Det blev en ny helg med mycket handboll i tv.

VM avlöstes av Final four, slutspelet i herrarnas svenska cup.

Det var fyra bra matcher med högt tempo och många duktiga spelare. Dessutom fick vi se några av den kommande generationens inhemska storspelare

***

Men finalspelet i Halmstad visade på handbollen problem att locka åskådare till denna nymodighet, andra året. Finalen, Ystads IF—Önnered drog bara 1 650 åskådare, semin mellan YIF och OV Helsingborg 1 450. De övriga två mötena under 1 000.

Men även massmedialt uppmärksammades cupen påvert. Trots att alla fyra matcherna direktsändes i SVT fanns de inte med på text-tv. TT, Tidningarnas Telegrambyrå, vekade också ha negligerat evenemanget. Min tidning, Sydsvenskan, redovisade bara resultaten utan målskyttar. Torftigt. Två av de fyra lagen kom trots allt från Skåne.

Men SDS:s sportprioriteringar har jag givetvis förstått. Utan att dock förstå logiken. Att bevakningen är mer beroende av journalisternas personliga intressen än av den breda läsekretsens är jag inte ensam om att tycka.

***

Men att få ut sitt budskap är inte Svenska Handbollförbundets bästa egenskap. Jag har under åren påpekat bristerna, till och med personligen till några av de berörda. I dagarna såg jag att Handbollskanalens kunnige redaktör Ola Selby var kritisk till förbundets brist på information. Med en betydligt större läsekrets än min kan Ola kanske få bättre gehör än jag.

***

Sportsligt då om Final four?

Ystads IF har så här långt in på säsongen visat en viss särklass och avgjort många matcher på slutet. Bevis på bedd och tyngd. Och klasspelare på alla positioner. Inte minst har målvakten Erik Hvenfelt höjt sin högsta kapacitet och också blivit jämnare.

YIF:s nyckelspelare är dock mittnian Julius Lindskog Andersson. I min bok är ”julle” Handbollsligans för närvarande bäste spelare.

***

Både OV och Önnered skärrade – i alla fall delvis – YIF långt in i matcherna.

Det är två intressanta klubbar.

OV är säsongens främsta positiva överraskning. Vi som såg Helsingborgslaget fullständigt pulvriseras av HK Malmö i höstas kan knappast förstå förvandlingen. Det jag länge gillat med OV är att man trots degraderingar inte sparkat sin tränare Toni Johansson utan gett honom fortsatt förtroende. Resultatet ser vi nu. Detta trots att OV under tid förlorat rutin och talang till sina konkurrenter, YIF, HK Malmö, Önnered och Alingsås.

OV har i sina led några verkliga talanger och drar numera nytta av att Sund, den andra klubben i stan, också fått fram spelare för elitnivå.

***

Enligt kunniga källor har Önnered många av landets främsta handbollbegåvningar.  Det finns utvecklingspotential i truppen. Förlusten av Pelle Segertoft till Danmark blir naturligtvis kännbar.

***

Alingsås, det fjärde semifinallaget, är säsongens missräkning. Med den truppen borde man inte befinna sig på en negativ kvalplats. Men AHK:s inneboende kapacitet visade sig när man vann över Ystad, till och med borta.

***

I den rekordjämna Handbollsligan kommer det att bli många så kallade streckmatcher den närmaste tiden.

VM-handbollen är avslutad för den här gången.

Det blev ingen succé för de svenska herrarna. Men ett rejält misslyckande ger i alla fall mig ingen panikkänsla. Inte så länge det finns en gedigen ungdomsgrund. Och det finns det. De svenska ungdoms- och juniorlandslagen klarar sig bra i de internationella mästerskapen.

Skåne bidrar till stabiliteten.

Det har visat sig i säsongens SM för ungdomar. Steg 3 är avklarat. I 18- och 16-årsgrupperna finns 20 lag kvar, I P 14 32 och i F 14 40.

I den fjärde omgången sker de stora elimineringen. I alla sex tävlingsklasserna skall antalet lag reduceras till åtta inför vårens finalspel i Uppsala.

För mig, med idrottsideologin att vägen till elit går genom en bra bredd (inte minst genom många föreningar), är det strålande att 15 skånska föreningar har totalt 35 lag i Steg 4. Från start var siffrorna 106 lag från 22 föreningar.

Den mest imponerande siffran är att 15 klubbar har lag på denna nivå. Det är väl bara den skånska fotbollen som kan uppvisa någon liknande bredd. Inte ens de individuella idrotterna kan visa på lika många ”ungdomselitklubbar”. (Ett begrepp jag egentligen ogillar.)

***

Men det finns en tendens även inom handbollen att elitklubbarna redan i de tidiga tonåren lockar de främsta talangerna till sig. Det är naturligt att lovande spelare söker sig uppåt. Många föreningar har varken resurser eller ambition att nå seniorelitskiktet. De nöjer sig med att utveckla spelare för högre nivåer. Väl så gott och nödvändigt.

Men det finns även klubbar med en elittradition som gärna vill återta den positionen. Trots en välfungerande ungdomsavdelning är vägen tillbaka svårare än tidigare. De främsta talangerna försvinner på vägen.

***

Ystads IF, numera även med en välutvecklad flickavdelning, och Lugi är i USM-sammanhang det främsta skånska klubbarna.

YIF har sju lag kvar (F 18, 2 lag i F 16, P 18, P 16 och 2 lag i P 14).

Lugi sex lag kvar (F 18, 2 lag i F 14, P 18, P 16 och P 14)-

OV/Helsingborg 3 lag kvar (F 18, F 16 och P 18).

Lödde Vikings 3 lag kvar (F 18, F 14, P 16).

IFK Kristianstad 3 lag kvar  (F16, P 18, P 16).

HK Malmö 3 lag kvar (F 18, F 16, P 18).

IK Sund, Helsingborg 2 lag kvar(F 14 och P 14).

IFK Malmö 1 lag kvar (F 14).

H 43 Lund 1 lag kvar (F 14).

HK Kristianstad (F 16).

Ljunghusen 1 lag kvar (P 14).

IFK Ystad i lag kvar (P 16).

Eslövs IK 1  lag kvar (F 16).

IK Lågan, Hörby 1 lag kvar (P 18).

Eslövs HF 1 lag kvar (P 14).

Man känner alltid en viss lättnad, när ett stort, internationellt idrottsmästerskap är slut.

Mättnad är kanske ett bättre ord. Som nu efter VM-handbollen för herrar. Även för en nörd kan det bli för mycket. Nja, nästan i alla fall.

Men snart sitter man där igen. Alpina VM hoppar jag nog. Men sen kommer skidskyttar och längdåkare att fylla kanalerna. Samtidigt är det start för de svenska cuperna I fotboll och inte minst premiär för allsvensk fotboll.

Handbollen går in i ett viktigt skede: Det kräver några besök på HK Malmös möten i Baltiska hallen och några streamade matcher via datorn.

Sen tillhör jag -- tyvärr – den sällsynta skaran som kan uppskatta både handboll och basket. Damerna och herrarna i Malbas tillhör de bästa lagen i Sveriges näst högsta serie. Herrarna, i stort endast Malmögrabbar, spelar en snabb, fyndig och finessrik basket. Värt ett och annat besök för de som gillar fart och fläkt.

På min idrottsmeny får ishockeyn ingen plats.

 uta

VM-handbollen var en humörhöjare. Jag tänker naturligtvis på Danmarks uppvisningar. Det blev en ny dimension, speciellt tempomässigt.

Experterna menar att det danska guldlaget är tidernas bästa landslag. I min värld mest en lek utan svar. Varje prestation måste mätas i den tid den utfördes. Att Danmark av årgång 2025 har ett högre tempo än – exempelvis – Sverige för 30 år sedan är det ingen som betvivlar. Men bättre som lag? Tja!

Men att ha tre världsspelare som Mathias Gidsel, Simon Pytlick och Rasmus Lague framför en målvakt som Emil Nielsen är en svårslagen kombination.

***

Det finns många överord i sportjournalistvärlden. De kom till användning i samband med VM. Visst närmare 40 matcher i följd i just VM-slutspelssammanhang snackar man inte bort. Lika lite som fyra raka guld. Det ha ar antytts att Danmark är näst intill oslagbart.

Men under den gyllene perioden har det avgjorts fyra EM och två OS. Visst har danskarna varit dominanta i dessa kvalitetsmässiga turneringar med ett guld, två silver och ett brons. Men på vägen hit har det blivit tio förluster, Frankrike X 3, Sverige X 2, Tjeckien, Island, Spanien, Slovenien och Norge samt ett kryss mot Ungern.

Svårt att betvinga Danmark, men inte omöjligt.

Säger, och skriver, optimisten.

***

I all eufori har det spekulerats om att Danmark med sin B-uppställning skulle kunna ta en medalj. Det har antytts till och med om guld och silver. Och detta i en turnering, där vinnarna matchat sina stjärnor extremt mycket. Att i slutet av en redan avgjord match, mot en tröttkörd motståndare, göra något bra är inte detsamma som att klara av att besegra en toppnation. Så överlägset är inte Danmark.

Beröm gärna, men behåll omdömet.

***

Vad gladde då förutom Danmarks tempofyllda spel?

Givetvis att fyran Portugals positiva utveckling fortsätter. Och att bollnationen Brasilien visade att man kan konkurra med Europa även på herrsidan.

Ungern har nu ett stabilare lag än tidigare. Schweiz och Österrike visade också kvalitet för topp-tio-placeringar.  På den nivån finns Nederländerna, Slovenien, Island, Spanien, Norge och slutspelslagen.

Det är tufft på toppen,

Frågan är given: Var finns Sverige inför hemma-EM 2026?

Och hur skall man utvärdera Italiens framgång? Berodde den enbart på en strålande målvakt eller på en allmän höjning av kvaliteten?

***

Och när skall Sydkorea återkomma till världstoppen? Och när skall Japan få loss den outlösta kapaciteten?

Jag var i Lund i går.

På nostalgifärd. Sådana behövs, när åren tickar på.

Jag var i Idrottshallen, den gamla vid Stadsparken. Toppmatch i handbollens division 1, plattform 3, mellan ettan Maratontabellen Redbergslid (82 säsonger i högsta ligan), och H 43 Lund (36), två anrika historiska föreningar som haft de svårt på sistone. Efter konkursen för ett tiotal år sedan spelade H 43 några säsonger i ”sexan”, Göteborgslaget har fallit två nivåer i följd.

RIK är på väg tillbaka, leder serien och har bara tappat två poäng, båda till H 43 i två oavgjorda möten, 27—27 i går. De här resultaten visar på H 43:s kapacitet. I går låg man till och med närmast vinsten. H 43 lär få kvala uppåt tillsammans med Kroppskultur, ytterligare en före detta elitklubb som haft det tungt. Uddevallaklubben har 14 säsonger i högsta serien.

Hur nu den kvalande duon står sig mot de allsvenska motstånden har jag självfallet ingen aning om. Men både H 43 och Kropps har haft problem med några av Handbollsligans farmarlag i seriematcherna och det kan man tolka som det är en ganska stor kvalitetsskillnad mellan de olika serienivåerna.

***

Att träda in i ärevördiga Idrottshallen väckte minnen. De gamla hårda träbänkarna är lika obekväma som alltid. Och för att inte bli skymd av de berömda pelarna måste man placera sig strategisk.

Min första elitmatch utanför Ystad jag såg var H 43—IFK Borås säsongen 1956/57 och då trängdes jag på ståplats ovanför det södra målet.

Närheten till spelplanen ger, och har alltid gett, en speciell känsla vid Lundabesöken.

***

Både som journalist och publik har man alltid känt sig extra välkommen till H 43:s matcher. Gårdagen var inget undantag. Vid entrén stod Magnus ”Mambo” Malmborg och tog emot och den nye klubbchefen Lars Andersson kom fram och tog i hand och hälsade.

Egotrippandet steg också några grader, när en reslig herre kom fram och hälsade. Vissa drag kände jag igen, men namnet, nej. Det var Urban Wangel, landslagsspelaren från Ystad och Lugi. Tydligen har jag gjort vissa intryck. Urban mindes mig.

***

På bänk och plan fanns också mycket nostalgi och handbollshistoria. I H 43 fanns en Vranjes (William, son till Ljubomir), en Sjöblad (Gustav, son till Axel) och en Åswärd (målvakten Alfred, son till Patrik). I RIK spelade Linus Lövgren, Stefans son.

Redbergslid leddes av Mikael Franzén, en av Sveriges mest meriterade klubblagstränare, och hans assisten Jasmin Zuta, med många elitserietränarår.

I H 43 fanns också tränarassistenter med meriter från elithandboll, Patrik Åswärd och Patric Sandblom.

På läktaren, på andra sidan, såg jag också en skymt av en före detta förbundskapten, Caj-Åke Andersson.

Men jag saknade Mats A Andersson, Mr H 43. Enligt sonen Lars var han och hustrun på kalas.

***

I Lundahallen har jag själv spelat handboll, för Sydskånska nationen under mina två terminer i stan. Definitivt inga insatser att varken komma ihåg eller skriva om.

Däremot minns jag att hallen var samlingspunkten för den grupp löpare som leddes av legendariske Harry ”Disse” Olofsson 1961/62 och som innehöll bland andra landslagsmännen CG Johansson och Tore Hedner samt Ingvar Claeson, senare ordförande i Heleneholms IF.

***

Det är onekligen många härliga minnen som ploppar upp efter några timmar i Lund.

Och ett ytterligare plus var matchen var både bra och spännande.