Skånes Friidrottsförbund, Malmö stad och Malmö AI vill arrangera EM för veteraner i Malmö 2020.

Malmö stads intresse kan jag förstå. Över 4 000 personer förväntas komma till stan och vara här under en dryg vecka. Det inbringar sköna slantar till besöksnäringen och därmed skatteintäkter för kommunen.

Varför MAI vill vara medarrangör i detta jättearrangemang (enligt kalkylerna kommer man att tävla sju dagar mellan 09 och 23) har jag ingen aning om. MAI är inte precis känt för att anordna tävlingar utanför galor och SM-tävlingar och bidrar årligen väldigt lite till det nödvändiga tävlingsprogram som håller liv i en tunn skånsk friidrott.

Att Skånes Friidrottsförbund är drivande för att få hit VEM är för mig en olöslig gåta. Är styrelsen inte medveten om de överlevnadsproblem som finns? Se mitt förra inlägg! Och fram för allt studera statistiken! Det finns en hel del grenar utan en enda seriöst satsande skånsk senior.

Ett EM kommer att kräva mycket förarbete.Arbetsinsatsen under själva tävlingsveckan kommer att bli enorm på funktionärsidan. Även om man är utlovad hjälp av Malmö stad med ett antal ungdomar/volontärer för ”lättare” uppgifter. IFK Lund, IK Pallas, IK Finish och Heleneholms IF, innesäsongens flitigaste arrangörer i olika konstellationer, vet mycket väl hur svårt det är att få tillräckligt med kompetenta funktionärer ens till en tvådagarshelgtävling. Och nu handlar det om en hel vecka med tävling 14 timmar/dygn. Under icke semestertid.

Jag får inte ihop det.

Jag hoppas innerligt att de föreningar, de fyra ovannämnda plus Åhus, som svarar för att det skånska inomhusprogrammet, fortsätter att arrangera sin för skånsk friidrott livsviktiga tävlingar även 2020. Och att de i en eventuell valsituation väljer bort EM.

Krafterna behövs till rekrytering, utbildning av tränare, ledare och funktionärer. Och fler mindre, tvåtimmarstävlingar utomhus för senior och äldre ungdomar. Dessa behöver stimulans.

***

Sen måste man ställa sig frågan: Behöver skånsk veteranfriidrott ett EM?

Efter en titt i statistiken är svaret: NEJ.

Veteranfriidrottarna är alltför få för att motivera att så mycket resurser läggs på denna kategori som ett EM innebär.

Arenasäsongen i friidrott är slut.

Ur skånsk synvinkel finns det naturligtvis både plus och minus. Den breda statistiken från seniorer ner till och med 13-åringar visar dock att distriktets friidrott inte mår bra. Visst, du kan finna glädjeämnen, men man kan även bland dessa hitta förklaringar som inte är enbart positiva. Jag skall inte uppehålla mig vid dem.

Med ett undantag.

Skåne blev åter bästa distrikt vid Götalandsmästerskapen för 13- och 14-åringar. Det har man nästan i alla tider varit. Av ett naturligt skäl. Skåne är befolkningsmässigt överlägset störst men sina något över 1,3 miljoner invånare. Göteborgs friidrottsdistrikt har en bit över 800 000, Småland/Öland en bit under, Västergötland något över halvmiljonen, Östergötland en bit under. Och så de små distrikten Bohuslän-Dal och Halland cirka 350 000 invånare och Blekinge med 160 000 boende.

Under en period har Göteborg blivit bästa distrikt. Då skall man väl som skåning glädja sig: Ordningen är återställd!

Men som friidrottsvän blir jag verkligen orolig. Kan Skåne, trots befolkningsövertaget, med en så undermåligt underlag numerärt vinna är det rejäl kris även hos konkurrenterna. Skåne kunde långt ifrån mönstra fullt lag. Det fanns grenar utan en enda skåning, några med en eller två. Min uppfattning är klar: I en tävling som GM är det absolut viktigare att komma med en bred trupp än att låta ett fåtal fysiskt utvecklade yngre tonåringar deltaga i tre grenar och hämta poäng till sitt distrikt.

Varför helt enkelt inte skrota tävlingen mellan distrikten. Den är i grunden orättvis. Blekinge kan aldrig kampas med de stora.

Man kan givetvis se att resultatnivån, speciellt på djupet, är låg både vid GM och i årsstatistiken för Skåne. Det må vara sin sak. Men att skånsk ungdomsfriidrott inte i många grenar ens kan fylla en tioitopplista måste oroa de bestämmande.

Man vet ju att tappet i de äldre tonåren är stort och att friidrotten har svårt att fånga in dem som slutar i andra sporter. De är få som börjar intressera sig för friidrott som 16- 17-åring.

Friidrottsleden kommer att tunnas ut.

Därför är jag förvånad över att Skånes Friidrottsförbund lägger energi på att försöka arrangera ett EM för veteraner.

Återkommer i detta ärende i morgon.

Jag såg toppmötet i den allsvenska fotbollen mellan Malmö FF och Hammarby, 2—1, via tv.

Det var en tuff match med mycket duellspel. Domarteamet kom snabbt i fokus, på plan, på läktare och bland mer eller mindre professionella kommentatorer såväl de tidningsrelaterade som de på andra social medier.

Min uppfattning är klar: Tre varningar är alltför få i en match av den här karaktären. Vid den här tidpunkten av säsongen är många spelare bara ett gult kort från en avstängning. Efter att tidigare ha sett mer eller mindre ”billiga” varningar resultera i avstängningar känns det inte okej att bedömningsnivån mellan domarna är så stor. Skillnaderna ger skillnad. Och det är inte bra.

Kristoffer Karlsson och hans team hade det inte lätt. Jag begär inte att man – som tv – skall se MFF:s ikon Markus Rosenberg långt från bollen sparka en Hammarbyspelare i bakhasorna. TV:s Anders Andersson menade att det var ”gult”. Varför inte ”rött”? Att medvetet sparka på en motståndare är direktutvisning. Men ok, ser man inte så …

Däremot förstår jag inte varför MFF-målvakten Johan Dahlin inte straffades för sitt provocerande uppträdande i samband med Hammarbys straff. Då, om inte annars, undergrävdes Kristoffer Karlssons auktoritet. En berättigad varning för osportsligt uppträdande hade inneburit att Johan Dahlin varit avstängd mot AIK.

Såg i går Alingsås—HK Malmö, 22—23, i Handbollsligan.

Och tänk vad något negativt kan få en positiv effekt. Förhoppningsvis på lång sikt. Jag tänker på det röda kortet på Adam Lönn, Anton Blickhammars uppslagna skada och Binai Azizs sjukdom, alla tre något av nyckelspelare i HK:s offensiv.

Robert Månsson fick mycket speltid, den förvaltade han utmärkt.

Men framför allt, situationen gav speltid för Tim Hilding i skarpt läge. 18-åringen blev i min värld något av matchvinnare, fick förhoppningsvis ett genombrott. Han inledde med att fixa en straff, gjorde två mål och hade, om jag inte minns fel, en målgivande assist och ställde till allmän oreda i hemmaförsvaret. Tim var inte kartlagd.

Tidigare den här säsongen har jag bara sett hans korta – men initiativrika – inhopp i den avgjorda matchen i storförlusten mot IFK Skövde. Och så har jag noterat att Tim öst in mål i HK:s U-lag i division 2.

Under sina år i elithandbollen har HK Malmö aldrig varit känt för att satsa ungt. Det vore synd om Tim Hilding blir ytterligare en i raden av talanger som blir fast på bänken.

Jag vill gärna se honom med mycket speltid i framtiden. Unga spelare skall få möjligheten. Se bara hur många spelare kring Tims ålder som gör avtryck i Handbollsligan!

I går förlorade FC Rosengård i fotbollens Champions League för damer mot Slavia Prag, 2—3.

Det var naturligtvis inte bra. Utgångsläget för att ta sig kvartsfinal är inte det bästa. Den stora morgontidningen basunerar på krönikeplats ut: Europa springer från Sverige med rasande hastighet.

Vi har läst om hur de stora klubbarna i de stora fotbollsländerna nu även satsar seriöst på fotboll för damer med spektakulära värvningar. Se bara hur många svenska landslagstjejer som spelar utomlands! Och på hur många före detta Rosengårdsspelare som nu tjänar sitt levebröd i andra länder!

Men i går var motståndet ett lag utan några välkända namn. Alla spelarna, med ett undantag, hade slaviska namn. Ett mästarlag från ett land utan några meriter på den internationella damscenen.

Mot detta ställes ett ”Nordeuropeiskt landslag”.Samme krönikörs benämning på FC Rosengård i torsdagstidningen.

I min enkla värld är resultatet ett underbetyg för dem, sportcheferna Erling Nilsson och Therese Sjögran, som byggt laget. Den oftast ensidiga satsningen med en trupp bestående av cirka tio spelare med utländskt pass har inte gett de långsiktiga framgångar man förväntat sig.

Över tid den senaste perioden är förstås FC Rosengård landets framgångsrikaste klubb. Samtidigt menar jag att den internationella touchen inte gynnat landslagsfotbollen. Svenska/skånska talanger har inte fått utvecklande speltid i topplaget FC Rosengård.

Det är ju också intressant – men också mindre glädjande ur svensk synpunkt – att Champions League på damsidan liknar den för herrar. När svenska klubblag möter de riktigt stora är klasskillnaden markant. Men Slavia Prag tillhör förstås inte kategorin storlag.

Så viss kan Malmölaget vända.

Gårdagsförlusten var måhända en nyttig väckarklocka.

Men det finns viktigare strukturella problem inom svensk damfotboll, inte minst inom rekryteringen, att diskutera.

Det känns skön att veta att folk bryr sig.

Har ofta den senaste tiden fått frågorna: Har din dator havererat? Har du varit sjuk?

Orsak: Jag har inte skrivit någon blogg på några veckor. Nejdå: Datorn fungerar (peppar, peppar!) och gikt, eller om ni så vill portvinstå, även om det smärtar, är inget hinder för att skriva.

De är tid som är anledningen till uppehållet. Alltså bristen på tid.

Jag är i den åldern att jag insett att tiden inte kommer att räcka till allt jag skulle önska hinna med under livet. Samtidigt som det jag hinner med, tar allt längre tid. Så är livets gång.

Det är bara att acceptera.

Man måste prioritera.

Mot bättre vetande har jag – tillsammans med oersättlige Göran Schönhult – återigen blivit huvudansvarig för Idrottsmuseets Vänners årsbok Skånsk Idrotts Historia 2018.

Jag visste vad jag gick med på. Visste att det skulle ta tid, mycket sådan. Att få ett 30-tal personer med olika sätt att se på tid, på deadline, att fungera är omöjligt och många gånger minst sagt irriterande.

Samtidigt är det med en viss stolthet man åter åtar sig ett sådant uppdrag. När vi, Göran och jag, tidigare varit ansvariga har det tydligen varit till belåtenhet.

Jag tror att boken blir bra. Författarna har många intressanta berättelser att förmedla. Boken kommer att vara mer beständig än mina bloggar.

Därför har jag prioriterat SIH 2018 framför det egna skrivandet.

Men jag kommer att fortsätta blogga.

***

I går var jag på handboll, HK Malmö—Sävehof 23—25. Spännande och ovisst in i det sista. Precis som handboll skall vara.

Men det var bara 887 åskådare. Och av de senaste 13 matcherna I Handbollsligan har bara sju haft över 1 000 i publiksiffra. Ok, IFK Kristianstad har inte haft någon hemmamatch, som förbättrat snittet. Men åskådarsiffror som 242, 568, 724, 745, 820 och 887 påminner mer om Damallsvenskan i fotboll än om de förhoppningar som finns inom elithandbollen.

Oroande!

Att dom inte lär sig.

Jag tänker på paret som kommenterade det allsvenska toppmötet i fotboll mellan Häcken och Malmö FF, 1—1. Herrarna hette Erik Edman och Patrik Westberg. Två personer det inte finns några skäl att vanligtvis kritisera. Patriks lite personliga stil att kombinera sina referat med kunniga kommentar gillar jag, faktiskt.

Men i dag fastnade de båda i mantrat att oavgjort resultat var en förlust för båda. Det gäller kampen om Europa, alltså en topptreplacering. Givetvis hade en seger gett ett bättre utgångsläge. Men med resultaten några timmar senare visade sig att BÅDA lagen fortfarande är i samma grad aktuella för en tredjeplats som före avspark.

Krysset gav två vinnare. Inte två förlorare.  Lår vara att nuvarande serietvåan Hammarby drog ifrån med två poäng och nu är fem poäng före MFF och sex före Häcken. Och Hammarby skall möta båda dessa lag.

Norrköping har också samma plusdifferens.

Och det återstår fem omgångar, 15 poäng att spela om.

I min värld var det inte två förlorare som lämnade Bravida.

***

Det talas om Malmö FF:s fantastiska form. Form är en färskvara. Och man kan ta avstamp vid olika tidpunkter. Ser man kortsiktigt på de tre senaste omgångarna i Allsvenskan är poängskörden för de sex toppklubbarna:

9 poäng: Östersund

7 poäng: AIK och Häcken

6 poäng: Hammarby

5 poäng: Norrköping

2 poäng: Malmö FF

Kanske lite elakt att dra fram just denna statistik. Men det är inte desto minde sann. MFF har tappat på sina toppkonkurrenter på senare tid.

Men krysset på söndagen ger MFF en fortsatt möjlighet. Samma gäller för Häcken.

Handbollssäsongen har kommit en bit på väg.

Genom diverse kollisioner – inte minst från den allsvenska fotbollen – har det blivit färre matcher för min del än de senaste åren. Men efter vad jag sett, hört och läst mig till lär Handbollsligan den här säsongen bli jämnare är de föregående spelåren.

IFK Kristianstad lär väl ingen rå på i det långa serieloppet. Men givetvis börjar man fundera över den svenska kvalitén efter lagets 25—44 i Champions League mot Barcelona.

Men så ser det ut när svenslagen i handboll och fotboll möter de riktigt stora. Se på MFF i Champions League-slutspelen 2014/15 och 2015/16, två hemmavinster och 4—15 respektive 1—21 i målskillnad!

Åter till Handbollsligan.

Jag inbillar mig att de tippade lagen i bottenskiktet är bättre än de senaste åren.

Karlskrona har fått en målvakt som i alla fall tar några skott.

Richos namnbyte till AIK har inte bara höjt statusen. Laget är också bättre.

IFK Ystad har redan visat att den här versionen har högre kapacitet än den som senast var uppe och vände. Och IFK Ystad lär inte bli sämre med dagens nytillskott Emil Berggren.

Önnered är väl något av de föregående säsongernas Aranäs, oförutsägbara med ung charm.

Och så verkar IFK Skövde fått ihop det med bra nyförvärv, rutinerade spelare med klubbkänsla och egna unga spelare från en alltid välskött ungdomsavdelning.

Det känns på något sätt som de här lagen kan rubba de toppklubbarna vid fler tillfällen än tidigare och inte bara spelar till sig poäng i de inbördes mötena.

Det är lag som inte går att nonchalera.

mente av nonchalans var det från Lugis sida vid gårdagsförlusten mot IFK Ystad, 26—24. Ystad är för bra för att tro att en ung – men förvisso mycket lovande – B-uppställning skall kunna matcha Ystads rutinerade manskap i matchinledningen. Ett underläge på fem, sex bollar tar man inte lättvindigt in ens med sina bästa spelare.

IFK Ystad visade upp en för mig oväntad bra bredd.

***

Lugi vill gärna ge sina unga talanger mycket speltid. Självfallet positivt. Men är det rätt att matcha talangerna samtidigt? Bör de inte få stöttning av rutinerade spelare och inte tvingas förlita sig på lika oerfarna ungdomar?

Jag har sett samma fenomen tidigare många gånger, i många olika idrotter.

Så Lugitränaren Tomas Axnér är inte ensam om sin coachning.

Men denna gång kändes det lite som underskattning. Som straffade sig.

***

I helgen spelades steg 1 i USM för 16-årspojkar. 13 av 20 Skånelag avancerade direkt till steg 3. IFK Kristianstad fick alla sina tre lag vidare, H 43 Lund två liksom Ystads IF. Det är en imponerande bredd i en åldersgrupp då många idrotter upplever sitt stora tapp.

Som stor vän av småklubbsidrott noterar jag gärna att Ankaret (Bjärred), Kävlinge, Åhus och Lödde har lag kvalificerade för steg 3. De två övriga direktplatserna fixade Lugi och OV/Helsingborg.