Det blev mycket slutspelshandboll i går.

Medger att jag skippade liveidrott framför möjligheten att se nästan två hela matcher via tv. Nördigt måhända, men jag fick mig till livs två spännande möten. Kvaliteten kan vi lämna därhän. Ett plus för handbollen – vid jämna matcher -- är de många målen. Två, tre bollars överläge är ingen säker marginal.  I Baltiska hallen hann HK Malmö med 46 avslut, Sävehof 37, totalt 83 skott mot mål. HK vann med 25—23.

I en ishockeymatch har de båda lagen totalt ofta mellan 50 och 60 skott PÅ mål. Hur många utanför redovisas mig veterligen inte. Kan man anta att i ishockey det också avlossa ungefär 80 skott mot mål. Med andra ord en markant skillnad i effektivitet. Jag är fullt medveten om skillnaden i storlek på målen och målvaktsskydden. Samtidigt är det något primitivt i ishockeyns taktik ”in med pucken framför kassen och sen får vi se vad som händer.”

I gengäld kan jag förstå fascinationen i ishockeyn. Precis som i handboll har alla skott mot mål en möjlighet att resultera. Låt vara att slumpen inverkar i så mycket högre grad i hockeyn. Trots att antalet mål är mycket färre i ishockey är det alltför ofta – i min idrottsvärld – som man som åskådare inte uppfattar att, eller hur, ett mål kommit till. ”Skymningar” och allmän trängsel är orsaken.

Därför är handboll min favoritbollsport vintertid i Malmö.

Vilket inte hindrar att jag kommer att ägna kvällen åt att via tv följa Redhawks mot Västra Frölunda.

***

Från dessa kvasifilosofiska funderingar åter till handboll.

Jag har skrivit det tidigare många gånger: Handboll måste vara bland det svåraste som finns att döma i bollsportsväg med sina oklara gränsdragningar mellan frikast, gult kort, straffkast eller ingen signal alls. Det är inte heller rättvist att hemma i fåtöljen, ofta med hjälp av en repris, dissekera enskilda domslut.

Men att se två matcher i följd – och delar av en tredje – visade på hur de olika domarparen ser på liknande förseelser. Jag skall inte ge några exempel. Tyvärr fanns åtskilliga. Det är frustrerande för alla parter, kanske inte minst för spelarna. Jag säger inte att domarna var dåliga. De har generellt sett en omöjlig uppgift. Samtidigt måste domarkåren prata sig samman. Differenserna var för stora.  

Elitishockey har fyra domare, elitbasket tre, den svåraste, handbollen, två.

Om drygt två månader startar fotbolls-VM.

Intresset är högt redan nu. Nära 50 000 på plats på Friends en lördagskväll i en träningsmatch mellan Sverige och Chile. Förvisso med många chilenare närvarande. Med ändå …

Landskamper i fotboll, även tränings, är intressanta. Speciellt inför ett mästerskapsslutspel. Kan förstås tycka att det ibland för mycket, men när min tidning sedan 70 år, Sydsvenskan, matchdagen placerar en kort tvåspaltare om matchen först på åttonde sportsidan, då reagerar jag negativt,

Att en SM-kvartsfinal för Redhawks går före liksom Zlatans flytt till Los Angeles är väl ok. Men sen. En lös spekulation om att det kan finnas MFF-spelare kvar i VM, när MFF börjar sitt kval till Champions League anses viktigare för läsarna än landslagets VM-förberedelser.

Dagen efter 2—1-förlusteten hamnade en analys och ett kort referat också på åttonde sportsidan, efter fem sidor MFF och två sidor Redhawksförhands.

Och likadant i dag inför Rumänien—Sverige. Där det finns ett givet intressant MFF-inslag, Pontus Jansson och Filip Helander bildar innerbackspar i en VM-testmatch.

I ställer får läsarna på ett uppslag ta del av vad sex fullständigt kända och ointressanta personer världen över har för känslor för MFF. I min värld – måhända inskränkta – ett lågvattenmärke. Jag garanterar att jag inte läst en enda rad.

Jag rör mig en hel del bland allmänt idrottsintresserade personer – dessutom tidningsläsare. Med ett visst MFF-hjärta. Inte ens de förstår all denna koncentration på MFF.

Jag menar att landslaget lockar fler läsare än MFF. I SDS:s läsekrets är alla inte MFF-are.

***

I går hajade jag till och blev glad. SDS:s Jan Jönsson hade en intressant, informativ artikel om IFK Göteborg. Inte ofta man får läsa något om MFF:s konkurrenter.

Alla, tränare, spelare, ledare och massmedia, såg fram mot SM-slutspelet i handboll.

Alla, men inte publiken.

Tre av de fyra hemmalagen i första kvartsfinalen hade lägre publikantal än snittet i grundserien. IFK Kristianstad 4 316 mot 4 481, Alingsås 1 368 mot 1 664, Lugi 1 325 mot 1 542. Undantaget var HK Malmö som hade 27 åskådare fler (1 208) än gundseriesnittet på 1 181. I den senare siffran ingår förstås de 2 487, som såg gratisentrématchen mot Ricoh. (Ett HK Malmö-initiativ för Barncancerfonden som, är värd all uppskattning.) Utan den fina publiksiffran hade även HK Malmö redovisat en negativ siffra.

Oroande!

Nu kan det vända. Det kan ju mycket väl bli fyra skånska lag i semifinal – den skånska drömmen – och det borde rimligtvis innebära om inte fulla hus så i alla fall välbesatta.

***

Det finns olika teorier om det lilla intresset. En kan vara genomsnittsåskådarens fullständiga okunnighet om motståndarna. Det skrivs i Malmötidningarna inte ett enda ord (inte många i alla fall) varken före eller efter matcherna om de profiler som finns hos Malmös och Lugis gäster. Motståndarna blir en anonym massa. Inte ens alla duktiga spelare i Ystads IF är igenkända av genomsnittsåskådaren i Baltiska hallen. Många har inte ens hört talas om dem.

Jag inbillar mig att man någon gång fick läsa något om alla de talanger som finns i HK:s och Lugis konkurrenter hade detta lockat till ett läktarbesök.

Gammalmodigt, mossigt tänkande i dessa tider av kris inom tidningsvärlden?

Måhända. Men jag tror inte jag är ensam om att vilja läsa mer om gästande lag.

***

Det är samma fenomen när det gäller Malmö FF och fotbollen. Man kan läsa ett helt uppslag och mer efter en match utan att någon motståndare ens nämns vid namn. Och hur ofta ser man numera ett reportage inför en match om en gästande spelare?

***

I dagens Sydsvenska bryter ishockeyskribenten/experten Kent Leijon Jönsson mönstret – han har gjort det tidigare – och skriver lovord om Frölundas jättetalang Rasmus Dahlin.

Hade inte den irriterande torrhostan levt vidare, hade Kents krönika lockat mig ut till Arenan för att se MIF—Frölunda.

***

 Liknande uppslag finns självfallet inom handbollens värld.
Men det fordras förstås både intresse – och kunskap.

Hajade till inför en rad i tidningen i går:

Malmö Redhawks tar tillbaka Marcus Sylvegård.

I och för sig inget underligt i den underliga spelarkarusell som råder inom ishockeyn. Men så såg jag att det var IK Oskarshamn han hämtas tillbaka ifrån. Ett Oskarshamn som i kväll spelar match mot Leksand för att få ett direkt avgörande mot Mora för att nå SHL.

Marcus Sylvegård måste vara en duktig spelare eftersom han kallas in till ett lag i inledningen av SM-slutspelet. Då hade han väl mer än väl behövts i SHL-kvalande Oskarshamn?

Jag förstår inte hur man kan utforma ett kontrakt så att man kan tappa en av sina mest använda spelare inför så avgörande matcher.

Sylvegård junior har den här säsongen spelat 25 matcher för Malmö, 21 för Oskarshamn. Jag inbillar mig att han är viktigare för smålänningarna än för MIF.

Hur tänker man i Oskarshamn? Här har man uppenbarligen hjälpt Malmö med att hålla i gång en marginalspelare på en elitnivå men i en kanske avgörande matchserie kan man inte använda honom. Eller det kan man kanske?

Det finns ju exempel på spelare som ena dagen representerat Redhawks, den andra Pantern.

Ishockeyns representationsregler blir jag aldrig riktigt klok på.

Hur många spelare har för övrigt spelat för mer än en SHL-klubb den här säsongen? Och hur många ha lirat både i SHL och Allsvenskan?

37 spelare har medverkat i Oskarshamns seriematcher den här säsongen, 39 i Pantern. Detta som ett exempel.

I SHL har Malmö och Rögle använt 40 spelare var, flest av alla, marginellt förvisso, men ändå.

En sportchef i ishockey har att göra.

Det blir lätt för mycket tv en helg, när en irriterande hosta gör att man inte vill utsätta mänskligheten för smittorisken.

Okej, man kan välja bort men för att nu ta idrotten som exempel var utbudet intressant. Till och med förbannelsen med bengalbrännandet i samband med fotbollens Stockholmsderby gav en positiv effekt. Förseningen gjorde att man kunde se hela slutspelskvarten i handboll mellan IFK Kristianstad och Guif, 28—23. Klar vinst för SM-favoriten men det behövdes storspel av hemmamålvakten Rikard Kappelin för att det inte skulle bli riktigt spännande in på slutet.

Detta skrivit för att påminna om målvakternas många gånger direkt avgörande betydelse i handbollssporten.

***

Bengaler är ett ofog. Vad säger tv-bolagen som måste ändra i sina programtablåer och inte minst tittarna som får se sina favoritprogram flyttade eller till och med utgå? Jag blir i alla fall förbannad. I vanliga fall, alltså.

***

Jag vet inte hur man får ett tak över Friends Arena och hur lång tid det tar att öppna det. Men det var väl knappast en av de skarpaste hjärnorna som hade beordrat en stängd arena. Alla visste att det skulle eldas.

***

De två semifinalerna då? Östersund—MFF 0—1 och AIK—Djurgården 0—2, var inga spelmässiga höjdare. Spänningen var behållningen. Tempot i Jämtlandsmatchen var stundtals verkligen lågt. Låt vara att det är tidigt på säsongen.

***

Man lär sig snabbt när man kommer till MFF. Av Markus Rosenberg och hans syn på en match. MFF är alltid bäst och har alltid de flesta och bästa målchanserna. Som nu Arnor Traustason som på allvar (?) i en tv-intervju menade att Östersund inte skapade en enda chans. Två ramträffar, två avslut tätt utanför ena stolpen, då målvakten Johan Dahlin stod paralyserad mitt i målet, räknas alltså inte. Före paus avvärjde Dahlin också två hyggliga skott.

En feg reporter svalde Traustasons svar utan att påminna om det faktiska skeendet.

***

Helgens segrare blev BK Häcken som i och med Östersunds eliminering nu tar en plats i kvalet till Europa League. En viss tröst för att Hisingelaget blev utslaget ur cupen av Djurgården efter ett ganska så klart offsidemål.

***

I kväll blir det mer sport i tv. Vill inte utsätta mina medmänniskor för min inte fullt läkta torrhosta. Det blir HK Malmö i handbollens SM-slutspel mot Sävehof i den sköna tv-fåtöljen. En varning för Sävehof, som har Sveriges mest lovande och intressanta lag på gång.

Man kan också välja på Lugi—Redbergslid eller Alingsås—Ystads IF.

Och när handbollsmatcherna är slut återstår minst en period av hockeymatchen i SM-kvarten, Frölunda—Malmö Redhawks.

***

Är det någon som sa att tv-sänd idrott inte är en allvarlig konkurrent till besök på arenorna?

Fyra Skånelag i SM-slutspelets kvartsfinaler i handboll.

Alla kvar till det är dags för semifinalerna?

Med andra ord en helskånsk herrfinal.

Det är knappast något vågat tips efter att valen till slutspelet gjordes i går: Kristianstad—Guif, HK Malmö—Sävehof, Alingsås—Ystads IF och Lugi—Redbergslid.

Men nu är det ju handboll, där målvaktsspelet är så avgörande. Jag har sett 64 matcher i Handbollsligan den här säsongen och har frapperats av hur bra målvakter det finns i ligan. Om Tobias Thulin i RIK når upp till den kapacitet han visar några gånger på sistone kan definitivt Lugi få det tufft. RIK har många unga spelare under utveckling och det var inte bara ett svagt HK Malmö som var orsaken till 24—28 i Baltiskan i går.

En varning för RIK. Trots att jag menar att Lugi presterat en grundseriesäsong över förväntan. Tomas Axnér, tränaren, har utvecklat sina unga spelare och att Hampus Jildenbäck fått sin landslagschans är mer än välförtjänt.

HK Malmö är självklart storfavorit mot Sävehof, årets flopp med utgångspunkt från höstens trupp. Nu drabbades laget av långvariga skador på tre av sina mest erfarna spelare och det har givetvis satt sina spår. I gengäld har unga talanger tagit rejäla kliv sin utveckling. I gårdagens segermatch borta mot Alingsås spelade Partillelaget med nio spelare under 21 år. Och alla handbollsintresserade vet vad målvakten Per Sandström kan i sina bästa stunder. Om Sävehof får Jonas Larholm och Joakim Larsson redo för spel vet jag inte, men några korta inhopp, inte minst defensivt, kommer onekligen att höja kapaciteten. Johan Jacobssons karriär lär vara avslutad efter åtskilliga hjärnskakningar.

I ett slutspel med det (eventuella) täta matchandet är lagen beroende av skadefria och breda trupper. Jag är inte helt övertygad om att HK Malmö har det i alla positionerna vid frånvaro av några/någon nyckelspelare. De unga talangerna har inte prövats i skarpt läge.

Att Guif skall rå på Kristianstad är det få som tror. Det lär bli klara 3—0 i matcher till mästarna.

Så är det då Alingsås mot Ystads IF. Alingsås har de senaste säsongerna haft en fantastisk förmåga att få en bra form lagom till slutspelen. Truppen är dock sämre i år än de senaste åren. Men YIF har inte visat stabilitet under säsongen. Det har varit många dalar. Sådana har man inte råd med mot ett solitt Alingsås. YIF:s Kim Andersson är rätt inspirerad ligans bäste spelare. För att de skall bli två helskånska semifinaler måste den gode Kim göra minst en stormatch i Estrad, Alingsås hemmaarena. I Ystad är YIF svårslaget.

Så jag sticker fram min skånska haka och tippar att det blir två helskånska semifinaler i SM.

Men inte utan dramatik i tre av kvartsfinalerna.

Hur värderar man en framgång för ett 14-årslag i en riksomfattande tävling?

Som nu att IFK Malmös 14-årspojkar i helgen kvalificerade sig till slutspelet i USM i handboll med finalspel i Malmö den 22—24 april.

Det finns många som menar att det är förkastligt att över huvud taget arrangera SM för ungdomar i så låg ålder. Man menar att klubbarna toppar sina lag, inte låter alla spela, föredrar fysiskt utvecklade flickor och pojkar framför dem som är något senare i sin utveckling. Kortsiktiga vinster prioriteras före långsiktiga mål.

Jag förstår delvis denna argumentering. Samtidigt finns det ju alltid minst två sidor av allt. Bjuder man in till ett SM i dessa åldrar och dessutom vill ha många deltagande lag måste man acceptera att de mindre klubbarna för att hävda sig och inte bli utklassade inte alltid kan leva upp till den ideala bilden.

Handbollsfamiljen har i stort hanterat detta utmärkt. För att ta Skåne som exempel, så ställer storklubbarna i handbollsmetropolerna Lund, Ystad och Kristianstad oftast upp med både två, tre och fyra lag i 14/15-årsklasserna. Även mindre klubbar, som Ankaret, Staffanstorp, Åhus och IFK Malmö, har det här spelåret i vissa åldrar haft mer än ett lag i några åldersgrupper.

IFK Malmö startade med två lag i P 14/15, vilket visar att man inte prioriterade ett toppat lag utan likväl fick ett finallag.

***

Riksframgångar på ungdomssidan är sen 1980-talet, med Dalhem och MBI som dominanter, en bristvara i Malmö. Ungdomar – och tyvärr kanske i än högre grad föräldrar –  vill uppleva framgångar. Det finns en del exempel att handbollsintresserade barn hellre tränar i Lund än i Malmö. IFK:s framgång – om än i en låg ålder – kan förhoppningsvis bli en vändpunkt. Självfallet vore det extra inspirerande om HK Malmös ambitiösa ungdomssatsning snart också ger utdelning i USM-sammanhang. Vänskaplig konkurrens stimulerar.

På seniorsidan lär det dock dröja innan det blir några Malmöderbyn ens på lägre plan.  Lagen inom HK Malmöorganisationen har ett stabilt övertag.

Utan att veta de exakta orsakerna tycker jag det är ett misslyckande av IFK Malmö att så många års stor ungdomsverksamhet inte genererat ett stabilt seniorlag, inte ens på en låg nivå.

***

Såg namnen Björkman och Frankell i IFK:s finallag. För oss som kan Malmös handbollshistoria känns namnen väl igen.

En spelare heter Löfkvist och en ledare med samme efternamn finns också med i protokollet, Göran, den förre elitspelaren i Lugi.

Detta skrivit som en liten oväsentlig avslutning.

En intressant vår ligger framför den handbollsintresserade Malmöbon.

HK Malmös herrar är i SM-slutspel med garanterat två matcher i Baltiska hallen. Men varför inte sex ur PR- och spänningsynpunkt? Så kan det bli om både kvarts- och semifinalerna går till ett femte och av avgörande möte. Tänk sex matcher med (minst) 2 000 åskådare. Det vore något. Inte minst för kassören.

***

I april, den 20—22 april, kommer en ny handbollsbegivenhet. Slutspelet i

J- och USM skall åter avgöras i Malmö, på sex planer på Stadionområdet, alla inom några hundra meter. De två tidigare upplagorna har blivit succéer med näst intill fullsatta, entusiastiska arenor. Det unga Handbollssverige samlas för säsongsavslutning.

***

I helgen avgörs steg 4 i turneringen. Sen återstår åtta lag i vardera av de sex klasserna.

Malmö då? Ungdomsframgångar är stans klubbar inte bortskämda med. Generellt sett är det Dalhem som lyckats bäst med sina flicklag. Nu finns inte Söderkullaföreningen längre, ingår i HK Malmöorganisationen. HK Malmö/Dalhem har sitt damjuniorlag kvar som ett av 20. Även HK:s herrjuniorer är kvar. Liksom IFK Malmös 14—15-årspojkar.

Visst hade det gett lite extra glans åt finalspelet med något Malmölag bland de 48.

***

Skånskt lär det i alla fall bli. 16 klubbar – det är en imponerande bredd – har tillsammans 45 lag kvar. I P14/15 är 14 av 32 skånska.

Det är elitklubbarna – och H 43 Lund– som dominerar. Lugi har nio lag kvar (tre i P 14/15), Ystads IF och IFK Kristianstad fem vardera. Och så då nivå 4-klubben på seniorsidan för såväl damer som herrar, H 43, med sju lag. H 43 och Lugi har lag kvar i samtliga sex klasser. Det tyder på en gedigen verksamhet i Lund.

Minst lika strålande min värld är att Bjärreds idrottsstolthet Ankaret och Åhus är representerad med tre lag var i steg 4. Löddes två lag är också värt några berömmande ord.

Och när jag ändå är på gång: Här är de övriga Skåneklubbar som hoppas komma med lag till Malmö i april: H 65, Höör, Staffanstorp, HK Kristianstad, Kävlinge, Lågan Hörby och Eslövs HF med ett lag och OV Helsingborg med två.

***

Några andra siffror av intresse. Spelåret 2016/17 deltog 526 lag i J-USM. 289 var flicklag, 237 pojklag.

2017/18 startade 606, 328 var flicklag, 278 pojklag.

Ungdomshandbollen expanderar. Och på den här nivån det fler flickor än pojkar som spelar.