häcken

4)    Saman Ghoddos, Östersund

5)    Kerim Mrbati, Djurgården

6)    Sebastian Andersson, Norrköping

7)    Mohamed Buya Turay, Eskilstuna

8)    Shkodran Maholi, Häcken/Sirius

Tränare

1)    Graham Potter, Östersund

2)    Jens Gustafsson, Norrköping

3)    Joel Cedergren, Sundsvall

4)    Kim Bergstrand, Sirius

5)    Nanne Bergstrand, Kalmar

Nykomlingar

1)    Aboubakar Keita, Halmstad

2)    Pontus Dahlberg, Göteborg

3)    Isak Pettersson, Halmstad

4)    Felix Beijmo, Djurgården

5)    Daleho Irandust, Häcken