Jag var i Lund i går.

På nostalgifärd. Sådana behövs, när åren tickar på.

Jag var i Idrottshallen, den gamla vid Stadsparken. Toppmatch i handbollens division 1, plattform 3, mellan ettan Maratontabellen Redbergslid (82 säsonger i högsta ligan), och H 43 Lund (36), två anrika historiska föreningar som haft de svårt på sistone. Efter konkursen för ett tiotal år sedan spelade H 43 några säsonger i ”sexan”, Göteborgslaget har fallit två nivåer i följd.

RIK är på väg tillbaka, leder serien och har bara tappat två poäng, båda till H 43 i två oavgjorda möten, 27—27 i går. De här resultaten visar på H 43:s kapacitet. I går låg man till och med närmast vinsten. H 43 lär få kvala uppåt tillsammans med Kroppskultur, ytterligare en före detta elitklubb som haft det tungt. Uddevallaklubben har 14 säsonger i högsta serien.

Hur nu den kvalande duon står sig mot de allsvenska motstånden har jag självfallet ingen aning om. Men både H 43 och Kropps har haft problem med några av Handbollsligans farmarlag i seriematcherna och det kan man tolka som det är en ganska stor kvalitetsskillnad mellan de olika serienivåerna.

***

Att träda in i ärevördiga Idrottshallen väckte minnen. De gamla hårda träbänkarna är lika obekväma som alltid. Och för att inte bli skymd av de berömda pelarna måste man placera sig strategisk.

Min första elitmatch utanför Ystad jag såg var H 43—IFK Borås säsongen 1956/57 och då trängdes jag på ståplats ovanför det södra målet.

Närheten till spelplanen ger, och har alltid gett, en speciell känsla vid Lundabesöken.

***

Både som journalist och publik har man alltid känt sig extra välkommen till H 43:s matcher. Gårdagen var inget undantag. Vid entrén stod Magnus ”Mambo” Malmborg och tog emot och den nye klubbchefen Lars Andersson kom fram och tog i hand och hälsade.

Egotrippandet steg också några grader, när en reslig herre kom fram och hälsade. Vissa drag kände jag igen, men namnet, nej. Det var Urban Wangel, landslagsspelaren från Ystad och Lugi. Tydligen har jag gjort vissa intryck. Urban mindes mig.

***

På bänk och plan fanns också mycket nostalgi och handbollshistoria. I H 43 fanns en Vranjes (William, son till Ljubomir), en Sjöblad (Gustav, son till Axel) och en Åswärd (målvakten Alfred, son till Patrik). I RIK spelade Linus Lövgren, Stefans son.

Redbergslid leddes av Mikael Franzén, en av Sveriges mest meriterade klubblagstränare, och hans assisten Jasmin Zuta, med många elitserietränarår.

I H 43 fanns också tränarassistenter med meriter från elithandboll, Patrik Åswärd och Patric Sandblom.

På läktaren, på andra sidan, såg jag också en skymt av en före detta förbundskapten, Caj-Åke Andersson.

Men jag saknade Mats A Andersson, Mr H 43. Enligt sonen Lars var han och hustrun på kalas.

***

I Lundahallen har jag själv spelat handboll, för Sydskånska nationen under mina två terminer i stan. Definitivt inga insatser att varken komma ihåg eller skriva om.

Däremot minns jag att hallen var samlingspunkten för den grupp löpare som leddes av legendariske Harry ”Disse” Olofsson 1961/62 och som innehöll bland andra landslagsmännen CG Johansson och Tore Hedner samt Ingvar Claeson, senare ordförande i Heleneholms IF.

***

Det är onekligen många härliga minnen som ploppar upp efter några timmar i Lund.

Och ett ytterligare plus var matchen var både bra och spännande.