Sköt Elvira Öberg bort allt skitsnack om usla skyttetränare i det svenska skidskyttelandslaget?

Hoppas kan man. Men f-n tro´t.

Jag har naturligtvis sett de flesta av VM-loppen, men dock inte Elviras guldlopp och hennes strålande felfria serie på sista stå. Jag har heller inte sett ett enda inlägg på sociala medier om vilka duktiga tränare som ligger bakom guldet.

Men när det gått lite sämre på några distanser har folk suttit framför tv-apparaterna och kanaliserat sina egen besvikelse på de stackars skyttetränarna.

Avgå! Bytt ut!

Uppmaningarna har varit många. Framförda av personer som är lika okunniga som jag i den komplicerade, fascinerande sporten skidskytte. Missarna på tavlan ser man. Vallningen, val av struktur på skidorna, taktiken att hålla rätt tempo för att vara ”lagom lugn” inför skjutningen är faktorer som påverkar slutresultatet i kanske lika hög grand som skälva skotten.

Och har de tränare som är ansvariga för skidåkningen hittat rätt i sina uppgifter att hitta den optimala toppformen?

Skidskytte är alldeles för komplicerat för att rikta kritiken enbart mot just skyttetränarna.

Snudd på populistiskt tycker jag ibland.

Anlagen, förmågan att skjuta, varierar givetvis för olika individer. Alla kan inte bli mästerskyttar. Några måste nöja sig med att bli bra, mycket bra.

I ett mästerskap i skidskytte premieras många egenskaper. I någon disciplin skytte, i en annan uthålligheten i spåret eller snabbheten. Eller som oftast en kombination.

Sveriges fyra VM-medaljer är en mer än i fjor. Men förvisso långt från elva 2023. Ett ouppnåeligt rekord. Sett över tid under de senaste åren är Sverige trea i världen efter Frankrike och Norge. Så speciellt usla lär inte de svenska skyttetränarna vara.

Konkurrensen är tuffare än i längdåkning. Fler nationer har toppåkare. Det syns inte minst i stafetterna.