Fyra kvartsfinaler i herrarnas SM-slutspel i handboll.

Två matcher till förlängning, de två andra hemmavinst med en respektive två bollars marginal.

Just så spännande som gör handbollen med sin intensitet så dramatisk med alla sina närkontakter. Men som också sätter extra press på de två domarna.

Och dessa har tyvärr hamnat i mer eller mindre fokus efter alla fyra kvartsfinalerna. Jag har sett två matcher via tv, en på plats, HK Malmö—Sävehof. Domarna har en omöjlig uppgift. Det går inte att se alla ojustheter. Men det får inte bli: Sila mygg och svälja kameler. De som kan hålla denna (jättesvåra) linje är de bästa domarna. Men hur svårt är det inte, när alla skriker, spelare, ledare på alla nivåer och inte minst en okunnig, partisk publik?

I de matcher jag sett i slutspelet har bedömningarna svajat. I går fick Lugi sju straffar, hemmalaget Skövde noll. Ok, det kan vara korrekt. Men i min bok var differensen alldeles för stor.

I söndags dömde tvillingarna Maria och Safia Bennani mötet i Baltiskan mellan HK och Sävehof. Tyvärr kommenterades deras insats i tidningar (SDS), på hemsidor och i några sociala medier i ett genusperspektiv. Jag har sett systrarna Bennani döma herrelitmatcher tidigare. Och de har gjort det alldeles utmärkt och mötts av respekt av alla. Jag vill påstå att spelare och ledare till och med uppträtt mera gentlemannamässigt än mot många manliga domare.

I söndags var Bennanis dock inte bra. Min åsikt grundar jag inte enbart på den egna närvaron. Jag såg nämligen om matchen på CMore i går kväll med koncentration på vad som hände där bollen inte var och givetvis också på sekvenser som gav gula kort, utvisningar och frikast/straffar. Det var ingen erfarenhet som gav pr för en bollsport jag gillar. Det var en omöjlighet att se allt fuffens för fyra ögon.

Egentligen motsäger jag mig själv, när jag menar att domarna inte var bra. Uppgiften var, som sagt, vid åtskilliga tillfällen ”omöjlig”. Men denna gång saknade de den känsla som gör bra domare lite extra bra.

Som när Sävehof redan efter 14 minuter fick sin tredje utvisning, två solklara, den tredje mycket tveksam i ett läge då det tidigare funnits tillfällen att även låta en hemmaspelare vila två minuter.

Som när HK:s Anton Blickhammar fick sin tredje utvisning och därmed rött kort för en företeelse som tidigare bara renderat ett frikast. Nu blev bestraffningen på något sätt dubbel.

Som när hemmalagets Mattias Kvick vräker ner en motståndare som resulterar i en utvisning för honom men samtidigt två utvisade spelare för Sävehof efter det efterföljande tumultet. (Det kändes som en ishockeybedömning, där den som börjar ett slagsmål nästan alltid får den angripne med sig. Så vill väl handbollen inte ha det?)

Och så den efterhand mest omdiskuterade situationen, den där HK:s Magnus Persson fick lämna matchen med en befarad hjärnskakning. Från min läktarposition var det omöjligt att säkert avgöra händelseförloppet. Tydligen var det lika svårt från den andra sidan, av ”vittnesmål” att döma. Tv-repriserna gav heller inget säkert besked.

Klart är däremot att det blev fel spelare från Sävehof som blev utvisad.

***

Den irriterade stämningen har många anledningar. Domarna hade – utan något genusperspektiv – ingen av sina bättre dagar. Men samtidigt en omöjlig uppgift. Utan hjälp av övertända spelare och ledare.

Med sin täthet med många aktörer på en liten yta är handbollen den svåraste bollsporten att döma. Två personer klarar inte detta. Basketen har tre domare på en mindre plan med färre spelare.

Något att tänka på för handbollen!

Det är min slutsats efter kvartsfinalspelet.

Jag är uppvuxen och jobbat i en friidrottsvärld då klubbmatcher, föreningstävlingar och stafetter var en stor och viktig del av tävlingsprogrammet.

Inte minst för bredden och ungdomsarbetet.

Vi pratar 1950- 60- 70- och -80-talen. Det är alltså länge sedan. Propagandastafetterna, Dagbladet i Stockholm, Ringen i Göteborg och Parkstafetten i Beijers Park i Malmö, är sedan länge ett angenämt minne blott. Underlaget för att få tillräckligt många löpare och därmed lag finns inte längre.

Lika illa är det med matcher mellan två lag som möts inbördes i ett seriesystem på olika nivåer. Dessa serier var ryggraden i det skånska breddarbetet såväl på senior- som på ungdomssidan under många decennier. Det fanns på 1950- och 60-talen ett 50-tal skånska klubbar som deltog med serielag för seniorer. Det var inte nutidens urvattnade modell i det nu nästan helt anonyma seriesystem som finns på riksplanet och inom, exempelvis, Götalandsregionen med en deltagare per gren.

På den ”gamla goda tiden” rörde det sig på distriktsnivå om tio grenar plus stafett med två deltagare/gren. Och eftersom varje aktiv bara fick ställa upp i två grenar (plus stafett) behövdes ett underlag på upp mot 15 aktiva.

När ungdomsfriidrotten tog rejäl fart i Skåne i slutet av 1950-talet byggdes det upp ett liknande system på ungdomssidan. Detta också blott ett vemodigt minne.

***

Jag är fullt medveten om att detta är en nostalgisk gammal mans tankar. Men ändå! Kan det komma igen?

 Inte för seniorerna och de äldre ungdomarna. Där finns varken underlag eller intresse. Men varför inte seriematcher för ungdomar från 14 år och några årsklasser neråt? Vi vet svårigheterna att få föräldrar att transportera sina barn till heldagshelgtävlingar runt om i Skåne. Men att samla ett lag för att en vardagskväll under våren åka några mil för enkel tävling under någon timme, det tror jag är betydligt enklare. Och inte minst stimulerande för klubbkänslan.

Och den skapar bredd,

***

I Götalandsmästerskan för 13- och 14-åringar finns en tävling mellan distrikten. Efter några år av Göteborgsdominans vann Skåne utomhustävlingen och i helgen även innemästerskapen.

Givetvis trevligt.
Men det är ingen rättvisande tävling. Skåne har närmare en halv miljon fler invånare än Göteborg. För att nu inte tala om Blekinge med sina 160 000 bonde. Och enbart i Malmö bor lika många personer som i hela Halland.

Att bli bästa distrikt i GM är i min bok ingen större merit för Skåne.

Vad som däremot var glädjande var att deltagarmässigt var luckorna i Skånelaget färre än tidigare. Men på pojksidan i några grenar var det genant illa beställt. Och då tänker jag inte enbart på resultatnivån.

***

En liten undring apropå poängberäkningen i GM. De sex främsta får poäng, från sex och neråt. MEN! Varje distrikt får bara tillgodoräkna sig poäng för två aktiva/gren. Om ett distrikt tar de sex första platserna får man 11 poäng, inte 21.

DÄREMOT. En enstaka deltagare kan ställa upp i fyra grenar och bli bland de sex främsta i alla och också skaffa poäng i alla. De som kan något om ungdomsidrott vet, att i dessa åldrar är de bästa väldigt framgångsrika i mer än en gren, till och med i fyra.

Jag menar att det är underligt att man i ett ungdomsmästerskap i dessa åldrar gynnar en topp framför bredden. Det strider mot de moderna tankegångarna inom ungdomsidrotten.

Tänk om! Eller hellre lägg ner den orättvisa distriktstävlingen!

Den skånska handbollsdrömmen på herrsidan är naturligtvis två helskånska SM-semifinaler.

Jag tror att Skåne får nöja sig med att två lag avancerar, IFK Kristianstad och – Ystads IF. YIF dock med en stark reservation.

Såg för en tid sedan YIF med en inspirerad Kim Andersson – och då vet alla handbollsintresserade vad det betyder – göra en alldeles strålande match mot Skövde borta och med Kim på spelhumör och med Ludvig Hallbäck på plan samtidigt, ja, då är YIF ett lag som på allvar kan hota – och vinna över -- alla. Som nu Alingsås i kvarten.

Men så är det då reservationen. När YIF senast hemmaföll (27—34) mot Sävehof fanns Kim inte med i målprotokollet och enligt statistiken sköt han inte ett enda skott. Han har varit småskadad från och till och utan en kurant Kim Andersson rår YIF inte på Alingsås.

Med denna bakgrund är det också svårt att analysera Sävehofs övertygande vinst i måndags. Men den dag Partillelagets målvaktsspel fungerar hyggligt är man bra, stundtals riktigt bra. Sävehof verkar ha alla spelare skadefria utom Jonas Larholm, nyttig korta stunder på plan, säker straffskytt och pådrivare på bänken.

Sävehof vann över HK Malmö i Baltiskan, förlorade med två hemma efter en katastrofkvart, ett uselt målvaktsspel och en underlig coachning.

Laget är i min bok grundseriesäsongens största besvikelse. Där finns kapacitet på alla (målvakterna frågetecknen) positioner, så därför sticker jag ut hakan i HK Malmö-land: tempostarka Sävehof avancerar till semifinal.

IFK Kristianstad bör inte ha några större problem att få spelas vidare via Redbergslid. Nordostskåningarna borde dock skämmas över förlusten borta över AIK. Nu betydde den inget eftersom Karlskrona vann över Hammarby och klarade sin kvalplats av egen kraft.

Jag är imponerad av Lugis säsong så här långt. Men den lär ta slut nu mot IFK Skövde, årets stora överraskning. Jag såg deras match, tremålsförlusten i Malmö. Då saknande man Richard Hanisch. Och efter sin första skottmiss vågade (?) Jack Thurin sen aldrig dra på för fullt. Skadad? Det är en sådan fråga man som tidningsläsare gärna skulle få besvarad. Men den förhoppningen har jag övergett. I Malmö skriver man aldrig om gästerna. Oavsett idrott.

***

Så mina amatörfunderingar efter att ha sett 81 matcher i Handbollsligan utmynnar i att Kristianstad, Sävehof, Skövde och Ystads IF får spela vidare.

Fotnot: Hanisch och Thurin har varit två av Handbollsligan bästa spelare, Thurin också nybliven A-landslagsman.

Men för de flesta av måndagens besökare i Baltiska hallen två helt okända spelare. Träffade en bekant, som ser i stort alla HK:s hemmamatcher. Vi diskuterade givetvis matchen och jag nämnde då Hanisch och Thurin. Min handbollsintresserade vän kände inte till namnen, visste inte ens vem det var.

Handbollens dåliga exponering, utom vid de internationella mästerskapen, i de större tidningarna har gjort duktiga svenska spelarna helt anonyma. Det fattas massmediala profiler, de som man vill se.

Men profilerna finns. Synd att de inte uppmärksammas. De hade kanske lockat några fler åskådare.

I dag spelas sista grundserieomgången i Handbollsligan.

En högstaserie som varit jämnare än någon gång tidigare. Tyvärr har den stora idrottsallmänheten inte upptäckt detta. Speciellt inte i de tre stora städerna. Men det har jag tjatat om tidigare. Så det blir inget nu.

Sju matcher i kväll, bara en är utan betydelse, Guif—IFK Ystad, båda i ingenmansland. De båda lagen har spelat klart efter slutsignalen. Och i samma sits kommer även en av klubbarna Karlskrona, AIK och Hammarby att vara, en i trion åker direkt ner.

Mitt tips är AIK, förlust hemma mot Kristianstad, samtidigt som Hammarby bortaslår Karlskrona och därmed fixar sin första vinst utanför Eriksdalshallen.

***

Hur ser det då ut inför slutspelet? Självfallet svårt att sia. Lottningen/valen och hemmaplansfavören inverkar förstås. Jag har sett minst en halvlek i 80 matcher från ligan.

Undanber mig alla kommentarer om nördighet.

Mina intryck om lagen och dess chanser.

IFK Kristianstad, given favorit, trots att laget inte varit lika stabilt som tidigare. Gynnas av att finalerna spelas i bäst av fem. Kristianstad har allt, topp och bredd på positioner och ett enormt publikstöd.

IFK Skövde är säsongens överraskning. Kan man gå hela vägen till final? Blir det poäng i dag mot HK Malmö i Baltiskan och därmed hemmaplansfavör fram till finalen, då tror jag västgötarna fixar det. Målvakterna har steppar upp på sistone, har bra skytte (Jack Thurin!), bra kant- och kontringsspel, en intelligent spelmotor, rutin och ung entusiasm. Hur bra är man på den offensiva mittsexpositionen? Under alla förhållandena ett bra lag.

(Lugi, Ystads IF och Sävehof rankas som landets främsta talangfostrare. IFK Skövde är väl så konkurrenskraftig i detta hänseende. I truppen finns nio spelare hämtade från egna leden och två från grannklubbar. I den senaste landslagstruppen finns två debutanter, Jack Thurin och Jonas Samuelsson (nu i Danmark), båda handbollsfostrade i IFK Skövde. Jag gillar närproducerat (även inom idrotten) och är imponerad av kvällens Malmögäster.)

HK Malmö är en självklar kandidat till en ny finalplats tack vare sitt starka skytte, främst Adam Lönn. Och ligans bästa försvar, målmässigt enligt tabellen, framför ett bra målvaktspar, som dock inte har samma jämna standard som förra säsongens. Beutlers ålder? En nackdel: Ibland involveras linje- och  kantspelarna för sällan.

Alingsås, alltid detta Alingsås, som trots årliga spelarförluster av sina bästa är ett topplag med finalkapacitet. Har i Felix Klaar, en av seriens bästa spelare och har en komplett trupp, ledd av en av Handbollssveriges skarpaste tränarhjärnor, Mikael Franzén.

Såg Ystads IF senast förlora med ett mål borta mot Skövde men också en Kim Andersson som trappat upp, spelade in till Mario Lipovac och ”gick” själv på mål. Då vet alla Kims kapacitet, och YIF:s styrka. Lägg till unge Ludvig Hallbäcks individuella skicklighet. Är båda dessa på topp går inget lag säkert. YIF har inte visar upp ett stabilt målvaktsspel under säsongen.

Lugi är för mig den stora överraskningen. Tränaren Tomas Axnér har fått ut max ur sitt unga, ur elitsynpunkt tunna, manskap. Är full av beundran för att unge Alfred Jönsson och rutinerade Anders Hallberg match efter match orkat hålla så hög standard.

Redbergslid har blandat och gett den här säsongen. Höga, nåja, berg och djupare dalar har blandats titt som tätt. Trots ”oförklarliga” poängförluster kan RIK med rätt resultat i kväll bli femma i sluttabellen. Det skvallrar lite om lagets högstakapacitet. Är målvakten Tobias Thulin dagsform i topp kan RIK bli en obehaglig överraskning för alla. Utom IFK Kristianstad?

För Sävehof är målvaktsspelet det stora problemet. Och – jag vill påstå – coachningen. Laget har straffats hårt med spel med tomt eget mål. Skadefritt har laget många matchvinnare på de flesta positionerna. Före sin senaste skada visade Jonas Larholm något av sin forna klass. Varning!

***

Valen efter slutsignalerna i dag blir intressanta. Förutom nu IFK Kristianstad ser jag inget lag som går säkert mot någon av sina blivande motståndare.

HK Malmö—Skövde, dit är jag på väg, är extra viktig för gästerna. Skövde är mer beroende av hemmafavören än sina konkurrenter. Poäng i kväll och det blir final.

Svenska Fotbollförbundets disciplinkommitté har tagit ett unikt beslut.

Man har strukit en av Häckenspelaren Paulinhos varningar från cupmötet mot Gais, den för ”filmning”. Fjorårets skytteligavinnare är därmed spelklar till morgondagens semifinal mot Djurgården.

Filmsekvenserna visar att det var en klar straff till Häcken. Sportslig rättvisa är därmed skipad. Och det är naturligtvis utmärkt.

Men hur prejudicerande är domen? Vi har inte VAR, videogranskning, under match i svensk fotboll. Så det går inte att ändra eventuella felaktiga avgörande sekvenser under matchens gång. Och naturligtvis inte heller i efterhand.

Men hur blir det med de gula och röda korten? Gränsfallen är många. Men det finns under en säsong många situationer som är lika klara som i Paulinho-fallet. Och även händelser, som inte domarteamet uppmärksammar, men väl en av de många filmkamerorna från tv-teamen. Hur många armbågar i magen och efterslängar har kamerorna inte noterar under en säsong utan bestraffningar?

Kommer klubbarna i fortsättningen att hänvisa till Paulinho-fallet vid liknande situationer för att få varningar strukna eller att få spelare från andra lag bestraffade?

Ishockeyn har sin flitiga disciplinkommitté, som vecka ut och vecka in har fullt upp att utdöma avstängningar och böter efter mer eller mindre våldsamma tacklingar.

Kan incidenten vid Häcken—Gais-matchen få en liknande konsekvens?

En rättslig dom kan få många oväntade följder.

Rätt kan bli fel.

***

Jag gillar inte VAR. Inte i den nuvarande utformningen. Det finns för många gränsfall: Skall detta granskas, eller inte?

Vid senaste VM-slutspelet kom omkring 40 procent av målen efter en fast situation. Det innebär att varje tveksam hörna och frisparkssituation i en viss närhet av målen borde granskas.

Och så vill vi väl inte ha det! Avbrotten i en fotbollsmatch är tillräckligt många.

Men gärna en målkamera.

Mina planer var att i går skriva ett blogginlägg med utgångspunkt från måndagens hanbollsmöte mellan HK Malmö och Alingsås, 20—26.

Det kom lite hinder i vägen och så var det plötsligt dags att nervöst följa Hanna Öbergs VM-guldlopp och de andra duktiga svenska tjejernas fina insatser.

Min klubb, Heleneholms IF, hade senare några årsmöten som måste besökas.

Och så hann jag hem för att se två och en halv period av Skånederbyt i ishockey Malmö Redhawks—Rögle, 3—0, inför en fullsatt Malmö Arena, 12 600  personer.

Det hela resulterade i bristande tid och nya infallsvinklar.

***

Heleneholms årsmöten gick snabbt och problemfritt. Snabbt gick det förvisso men inför alldeles för få medlemmar. Och visst kan det tyckas vara problemfritt. Samtidigt som det blottades oerhört stora problem. Som Heleneholm delar med många, många av landets idrottsföreningar, kanske till och med merparten. Svårigheten att hitta villiga kandidater till styrelseposterna.

Heleneholms IF är en stor klubb med över 500 medlemmar. Likväl fick man tumma något på reglerna och välja in färre styrelsepersoner än vad stadgarna föreskriver.

Ledarproblematiken är svensk idrotts stora bekymmer. De som driver föreningarna är oftast också äldre personer.

***

Ishockeymatchen visar derbynas publika betydelse i svensk idrott. De 12 600 i Arenan var väl cirka dubbelt så många som en match i serielunken?  Matchen var viktig för båda parter. Det betydde naturligtvis mycket. Men ändå.

***

I en idrott med på vissa orter publikproblem gäller det att värna om de möjligheter till derbyn som finns. Som handbollen i Skåne. Det är derbyna som lockar. Jag har pläderat för en tiolagshandbollsliga med fyra inbördes möten.

I måndags var det drygt 900 åskådare i Baltiskan, den högsta publiksiffran den här säsongen för HK Malmö undantagandes Skånederbyna. Och det var ändå en betydelsefull match för båda lagen. Slutspelshistoriken ger ju också mötena mellan HK och Alingsås ett visst mått av derby. Men inte ens detta räcker för att locka 1 000 personer.

***

Efter matchen menade många – och till viss del understruket i media –   att HK:s usla insats berodde på fredagens urladdning i fredagens segermatch mot IFK Kristianstad.

Jag menar att det är skitsnack. Vi talar elitidrott! I ett mästerskap kommer matcherna så här tätt. Vad är det för spelare som inte kan mobilisera vilja i en viktig match på hemmabana.

Och se på de svenska tjejerna, med och utan gevär, i skidspåren! De känner sig inte nöjda med en enstaka bra insats.

***

Jag har sett HK:s unge Tim Hilding i några korta inhopp i ligan, oftast i lägen, då matchen är ”körd” i någondera riktningen. Och också noterat att han i division 2 och JSM i öser in mål. Förvisso på en annan nivå än Handbollsligan.

Men jag är nyfiken på att se honom i skarpt läge inom kort. Speciellt efter hans spel i måndags.

***

Under de tre senaste säsongerna har Alingsås tappat uppemot ett tiotal spelare av landslagsklass. Likväl finns laget år efter år med i kampen om minst en semifinalplats. Mikael Franzén, landets främste lagbyggare?

***

Jag följer handbollen genom bland annat HK Malmös hemsida. Ännu har jag inte sett något referat från måndagsförlusten. Och om jag inte missminner mig var det likadant vid ett tidigare nederlag. Vad ger det för signaler?

***

Och strax dags att se Sävehof—HK Malmö på C More. HK på dubbel revanschjakt, dels för höstnederlaget mot Partillelaget och dels för måndagsinsatsen.

Dags för lite fotbollsfunderingar.

Och om journalistik.

Med jämna och ojämna mellanrum dyker frågan om vår/höst eller höst/vår som spelterminer i den svenska seriefotbollen upp. Nu senast i samband med Malmö FF:s klara tillkortakommande mot Chelsea i åttondelsfinalen i Europa League. Förespråkarna för en förändring till höst/vår menar att detta skulle ge de svenska lagen större möjlighet att avancera när de europeiska cuperna går in i slutomgångarna.

Men ursäkta, det här förstår jag inte – eller så är jag dum, och det får jag leva med. Det är väl inte frågan om vår/höst eller höst/vår. Frågan gäller naturligtvis under vilka perioder serierna skall spelas. MFF:s sista match i EL 2018 avgjordes den 13/12, den första 2019 den 14/2. För att MFF, eller andra svenska lag, skall ha ett tävlingstempo i sig vid dessa tidpunkter krävs det att Allsvenska håller på fram till månadsskiftet november/december och startar i slutet av januari. Är detta rimlig i ett nordligt land som Sverige?

Förespråkarna hänvisar till Danmark, där man har ett mycket kort vinteruppehåll. Klimatmässigt under vintertid kan Danmark givetvis inte jämföras med Sverige. Och dessutom, se på de danska vinterpubliksiffrorna!

Det gäller inte bara att hänvisa till hybridgräs. Publikkomforten måste vara dräglig. Någon sådan kan bara Stockholmslagen erbjuda vintertid.

Vi får finna oss i att ett allsvenskt fotbollsår börjar kring den 1 april och slutar omkring den 1 november. Att tillrätta säsongen för de få lag som kvalificerar sig för Europaspel efter nyår är inte realistiskt.

Vår/höst eller höst/vår är en helt annan fråga.

***

Hur skall man bedöma en insats i exempelvis en fotbollsmatch om man bara är  hänvisad till en tidning?

Som Sydsvenskan.

I tidningens rapportering från MFF-cupmötet mot Falkenberg nämndes inte med ett enda ord att gästerna var starkt skadedrabbat och ställde upp med många unga reserver. C More gav den informationen.

I går var Kalmar FF på Stadionbesök. På en bild förstod man att Viktor Elm var med i KFF. Två andra KFF-spelare omnämndes vid straffsituationerna. Men jag är övertygad om att mera vidsynta fotbollsläsare gärna ville veta om lagets nyckelspelare Rasmus Elm fanns med.

Och ur en mera lokal vinkel: Spelade den förre MFF-aren och Skurupsgrabben Piotr Johansson i gårdagsmatchen?

Inte ett ord om någotdera.

Givetvis fick man veta vilken strålande bänk MFF hade och vilken kapacitet det fanns på läktaren.

Visst jag borde sluta reagera! Men jag kan inte. Men det kan väl inte bara vara jag som irriterar mig på denna MFF-fixering?

I mitt senaste blogginlägg om handboll pläderade jag för en reducering av antalet lag från 14 till 10 i Handbollsligan.

Detta på grund av det sviktande publikintresset.

En annan bloggande handbollsvän (E) vill i stället öka antalet lag till 16 i en rak serie med en hemma- och en bortamatch. Han hänvisade till den tyska Bundesligan, rankad som världens bästa. Visst kan man imponeras av Kiels publiksnitt på över 10 000 och tre andra lag över 6 000.  I genomsnitt kan den tyska högsta serien visa på 4 600 i dagsläget. Fyra klubbar har dock siffror under 3 000, sistplacerade Ludwigshafen 2 100.  Detta i stora Tyskland med en annan klubbpublikkultur än i Sverige. Och glöm inte att Bundesligan är helprofessionell.

Jag gissar att de tyska storklubbarna för ekonomins skull hellre hade mött toppkonkurrenterna fler gånger än Ludwigshafen två.

En eventuell svensk utökning till 16 lag innebär inte att någon av de två ”nya” är en publikmagnet. Sett till de senaste säsongerna tyder det mesta på att OV/Helsingborg blivit en av de 16. Senast laget var upp, 2017/18, drog man 1 023 personer/match.

Jag vidhåller: Banta Handbollsligan till 10 lag med fyra inbördes möten/spelår. Det innebär, med nuvarande klubbar i toppskiktet, fler derbyn. Och derbyn lockar.

***

Vännen E påpekar också att handbollen har fler idrottsliga konkurrenter än någonsin tidigare och tillägger att tv-sändningarna är en annan anledning till att besökarna på arenorna blir färre.

Så är det självfallet.

Men kanske just därför finns det anledning att tänka nytt.

Ta gårdagen som exempel! I Baltiskan mötte HK Malmö jumbolaget Hammarby, som förvisso för en tid sedan svarade för årets jätteknall genom sin vinst över suveränen IFK Kristianstad. På tv sändes samtidigt Sävehof—Alingsås.

För en neutral handbollsvän blev valet givet: Tv:n och derbyt i väst.

Men hade HM haft Redbergslid eller Skövde eller rent av ett annat Skånelag som gäster hade valet blivit lika givet: Jag hade tagit mig ner till Baltiska hallen.

Man lurar inte den stora publikmassan. Kvalitet och spänning säljer.

Mitt val blev nog rätt. 33—20 i HK:s favör säger det mesta.

32—30 i Alingsåsfavör var dock inte så ovisst som siffrorna antyder. Alingsås hade greppet efter paus, ledde med sju några gånger mot ett Sävehof, som saknar en under tid stabil målvakt för att nå långt i slutspelet.

Men se upp för Alingsås, som år efter år tappar tongivande spelare men likväl alltid är en finalaspirant.

Nu har dessutom William Andersson Moberg, ligans kanske mest spektakuläre lirare, återhämtat sig från sin allvarliga skada.