Jag var på föredrag i måndags i Lund, på Idrottsgillet.

Då och då åker jag dit och lyssnare på intressanta möten, liksom jag gör till Helsingborg och deras fantastiska idrottsmuseum i Idrottens hus och till Baltiska hallen i Malmö, där IMV, det är Idrottsmuseets Vänner, har sina träffar.

Det är berikande timmar tillsammans med likasinnade och nästan alltid med idrottsprofiler som har något intressant att berätta.

En gemensam nämnare är att på alla tre ställen är det väl förberedda personer som håller i intervjumikrofonen, Lasse Holmström (Lund), Christer Fermvik (Helsingborg) och Bosse Hultén (Malmö).

***

Gäst i måndags går var Sydsvenskans chefredaktör Jonas Kanje. Han berättade om papperstidningens framtid. Det är väl bara att konstatera att det blir en personlig strid: Vem överlever längst, jag eller SDS-print? Kanjes profetior ligger i det tidsspannet. Mitt mål är 95, tangerat släktrekord.

Slut på de morbida tankar jag absolut inte har.

***

Vi var över 60 lunchätande besökare, vi tillhörde den minoritet som får en papperstidning levererad strax efter midnatt. Det finns numera cirka 33 000 tryckta SDS-exemplar en vardag. De digitala prenumeranterna är klart större (har glömt den exakta siffran).

Även om det mesta var välbekant, var information intressant och välformulerad.

***

Vi var i en handbollstad med välbekanta ansikten från H 43 och Lugi med inslag från några intresserade för HK Malmö. Frågan om handbollens lite undanskymda utrymmen i tidningen ventilerades naturligtvis.

Jonas Kanjes svar var rakt och ärligt: Handbollen ger väldigt få klickar på de artiklar som finns på nätet.

Vi 33 000 som läser om handboll i papperstidningen räknas alltså inte. Vi syns inte. Man kan inte heller klicka på något som inte finns. Fler initierade handbollsartiklar hade – det är jag övertygad om – givit klick/läsare.

En större fråga är om verkligen antalet läsare, oavsett ämne, skall avgöra vad som publiceras. Skall en tidning inte berätta om vad som sker i världen och i dess huvudsakliga spridningsområde? Och för att återgå till idrottens stora värld: Idrotten i Malmö och Lund med omnejd är både mångfacetterad och framgångsrik. Denna mångfald tycker jag måste få sin plats.

***

Sydsvenskans sport är definitivt inte konsekvent i sin politik att klickar skall ge fler artiklar. Jonas Kanje avslöjade nämligen att antalet läsare om damfotboll är få. Han motiverade de många och långa artiklarna om FC Rosengård och Malmö FF med att de båda lagen är framgångsrika. Men samma måttstock har redaktionen inte på säsongens HK Malmö. Som dessutom har något som vanligtvis attraherar journalister, det överraskande.

Antalet åskådare visar naturligtvis också på det allmänna intresset. Sin rekordsäsong 2024 till trots var FC Rosengårds publiksnitt 863 enligt förbundets hemsida. HK Malmö hade i säsongens grundserie 975 i snitt. I och för sig inte imponerande men i alla fall 100 mer/match. Sen är det i ärlighetens namn svårt att korrekt bedöma ett redovisat publiksnitt. Fribiljetter och sponsrade matcher inverkar förstås.

Dampremiären Rosengård—Piteå lockade bara 511 personer trots många och långa texter, till och med i krönikeform.

Måndagens kvartsfinal mellan HK Malmö och OV Helsingborg besöktes av 1 413 personer. Utan en enda textrad.

Jag förstår att Jonas Kanje offentlig vill försvara sin redaktion. Men antalet artiklar i papper och på nätet präglar mer de enskilda medarbetarnas, och sportchefens, idrottsintressen än normalläsarnas.