Jag hakar på mitt förra blogginlägg, det om den påstådda publikkrisen i den svenska herrligan i handboll.

Visst kan man ha fog för sin oro med ett säsongssnitt som 1 330, senaste fullföljda spelåret 2023/24. Men i det här häradet har publiknivån legat de senaste 40 åren.

En i regionen välkänd sportkrönikör menar att de låga siffrorna till en del beror på att seriehandbollen hänvisas till en speciell handbollskanal och inte syns på någon allroundkanal och därmed inte når ut till en större allmänhet för att locka till ett livebesök.

För några år sedan sände CMore alla matcherna, det höjde inga publiksiffror.

***

Och har damfotbollen märkt en ökad läktarnärvaro nu när alla de allsvenska matcherna tv-sänds?

Hammarby, överlägsen publikettta i årets damallsvenska med 2 366 personer per match, hade 900 personer färre än vad IFK Kristianstad herrar i handboll hade senast fulla säsongen 2023/24.

BK Häcken, fotbollstvåan (1 356) hade åtta handbollsföreningar före sig. HK Malmö snittade 150 personer mer än FC Rosengård.

Vi som bor i Malmö med en enda tidning som bevakar sport, kan inte undgå att märka skillnad i antal texter och volym mellan HK och Rosengård. Likväl lockar handboll mer.

Den påstådda tv-draghjälpen syns inte heller.

***

Nu är det kanske inte rätt att ställa herr- och damelit mot varandra.

Men det är också en jämförelse mellan helproffs (damfotboll) och någon form av halv/semi-proffs, amatörer (herrhandboll).

Malmö FF, nya i Damallsvenskan, har deklarerat att truppen 2025 skall vara heltidsanställd. MFF snittade 697 personer i Elitettan. Det antalet kommer givetvis att höjas rejält liksom det totala snittet. MFF har dragkraft.

Men frågan kvarstår: Hur länge kan en proffsliga bestå med ett så klent publikstöd?

Det är snarare damernas fotbollsallsvenska som borde hamna i krisfacket.

***

I den sällsynt illa underbyggda krönika som jag byggt mina funderingar på, finns två meningar jag inte förstår:

Utan bred tv försvinner också mycket annat mediaintresse i form av de (få) rikstäckande skrivna medierna. Och faktiskt även radion.

Skall man tolka det som att en fristående press skriver – i alla fall delvis – efter vad tv visar. I så fall är det riktigt illa.

Kris är ett säljande ord.

Det används ofta i tidningsvärlden för att locka läsare. Senast i en handbollskrönika i min morgontidning nu i veckan.

Visst i IFK Kristianstad finns det en viss oro, lagets herrelitlag har på tio år tappat 40 procent av sin publik. Ystads IF redovisar också negativa siffror, detta främst beroende på att Ystad numera räknar endast de närvarande i Ystad arena. Tidigare meddelade YIF sålda biljetter, alltså även alla säsongskorten.

Det är klart att två sådana tapp ger utslag i statistiken. Från 2015 till 2024 har Handbollsligans snitt minskat från 1 450 till 1 330. Lätt att härröra från två klubbar.

Det är förvisso inga siffror man inom handbollen är nöjda med. Men en allmän publikkris är att ta i.

***

Den första allsvenska serien 1935/35 drog 1 017 personer i snitt. Störst intresse fanns på 1940- och 50-talen med 1 717 åskådare 1948/49 och rekordet 1 754 säsongen 1958/59.

Säsongen 73/74 när IFK Malmö satte dåvarande rekord 2 954 var det totala snittet 1 343, nästan identiskt med senaste årets.

Under 1980-  90-talen och en bit in på 2000-talet pendlade snittet kring 1 000 med många år under.

2010-talets snitt är, med andra ord, bra i jämförelse.

***

1940- och 50-talens siffror är imponerande. Hallarna var små och ofta överbefolkade. Tennishallen i Malmö, IFK:s hemmaplan på den tiden, hade några säsonger ett snitt på över 1 500, oftast kring 1 300.

När IFK Malmö hade snittet 2 954 var Baltiskan den överlägset största arenan, ingen annan förening hade denna kapacitet för en enda match.

***

Hallkapaciteten har alltid begränsat en större publiktillströmning. I säsongens liga har Amo och Skånela hallar på max 600 åskådare.

I gengäld finns icke utnyttjad kapacitet i alla de arenor som tillkommit de senaste 20 åren i de handbollsfästen som finns i landet.

***

Senaste säsongens totala snitt ligger i paritet med vad herrhandbollen kan redovisa de senaste 40 åren.

Liksom HK Malmös under de senaste tio åren.

***

Elitklubbarnas (undantagandes IFK Kristianstads nedbantade budget) ekonomiska problem beror alltså inte  på minskad publiktillströmning. Höjda kostnader och minskade sponsorintäkter är orsakerna.

***

Det är ingen allmän publikkris i svensk herrelithandboll.

Det är ett allmäntillstånd.

Stefan Holm, Sveriges tidigare världsstjärna i höjdhopp, har i en intervju i Expressen uttalat sin oro över den breddmässiga utvecklingen inom svensk friidrott.

Han hänvisade till statistiken och den var obarmhärtig på de allra flesta håll, både på djupet (det finns grenar där man 2024 inte kan fylla en 100-bästalistaI) och mera toppmässigt. Som att 1992 hoppade 53 män över 2 meter i höjd, i år 18.

För de som följt min anspråkslösa blogg är det här inget nytt. Men det är förstås en enorm skillnad när en av svensk friidrotts främsta profiler framför sina synpunkter i en av de största tidningarna. Stefan Holm har ingen lösning (vem har det?), men hoppas på en debatt. I min bok en nödvändig sådan.

***

Stefan Holm diskuterar också barn- och ungdomsträningen. Han är kritisk till hur träningen för dem kring de 10. Att alla skall pröva alla grenar då och då är naturligtvis helt i sin ordning. Men att låta en i kula totalt talanglös grabb träna just kula i timmar är givetvis det bästa sättet att döda det friidrottsintresse som finns. Jag har under åren sett åtskilliga liknande exempel. Tydligen också Stefan Holm.

Allsidig träning i friidrott är inte lika med att träna alla dess olika grenar. Många ungdomstränare tycks tro det. En skicklig tränare ser vilken gren eller grenar hen har mest talang och intresse för. Låt då den aktive träna lite mer i dessa utan att glömma bort allsidigheten. Som inte är grenspecificerad.

Friidrott är svårt med sina många olika grenar, som kräver olika tränarkompetens. Att i en och samma förening utbilda tillräckligt många med tillräcklig kunskap är ett jätteproblem.

Och inte blir det lättare när seniorbredden blir tunnare. Min erfarenhet, sedan tidigt 1950-tal, är att merparten av duktiga tränare kommer från det skikt av friidrottare som var aktiva upp mot de 30 men aldrig nådde svensktoppen. De höll, låt oss kalla det distriktsklass. Denna kategori finns inte 2024.

***

Ett bevis på hur tunn framtiden i Skåne ser ut är att studera det antal 18- och 19-åringar som 2024 tävlade i Skåne. Jag har varit generös i min resultatgränsdragning.

24 grabbar och 20 tjejer har funnit nåd. En något strängare granskare hade kommit ner till högst 2x15. Två årgångar ger alltså cirka 30 aktiva.

Hur många av dessa kommer att seriöst att tävla som seniorer?

De 44 från den generösa listan representerade ynka åtta föreningar, de flesta av dem hade bara en eller två aktiva i dessa två åldersgrupper.

Enda klubb med en viss bredd är Malmö AI.

Några ytterligare funderingar och siffror kring den just avslutade allsvenska fotbollen.

Malmö FF:s segermarginal, 11 poäng före Hammarby, är den största sedan man 2008 införde 16-lagsserien. Tidigare rekordet var också MFF:s, 9 poäng före Elfsborg 2020.

Årets differens förbleknar dock med den MFF hade den obesegrade säsongen  1949/50, då MFF hade 15 poäng mer är Jönköpings Södra på endast 22 matcher och där en vinst belönades med endast 2 poäng. Omräknat med dagens 3-poängssystem hade skillnaden varit 23 poäng.

***

Malmö FF utökade sin ledning i den 100-åriga Maratontabellen, är nu imponerande 210 poäng före IFK Göteborg, som hotas av AIK, bara 4 poäng efter.

Det blev en del omplaceringar i tabellen i år:

Häcken passerade Degerfors och finns nu på plats 16.

Sirius nu 26:a, skickade ner IFK Malmö som 27:a och IFK Eskilstuna som 28:a.

BP tog också ett rejält skutt är nu 32:a efter att gått förbi Gårda och Östersund.

Inför säsongen låg Västerås SK fyra poäng före IFK Värnamo, nu är Smålandslaget före med samma differens med placeringarna 38 och 39.

***

För första gången i en 16-lagsallvenska degraderades ett lag på 30 poäng, Kalmar FF.

Under 14-lagstiden var 27 poäng den högsta noteringen, i stort likvärdigt med KFF:s siffra.

***

Västerås SK blev sist på 23 poäng. Högre poäng som 16:e lag har endas BP 2010 (25) och Falkenberg 2020 (24) haft.

Kan man tillsammans med nedflyttade Kalmars höga poäng tolka det så att Allsvenskan av år 2024 är den jämnaste 16-lagsserien hittills?

***

Jag menar att det finns belägg för påståendet. Trots MFF:s överlägsenhet gick  laget bara rent mot fyra klubbar, bottenlagen IFK Göteborg, IFK Norrköping och Halmstads BK samt toppkonkurrenten Djurgården.

Mot övriga 11 tappade mästarna poäng, inte alla, men i alla fall. I min värld visar det på kvalitet på djupet.

Det finns ju de som förklara MFF:s tillkortakommande i Europa med att det inhemska motståndet är undermåligt och inte ger den rätta matchträningen.

Den ursäkten/bortförklaringen köper jag inte.

***

Det finns naturligtvis mer att fundera över och diskutera om Allsvenskan 2024. Men det får anstå.

Nu väntar jag på premiären nån gång i månadsskiftet mars—april 2025.

Allsvenskan av år 2024 är avslutad.

Cirka 100 matcher blev det, alla via tv. Den tid är förbi då ett livebesök lockade. Atmosfären kring de allsvenska arenorna är, lite generaliserande förstås, inte angenäma.

***

Lite allmänna intryck och funderingar:

Allsvenskan är mer och mer på väg att delas upp i skikt, ekonomiskt betingade. De bästa svenska spelarna styrs uppåt i näringskedjan, påhejade inte minst av experterna i Max. Onekligen lite irriterande!

De är snabba med att påpeka att den och den lovande spelaren är för bra för den klubb han spelar i. Sommarens transferfönster visade på verkligheten. Närmast på tur lär Sirius Noel Milleskog och Joakim Persson stå. Andra namn är Mjällbys Elliott Stroud, några gaisare, någon från HB, plus lite till. Och hur många försvinner från degraderade Västerås och Kalmar?

Och glöm för all del inte de utländska fönstren, de är många.

Sportcheferna lär fä vänta med sin semester.

***

Förr, på den ”gamla goda tiden”, kunde man efter ett säsongsavslut nästan genast spekulera om kommande år. Spelartrupperna var i stort intakta. Tränarbytena var färre än nu. Man kunde under höstarna se tendenser i vilken riktning utvecklingen gick. Nu förändras trupperna, ibland radikalt.

Tränarna är inte många år i samma klubb. Djurgården och Halmstad sparkade sina trotjänare efter 5 och ett halvt år, Kalle Karlsson gjorde sin fjärde säsong i Västerås, Fredrik Holmberg sin tredje i Gais. Ingen av de övriga 12 tränarna hade mer än en  säsong i sin klubb inför 2024.

Är denna brist på kontinuitet bra för svensk elitfotboll?

Jimmy Thelins dryga sex år i Elfsborg visar på vikten av långsiktighet. Två silver är bra för en klubb från en minde storstad.

***

Inkörningsperioden är betydelsefull i alla jobb. Det tar tid att hitta rätt. Kim Hellberg gjorde det efter en tid i Hammarby, som med sitt unga lag jag ser som främste utmanare till Malmö FF 2025. Med Brasklappen: Om man får behålla stora delar av truppen intakt.

***

En allsvensk säsong är lång. Det gäller att hänga med från början. Det gjorde inte Hammarby och AIK, som under andra halvan poängmässigt var i paritet med MFF. På de 15 första matcherna tog MFF 35 poäng, Hammarby 25 och AIK endast 19.

Nu kommer Hammarby/Kim Hellström och AIK/Mikkjal Thomassen med större erfarenhet av sina trupper med vad det kan innebära i bättre starter än 2024.

***

Samtidigt skall både AIK och Hammarby spela i Europa, förhoppningsvis för svensk fotboll i många matcher. Det kräver resurser. Elfsborg och Djurgården har gjort det bra i Europa men förlorat poäng här och där i Allsvenskan för att säkra en Europaplats även 2025.

Även MFF med sina överlägsna resurser har haft det svårt att helt ut kunna hävda sig internationellt. Jag tror att det är en besvikelse att man trots en gynnsam lottning inte kvalade in till Champions League och också haft det svårt i underdivisionen Europa League.

***

Utan Europaspel för Djurgården och Elfsborg – de kan förstås nå dit via cupvägen – tror jag att dessa klubbar 2025 också de kommer att kunna utmana MFF

***

Plus då Häcken, årets jämte Kalmar FF, årets stora allsvenska besvikelse. Martin Eriksson, sportchefen, måste hitta rätt i sitt tränarval. Det utmärkta spelarmaterialet har misshandlats och saknat allt vad spelglädje heter.

***

Mina funderingar grundar sig på att det inte blåser alltför friskt i alla vinterfönster.

En av mina bästa fotbollsvänner är en hängiven Mjällbyanhängare.

Den hängivna skaran är – jämförelsevis – kanske inte så stor.  Men respekten för den ”lilla” klubben från Listerlandet i sydvästra Blekinge är i enorm i de svenska fotbollskretsar, där klubbfanatismen inte tagit överhand.

Skulle man ranka populariteten/respekten hos och för de allsvenska lagen efter något slags poängsystem är jag övertygad om att Mjällby AIF hamnat högt. Kanske inte som Degerfors. Men ändå …

13 säsonger i Allsvenskan ger onekligen just respekt. För tredje gången får klubben en placering på övre halvan. Det kan till och med bli klubbrekord, men då skall många resultat slå in. 2020 kom Mjällby femma med 47 poäng. Fixar man poäng på Strandvallen mot IFK Göteborg blir det i alla fall poängrekord. 47 poäng är inspelade efter 29 omgångar.

Det är en strålande prestation med tanke på Mjällbys plats i den svenska näringskedjan. I mästarlaget från Malmö finns två före detta Mjällbyspelare och under de senaste åren har Djurgården gärna och många gånger sökt sig till Blekinge för att stärka sin trupp.

Under senaste transferfönstret förvann tre av de mest tongivande spelarna men Mjällby har likväl lyckats behålla sin tätposition. När de rika storklubbarna förstärker med hjälp av stora sedelbuntar gör Mjällby det med fantastisk scouting på lägre nivåer, ett arbete signerat av sportchefen Hasse Larsson.

Anmärkningsvärt är ockås att stora delar av truppen är hämtad från den region man kan kalla Mjällbys.

***

Men Mjällby AIF är mer än deras allsvenska topplag.

Deras lag i Ligacupen (B-lagsserien eller U 21-serien, kalla det vad du vill) vann den södra gruppen, men förlorade i slutspelet i semifinalen.

P 19-laget spelade Superettan södra,  nivå 2, kom femma .

I 17-åringarnas B-slutspel kom Mjällby tvåa, distanserat med en poäng av Halmstads BK.

16-åringarna vann den södra allsvenska gruppen, 17 poäng före MFF. I slutspelet nådde laget finalen, föll mot IFK Göteborg.

Ett minst sagt imponerande facit av klubb från Listerlandet med ett starkt befolkningsmässigt begränsat upptagningsområde.

***

Tog en paus i mitt skrivande och såg då att magasinet Offside i sitt fredagsbrev lanserade Mjällbys Anders Torstensson som Årets tränare. Har självt haft samma funderingar. Han och Gaistränaren Fredrik Holmberg har med små medel format två lag som kunnat utmana – i alla fall sporadiskt – de mera bemedlade klubbarna. Den Stockholmsinfluerade juryn väljer nog Hammarbys Kim Hellberg. Inget dumt val i sig.

***

Nu finns inget pris till Årets sportchef, en funktion i den moderna fotbollsvärlden väl så betydelsefull som tränarens, men om så vore fallet var Hasse Larsson min favorit.

***

 Med en avgjord strid om de två högsta placeringarna finns det största intresset i den avslutande omgången kring kvalstrecket och då speciellt IFK Göteborgs kamp för att slippa möta Landskrona Bois. Blåvitt skall till Strandvallen.

Mjällby—IFK Göteborg, söndagens stormöte, ”Lilleputtslaget” mot den forne giganten.

Den matchen skall jag se. Jag förutsäger att min gode vän skall göra det samma.

Då blir det en intressant diskussion i veckan. Trots att vi denna gång håller på samma lag.

Bryr sig idrotten, på alla nivåer, om den moderna idrottsforskningen?

Jag ställer frågan efter att ha läst klart Patrik Brennings utmärkta bok Så vinner vi igen och tagit del av en intressant artikel i Sydsvenskan om ungdomsidrott.

Den statsstödde svenska idrottsrörelsen vill att de många barn som nu är aktiva  skall fortsätta upp över tonåren. Man vill också att barn och ungdomar skall syssla med mer än en idrott i unga år. Riksidrottsförbundet (RF) vill ha unga multiidrottare. RF har också ändrat statuterna för det lokala aktivitetsstödet (LOK-stödet), som på riksplanet gäller från 7 till och med 25 år. En klubb får bara tillgodoräkna sig tre aktiviteter per idrott och vecka för åldrarna 7 tom 9. Det hindrar inte att en Stockholmsklubb i fotboll ”tvingar” sina 8-åringar till träning eller match sex gånger i veckan.

Det här omöjliggör att barnen kan testa andra utvecklande sporter, de kan aldrig bli multiidrottare. Det finns förstås också en ekonomisk segregation i önskan att ägna sig åt mer än en idrott. Medlems- och träningsavgifter plus utrustning kostar en del och lägg till egenavgifter vid matcher och turneringar och det är lätt att förstå att familjeekonomin är för många flerbarnsfamiljer ett oöverstigligt hinder för att deras ungdomar skall bli multiidrottare.

***

Vissa kommuner, som Malmö, har också lokala LOK-stöd. I Malmö är åldersgränserna generösa, 4—25 år. Antalet deltagartillfällen utgör grunden för de kommunala bidragen, bland andra konsulentbidragen. En tjänst, eller tjänster, som är oerhört viktig för de större föreningarna i en tid då det är allt svårare att hitta obetalda idealister.

Detta system gynnar inte heller ungdomarnas multiidrottare. Föreningarna är rädda om ”sina” aktiva. De tänker inte på barnens bästa. Och funderar inte på att den påg/tös som ägnat sig åt mer än en sport blir kvar längre inom idrottsrörelsen och dessutom har större utvecklingsmöjligheter att nå den yppersta eliten.

Patrik Brenning visar på en massa studier som visar på multiidrottandes positiva inverkan på blivande världsstjärnor. Han pekar på de, faktiskt, rigorösa regler som styr norsk ungdomsidrott. Med en befolkning på 5,5 miljoner är konkurrensen hård om själarna i ett land som är framgångsrikt på idrottsarenorna världen över året runt, ute som inne.

Norge är per capita en av världens främsta idrottsnationer. Kanske på grund av sin tidiga styrning av ungdomsidrotten?

***

I Sydsvenskans artikel säger Gunnar Pettersson, barn- och ungdomsansvarig på Svenska Fotbollförbundet:

- Jag vill först och främst att barn skall spela fotboll men även hålla på med andra idrotter.

Men har distriktsförbund och föreningar samma uppfattning om möjligheten att utöva mer än fotboll?

Av en tillfällighet såg jag att Skåneboll arrangerar Vinterserier utomhus från 10 till med 15 år under tidsperioden november—början mars. Under i stort samma period har det skånska förbundet sanktionerat upp mot 40 inomhusturneringar för ungdomar.

När finns möjligheten att spela mer än fotboll?

***

Finns anledning att återkomma i detta intressanta ämne.

Ungdomsidrotten måste debatteras på större forum än min anspråkslösa blogg. Läs Patrik Brennings bok!

Det finns de som med emfas menar att alla resultat i fotboll är rättvisa.

Det ligger förstås en viss sanning i påståendet. Syftet med fotboll, över knatteåldern, går ut på att göra mål. Flest vinner, eller så blir det oavgjort. Samtidigt förtar detta resonemang lite av charmen med fotbollen, diskussionerna efter en match. Som nu efter Besiktas mot Malmö FF i Europa League, 2—1.

Visst kan man tycka att MFF var värt både en och tre poäng. MFF hade ett klart spelövertag och de bästa, flesta målchanserna men saknade kvalitet att omsätta dem i mål. Den kvaliteten hade Besiktas i den snabba, kollektiva 1—0-kontringen och Semih Kilicsoy när han vann den stentuffa duellen mot Pontus Jansson (MFFs bäste spelare) och slog in 2—0.

De två turkiska målen var de få gånger som Besiktas visade Europa League-klass. Jag har sällan sett ett lag på den här nivån spela så dåligt, passningstempot var lågt utan kreativitet och var fanns spelidén?

Besiktas av i går var inget bra lag. Likväl vann laget från Istanbul. Därför måste förlusten svida extra mycket i alla MFF-hjärtan.

Sydsvenskans krönikör Fredrik Lindstrand menar att MFF-insatsen var strålande.

Idrott på internationell nivå är cynisk. Inom idrottsjournalistiken har ordens värden ofta devalverats, mist sitt värde.

MFF:s insats var hedervärd. Ett nog så bra betyg efter en förlust.