Egentligen borde jag skippat mitt tips inför Handbollsligan.

Förra årets försök var – ja, uppriktigt sagt – uselt. Tre rätt placerade lag, fem inom en godkänd felmarginal. Några käpprätt åt ….

Det kan bara bli bättre. Eller?

Här mina motiveringar.

1)     IFK Kristianstad. Många tongivande ut men klubben har resurser att skaffa ersättare av minst samma klass. Ett tufft program med spel även i Europa ger förhoppningsvis mycket speltid för talangerna från de egna leden

2)     Sävehof. Förra säsongens besvikelse. Skador och djupa formsvackor ställde till det. Det gav erfarenhet för unga talanger som William Bogojevic, Gzim Salihi och Oskar Sunnefelt och fortsätter deras utveckling samtidigt som Johan Jakobsson blir kurant blir Partillelaget att räkna med. Jonas Larholm visade sporadiskt på vårkanten vad han kan i inspirerade ögonblick. Målvakten Per Sandström försvinner, isländske landslagsmannen Björgvinsson kommer. En förstärkning, Sandström ojämn i fjor.

3)     Ystads IF. Fortsätter Ludvig Hallbäck på den väg han inledde i våras blir YIF svårstoppat. Att få kontroll på honom och Kim Andersson kommer att ställa stora prov på motståndarförsvaren. Nyförvärven är duktiga och intressanta.

4)     HK Malmö. Kvalitetsmässigt är HK inte sämre än förra säsongen, men jag tror att Sävehof och YIF i år har bättre trupper. Robert Månssons återkomst är glädjande. Och Dan Beutler, Dan Beutler, veteranmålvakten! Kan det hålla en säsong till? På de tre linjepositionerna har HK bättre offensiv bredd än senast. Hur hanterar tränare Tönnesen det?

5)     Alingsås. Återigen tunga tapp av landslagsaktuella spelare. Men västgötarna lyckas alltid hitta ersättare av klass, antingen längre utifrån eller från närområdet. 18-årige William Andersson Mobergs är talangen som i stort själv kan avgöra matcherna.

6)     Redbergslid. Två tunga tapp, landslagsmålvakten Tobias Thulin och Jonathan Carlsbogård. De blir svåra att ersätta. Förra året visade många unga spelare utvecklingspotential och RIK blir att räkna med även 2018/19.

FEL av mig. Tobias Thulin är kvar i RIK hela säsongen och därmed blir laget en kandidat om högre placering.

7)     Lugi. Tränare Tomas Axnér och två av ligans bästa spelare Hampus Jildenbäck och Alfred Jönsson har nycklarna till ett lyckat spelår. Hur blir defensiven utan Jakob Wickman Modigh, Nemjana Milosovic och Otto Lagerquist? Och vilken, eller vilka, av de egna talangerna tar ett stort steg mot elitserieklass. Lugi är alltid intressant,

8)     Guif. Tyst på infronten. Markus Sjöbrink till Lugi. Skador spökade i fjor, har en kompetent, intressant trupp.

9)     Skövde. Mycket nytt och intressant, både utifrån och från de egna leden. Kan bli ett slutspelslag. Dags för ett rejält genombrott för Jack Thurin!

10)    IFK Ystad. Har värvat starkt och har i Henrik Knudsen och Fredrik Petersen två spelare med skicklighet och rutin. En av de bästa nykomlingarna på länge.

11)    Hammarby. Svårbedömt. 19-årige stortalangen Adam Norman har öst in mål i träningsmatcherna. Fortsätter han sin positiva kurva kommer Hammarby att kunna överraska. Det finns kompetens på många händer, inte minst hos spelande tränaren Patrik Fahlgren.

12)   Önnered. En gedigen förening med dubbla elitlag och bred ungdomssektion. Saknar resurser till hårdsatsing. Får som alla nykomlingar kämpa hårt för att hålla sig kvar via kval.

13)     AIK. Har övertagit Richos plats. Men hur klarat man sig utan flyktande Henrik Olsson? Kan klubbnamnet AIK tillföra nödvändiga resurser?

14)    Karlskrona. Ett tidigare svagt lag har tappat alla sina toppskyttar från förra säsongen. Det kan bara inte gå. Eller?

I dag tjuvstartar Handbollsligan, storfavoriten IFK Kristianstad mot nykomlingen Önnered.

Som intresserad, boende i Malmö och prenumerant på den stora tidningen, har det varit omöjligt att få kunskap om vad som hänt på övergångssidan runt om i Handbollssverige. Informationen har i stort bara handlat om HK Malmö och Lugi. Referat och intryck från träningsmatcherna har varit sporadiska även från dessa två lag. Klubbarnas hemsidor har inte heller alltid varit uppdaterade.

Klubbarna talar ofta och kritiserar massmedia för att man skriver för lite om deras verksamhet: ”Det är inte som förr”.

Så är det naturligtvis. Den massmediala världen är förändrad. Men det ger också möjligheteter. Inte minst genom de egna hemsidorna. Men hur sköter man dem? Gick just igenom de 14 lagens hemsidor för att ta reda på säsongens registrerade spelare. Fyra av klubbarna redovisade över huvud taget inte sina trupper. Några andra saknade väsentliga spelaruppgifter.

Det är oproffsigt för föreningar i en serie, som på sikt har ambitionen har just bli professionell.

Mest saknad är sammanställningen över sommarens övergångar. Jag tror säkert att Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet, de två tidningar i Skåne som bevakar handbollen intensivast, publicerat en sådan lista. Men deras sidor är fullt förståeligt låsta. Och vilken pensionär har regelbundet råd att låsa upp alla olika intressanta sidor? Det finns ju mer än idrott.

För någon timme sedan publicerade dock Aftonbladet på sin hemsida en sammanställning över Handbollsligans övergångar. Felet var att den var daterad den 29 maj. Sen dess har en hel del hänt.

Det är på denna AB-information – och de 80-tal matcher från Handbollsligan, som jag såg förra säsongen -- jag baserar mitt tips inför 2018/2019.

1)    IFK Kristianstad

2)    Sävehof

3)    Ystads IF

4)    HK Malmö

5)    Alingsås

6)    Redbergslid

7)    Lugi

8)    Guif

9)    Skövde

10)  IFK Ystad

11)  Hammarby

12)  Önnered

13)  AIK

14)  Karlskrona

Om tid finns kommer jag de närmaste dagarna skriftligt förklara mitt tips.

Såg en löpsedel i går:

Lägg ner skiten!

Det var Aftonbladet som var på det humöret.

Och det gällde Finnkampen i friidrott.

Författare vare opportunisten Mats Wennerholm. Så egentligen är det inget att bry sig om. Det är ingen sansad friidrottsinsatt person som tar honom på allvar.

Finnkampen än ett måste för att Sverige – och Finland – skall få en toppbredd värt namnet. Antalet seniorer som någorlunda seriöst satsar på friidrott i landet minskar. Statistiken ger klara bevis. I Skåne är det bedrövligt. Allt färre ungdomar söket sig till friidrotten. Och de som gör det slutar tidigt. Den skånska statistiken från seniorer ner till och med 13-åringarna är ur breddsynpunkt minst sagt usel.

För att nå förbättringar – och det gäller på alla områden – behövs realistiska mål. OS och VM är för de flesta bara en utopi. EM, vartannat år, är nåbart för fler men trots allt bara för ett litet fåtal. Finnkampen med tre deltagare/gren ger kanske upp mot 200 aktiva ett realistiskt årsmål. Jag vet att detta är en sporre för åtskilliga energiska ungdomar. Även om resultatnivån i vissa fall är låg rör det sig om idrottsmän som tränar fem, sex pass i veckan året runt. Och har gjort så i många år.

De är värda uppskattning och uppmuntran. En Finnkampstart är för många  höjdpunkten i idrottskarriären. Det vill jag inte missunna energiska idrottsungdomar.

Viktigt är också att de aktiva trivs i den laggemenskap som en Finnkamp ger.

Intresset för Finnkampen har minskat i båda länderna, både från allmänheten och massmedia. Men det idrottsliga värdet finns kvar. Det är självfallet det väsentliga för de båda förbunden.

Mats Wennerholm recept att ”lägga ner skiten” gör varken svensk eller finsk friidrott bättre. De båda nationerna får inte fler världsstjärnor för att man inte fortsätter detta klassiska utbyte. Utan uppmuntran på vägen är risken stor att än fler tröttnar i förtid.

En framtida gala, avgjord på en dag, med deltagare från de båda nationerna är Mats Wennerholms förslag för att höja intresset. Han slår verkligen knut på sig själv. Hur tror han att mediokra idrottsutövare – hans betyg på merparten av lagens medlemmar – skall kunna locka besökare till en tävling? I en tid då enbart mästerskapen och de riktigt stora Diamond League-tävlingarna någorlunda fyller de stora arenorna. Se bara i år på Bislett och Stockholms stadion, både långt ifrån fullsatta trots imponerande startfält.

Verkligheten är att arenafriidrotten tappar mark. I Sverige både publikt, aktivitetsmässigt och massmedialt.

Finnkampen är en av årets begivenheter.

Att Mats Wennerholm med sitt elitistiska synsätt tröttnat är fullständigt likgiltigt.

Sport- eller ekonomisidorna?

Ibland undrar man

En fingertopp och någon futtig decimeter. Det kan vara skillnaden mellan 54 miljoner kronor och noll. Som nu i går när Malmö FF eliminerade Midtjylland ur fotbollens Europa League. Och på väg mot nya miljoner.

Rubrikerna handlade (nästan) lika mycket om pengaflödet som den idrottsliga prestationen.

Det var MFF-målvaktens Johan Dahlins fingertopp som styrde Poulsens frispark i stolpens insida. 1—1 där och då och matchavslutningen hade förmodligen sett helt annorlunda ut. Danskarnas offensiva byten hade med säkerhet blivit mer defensiva. Nåväl.

Idrottens krydda är de dramatiska avgörandena. Men i fotbollens sjuka ekonomiska värld kan några marginalhändelser innebära enorma skillnader i inkomster. Det förrycker konkurrenssituationen. De rika drar ifrån. I de flesta ligor finns stora nivåskillnader. De små göre sig inte besvär.

De lag som åker ur Champions League efter någon omgång får en ny möjlighet att via Europa League kvala in till de ekonomiska köttgrytorna. Som nu MFF. Det kan väl tyckas sympatiskt att mästarna får ytterligare en chans. De har ju kvalificeringsåret visat sig vara bättre än de lag som hamnat i EL. Samtidigt ger det dubbla möjligheter till de redan bemedlade.

Skicklighet – och marginaler – har gett Malmö FF en ekonomisk plattform som rimligen satt klubben i det svenska förarsätet för många år framåt.

Om MFF missar Europa 2019 – laget har två chanser kvar, cup och Allsvenskan – lär det bli en engångsföreteelse.

***

Svensk fotboll skriker om större framgångar i Europa. Men kvaliteten är inte högre än att det behövs både tur och marginaler i både matcher och lottning. Häcken fick tidigt ett topplag från Bundesliga, Leipzig.

Djurgården hade verkligen inte marginalerna sig mot ett ukrainskt lag med två egna ramträffar och ett touchmål mot sig.

Att AIK inte kunde rå på Nordsjälland var den stora besvikelsen.

I helgen avgjordes SM i friidrott.

Överlägsen etta bland herrarna i föreningstävlan i SM blev Malmö AI. Av de 40 föreningar som erövrade poäng, det vill säga hade aktiva bland de åtta främsta, fanns endast ytterligare två skånska klubbar, Heleneholm med fem poäng genom Mattias Ohlssons fjärdeplats på 1 500 meter och IFK Helsingborg med en åttonde plats för Marcus Tornée på 200 meter. (Som dock troligen blivit bättre om det inte strulat till sig.)

Så ser den tunna skånska friidrotten ut på herrseniorsidan. Endast en medaljklubb och bara tre klubbar med finalister på SM.

Man kan bryta ner siffrorna i detaljer. Mattias Ohlssons fjärdeplats var, tillsammans med samma placering för MAI:s långhäcklöpare Viktor Bondesson, den bäste av en aktiv tävlande för en Malmöklubb och som fått hela sin friidrottsfostran i Malmö.

I ärlighetens namn skall nämnas att stavsegraren Melker Svärd Jacobsson, nu i ÖIS, är skolad i MAI och att diskusfyran Jakob Gardenkrans började i Heleneholm för att via MAI hamna i Athletics 24Seven från Växjö.

Lägg till en femteplats på 400 meter för MAI:s Anton Sigurdsson och det är allt Malmöfriidrotten kunde presentera av egenproduktion på herrseniorsidan vid årets SM.

I min friidrottsvärld ett klart underbetyg för Malmös tre klubbar när det gäller egenrekryteringen. De har inte lyckats fånga in de talanger som givetvis finns i stan.

***

Med samma perspektiv ser det bättre ut medaljmässigt på damsidan. Daniella Busks comeback gav två silver till MAI på sprinterdistanserna. Lisa Lilja, den förre detta fotbollsspelaren, som fångades upp av MAI, kom etta på 200 meter, men tävlar nu för Ullevi.

Unga Rebecca Krüeger kom sjua i stav, men fler Malmötjejer hittar jag inte bland årets SM-finalister.

Negativt!? Kanske, men inte desto mindre fakta.

Malmö har dock 330 000 innevånare.

***

I Standarstriden för damer kom MAI fyra. IFK Helsingborg, Ängelholms IF, Höörs IS och Björnstorps IF hade alla var sin finalist.

***

Vill inte Malmös ungdomar ägna sig åt friidrott längre?

Hemma igen efter en bilresa och besök hos släkt och vänner samt studiekamrater – naturligtvis också vänner – från första delen av 1960-talet.

Onekligen en angenäm vecka.

På torsdagen var jag i Västerås och ville naturligtvis se kvalmötet i fotboll mellan Malmö FF och Midtjylland. Sökte upp den mest välkända sportbaren, men nej, de sände inte matchen. På de många skärmarna kunde man se en massa träningsmatcher i hockey och inslag från Svenska cupen i fotboll. Så var deras val.

En annan bar bjöd dock på Europafotboll. Vi var cirka 50 personer i lokalerna. Jag var den ende som tittade på Malmö FF mot Midtjylland, 2--2.  Där satt jag ensam med min öl i en avskild del av baren. Större var inte MFF-intresset i Västerås.

***

Väl hemma igen tog jag del av Malmömedias åsikter om matchen. Jag har samma uppfattning som de flesta: En bättre 45 minutersperiod än den mellan minut 10 och 55 har MFF inte presterat det här året.

Men det kom aldrig fram att danskarna var väldigt nära att efter en hörna forcera in ett ledningsmål när två framrusande danskar var decimetrar från att nå bollen. Vad ett mål kan betyda såg man inte minst efter Midtjyllands reducering, då MFF:s spel mer eller mindre föll ihop.
Jag reagerar alltid när media – och spelare, typ Markus Rosenberg – bara ser det egna lagets möjligheter. Man kunde läsa sig till uppfattningar att det kunde stått 5—0. Och då räknar man förmodligen in det friläge Marcus Antonsson fick efter ett snabbt inkast av första halvleks bäste, tillsammans med Fouad Bachirou, Anders Christiansen. Domarteamet skall nog vara tacksamt att Antonsson missade. Inkastet gjordes cirka 20 meter från fel ställe mot ett icke samlat danskt försvar. Det är sällan man på den här nivån ser ett så grovt misstag.

Om detta har jag inte läst.

Och vari låg ”bjudningen” vid danskarnas första mål? Det var en sådan hävdade en krönikör.

Allt är sig likt efter en veckas bortovaro. Och tur är väl det, så man har något att irritera sig över.

Lördagen var en historisk fotbollsdag.

Förvisso i liten skala. Men ändå.

För första gången i den allsvenska historian fanns två spelare från Skurups AIF, klubben längst in i mitt idrottshjärta, samtidigt på plan i en allsvensk match, Hugo Andersson i MFF och inhopparen Isak Jönsson i TFF. Båda var mycket bra.

Hugo och Isak visar på den moderna fotbollsvärlden. Redan i tidig ålder lämnar talangerna sina moderklubbar. Hugo till Malmö FF, Isak till Olympic innan höstens övergång till TFF.

Regionens fotbollsbegåvningar hamnar först i Malmös idrottsgrundskola och sedan på stans fotbollsgymnasium, båda ledda av tränare från Malmö FF. Merparten av eleverna spelar, fullt förklarligt, junior- och ungdomsfotboll i MFF-organisationen.

Porten in i storklubbens seniortrupp är, fullt förklarligt, smal. MFF rekryterar ju fler A-lagsspelare från andra håll än från den egna ungdomssektionen.

Från fotbollsgymnasiet utexamineras årligen många talanger. Några blir kvar i MFF, någon går till TFF (ex Isak Jönsson), andra till Landskrona BoIS och så vidare. Det finns åtskilliga spelare från Malmö fotbollsgymnasium i de högre serierna, många med mer eller mindre spel i MFF. Men så fort någon, om så bara vid några enstaka tillfällen, spelat i MFF benämns han som ”MFF-fostrad”.

Det har blivit ett mantra.

Det är Malmös generösa skolpolitik med satsningen på idrottsgymnasier som gett Malmö FF (och andra föreningar i andra idrotter) möjlighet att utbilda idrottsbegåvningar.

Det är inte bara MFF som skall ha äran.

Sexa i Allsvenskan, utslaget i Champions League.

Malmö FF:s situation är självförvållad.

Det är styrelse och den sportsliga ledningen som är ansvariga den hittills misslyckade säsongen. Vårens tunna och orutinerade trupp höll inte klassen och de ungdomar som var tänkta att slussas in i laget var inte tillräckligt bra för ens allsvenskt toppspel. MFF tvingades därför spela matcher i ett tätt vårprogram med halvskadade spelare vid många tillfällen. Med en naturlig påföljd: förvärrade skador och längre konvalescens, Detta gör sig påmint än i dag, Rasmus Bengtsson, Behrang Safari.

När ledningen insåg att truppen behövde förstärkas köper man in tre spelare utan matchvana och icke tränade för tät matchning (detta enligt egna utsagor), Anders Christiansen, Marcus Antonsson och Guillermo Molins. Dessutom kom Romain Gall, den ende nye med kontinuerligt spel under våren i Sundsvall. Och han har fått minimalt med speltid.

Vi pratar elitidrott med mycket tävling. I min idrottsvärld måste det då till en gedigen grundträning med helfriska spelare och en bred trupp för att lyckas. Malmö FF har inte haft en trupp som motsvarar dessa krav varken i vårens Allsvenska eller i Europaspelet.

Med sin välfyllda kassa förstår jag inte varför MFF inte sett till att skaffa dessa förutsättningar.

***

Nu finns ju en livboj kvar för fortsatt spel i Europa League.  Givetvis är det mer prestigefyllt att spela i Champions League och kunna bjuda sina supporters på celebra gäster. Men samtidigt förskräcker spåren från de senaste två besöken i CL. Sex poäng av 36 möjliga och den hiskeliga målskillnaden 5—36.

Europa League, om man nu kan eliminera Midtjylland, bjuder på ett mera likvärdigt motstånd. Östersund visade i fjor att ett svenskt lag kan konkurrera på denna nivå. Låt vara att miljonintäkterna är betydligt mindre.

Men det är, som Ole Törner på Skånesport.se konstaterar, att årets MFF inte håller klass för spel i CL.

Man har inte gett sig själv chansen. Trots miljonerna på banken.