För oss som gillar handboll har det varit två trevliga veckor.

VM har bjudit på fest, dramatik, sensationer, fart och fläkt med individuella prestationer av skickliga, vältränade elitidrottsmän kombinerade med vältajmade inövade kombinationer.

Men också några sekvenser som man som allmänt idrottsintresserad inte vill se. Jag tänker speciellt på andra halvleken i går mellan Kroatien och Frankrike. Den var en styggelse för en handbollsvän att bevittna. Sportens belackare, de som menar att handboll är brottning med boll, fick onekligen vatten på sin kvarn. Fight och vilja i all ära, men här överskreds gränserna.

***

Jag har alltid menat att handboll med sin intensitet och många spelare på en liten yta är den svåraste av lagbollsporter att döma. De allt bättre tränade spelarna, snabbare, spänstigare och starkare, har gjort det än omöjligare för de stackars domarna.

Den ökade hoppstyrkan hos kantspelarna har dock underlättat domsluten. Nu hinner spelarna med sina ekvilibristiska konststycken under sina allt längre luftfärder, innan de får golfkontakt.

***

Svårigheterna att hitta rätt i sina bedömningar, utvisning (rött kort eller bara två minuter, straff eller frikast har blivit svårare. Beträdandet av försvarslinjen bedöms väldigt olika. Stürmerfoul eller inte?

De duktiga tv-experterna Martin Frändesjö, Ola Lindgren, Kristjan Andréson och även entusiastiske Claes Hellgren, alla med oerhört större kunskap och erfarenhet av handboll än jag, har påfallande ofta andra uppfattningar än domarparet. De påtalar det oftare än tidigare år.

Min tolkning är att det generellt sett inte beror på sämre domarkvalitet utan på att den moderna, snabbare – och attraktivare – handbollen blivit allt svårare att döma.

Men på sikt är det en fara att handbollen blir allt svårare att döma.

***

Hade i vecka ett samtal med förre elittränaren Kent-Harry Andersson om VM-domarinsatserna. Hans kommentar: Fy fan att vara domare!

***

Okej, visst har jag irriterat mig på domarna under VM. Det medger jag.

Men mest upprörd blev jag när Frankrike eliminerade Egypten för att afrikanernas kvitteringsboll passerade mållinjen 0,3 sekunder för sent. Videogranskningen visade att det var ett korrekt beslut. Men i en sport där klockan godtyckligt stoppas lite hipp som happ känns det inte rättvist.

Jag har inget förslag till lösning. Men det finns naturligtvis skarpare handbollshjärna än min som kan klura ut något rättvisare.

***

Tyvärr kan jag inte se kvällens semifinal Danmark—Portugal i direktsändning. Les Miserabels på Malmö arena, en julklapp, får gå före. Men förmodligen blir det ett sent tittande i efterhand.

Och söndag eftermiddag är ockuperad för medaljmatcherna.

Bra handboll vill jag inte missa.

I helgen avgjorde Pallasspelen i Atleticum i Malmö.

Det var 43:e upplagan. Tävlingen är en av landets största inomhustävlingar i friidrott. I år gjorde 922 aktiva 1 885 starter. Rekordet är cirka 2 500 starter för ett tiotal år sedan. Den inhemska konkurrensen har ökat. Det byggs fler inomhushallar i landet.

Och konkurrensen om de aktiva kommer att bli än tuffare. I Köpenhamnsregion är en hall inom kort invigningsklar och ytterligare en är projekterad. Det lär inverka på säsongens tre Malmötävlingar. I seniorklasserna var det nämligen danskarna som dominerade både på prispallen och i antalet starter.

Kvinnor: Av 107 starter var 70 danska. Skåne bidrog med 27 starter,

Herrar: Av 112 starter var 74 danska. Skåne bidrog med 37 starter.

Sammantaget av 219 starter var 144 danska. Endast 64 skånska.

I 19-årsklasserna var det också tydlig dansk dominans.

***

Kommande helg arrangerar Malmö AI en inomhustävling i Atleticum. Samtidigt finns det en tävling i Helsingör (utan stavmöjligheter). Det har inneburit att det i stort bara är danska stavhoppare som kommer till Malmö.

Som till dags dato bara kan räkna in 374 deltagare med 692 starter. 163 respektive 317 är MAI:s egna. Imponerande i sig.

Skånsk konkurrens har MAI av Åhus, 218 deltagare 486 starter.

***

Mina slutsatser:

• Malmötävlingarna är beroende av ett stort antal danska aktiva för att få ekonomi i arrangemangen.
• När det i framtiden lär bli fler tävlingar i Köpenhamn gäller det att undvika kollisioner och samtidigt se till att de eventuella danska gästerna får bättre, lockande motstånd. I Pallasspelen dominerades många av seniorgrenarna helt av Danmark. Den skånska eliten måste värna om de lokala tävlingarna. Som man gjorde förr.
• De få skånska starterna i seniorklasserna är ett bevis på en allt tunnare bredd.
• Kollisionen mellan Malmö och Åhus visar också att det sett över alla åldersklasserna inte finns tillräckligt många aktiva för att få attraktiva, stimulerande startfält.

Förvisso är handboll något av marginalernas sport.

Och visst har de varit på fel sida ur svensk synpunkt en hel del gånger under VM. Men det vore helt fel att fokusera på dessa efter en turnering, där Sverige endast vunnit två matcher (tillika mot Japan och Chile).

Den svenska VM-insatsen är underkänd. Det räcker som betyg för mig. Alla förstärkningsord som förekommit i medier av olika seriositet får stå för skribenterna i fråga. Överord hjälper ingen.

Det som oroar mig är:

1)     Bristen på bredd. Även med tre viktiga spelare borta borde en svensk landslagstrupp ha spelare att använda i alla matcher, oavsett ställningen i matchen. Förbundskaptenen Michael Apelgren har inte litat på alla i truppen. Med facit i hand borde Edwin Aspenbeck ersatts av Lukas Nilsson, men vem kunde förutse att både Eric Johansson och Jonathan Carlsbogård skulle svaja? Och att Albin Lagergren och Lukas Sandell levererat på hög, respektive bra nivå.

2)     Bristen på tempo i anfallsspelet. Sverige har spelat långsamt i det uppställda spelet. Laget har alltför sällan fått svaj på motståndarförsvaren, det har blivit grötigt och kantutspelen har blivit alltför få. Allt en följd av dåligt tempo. Det svenska anfallsspelet har varit omodernt. De topplag jag sett har ett snabbare bolltempo och spelare som rör sig i med en högre hastighet.

3)     Saknaden av en målvakt av världsklass. Ingen kan begära att Andreas Palicka turnering efter turnering skall storspela. Men har vi någon som kan axla hans mantel som klar etta? Kan Fabian Norsten ta det steget? Eller kan en frisk Simon Möller utmana honom?

Ett dilemma har en förbundskapten alltid, de årligen återkommande mästerskapen. Nästa till och med i Malmö 2026, EM.

Truppen måste föryngras. Men finns kapaciteten i den yngre generationen?

Jag följer Handbollsligan relativt regelbundet. Men ser ingen av de yngre och bästa som är mogen för den internationella hetluften. Vägen dit måste – tyvärr – gå via utlandet. Den inhemska ligan har sina förtjänster men det är få som går direkt från den till ett svenskt landslag i ett VM- eller EM.

Nu finns väldigt många unga svenska talanger i grannländernas bättre rankade ligor. Jag har noll koll på hur det går för dem. Förhoppningsvis finns den nödvändiga kapaciteten där. Åtminstone för att få en bredd så man slipper spelare som knappast får någon speltid alls under sex VM-matcher.

***

För talanger finns i Sverige.  2024 avgjordes tre UEM.

Det blev svenskt guld för både 16- och 18-åringar, 20-årslaget kom femma.

Dessa fantastiska framgångar i en bred konkurrens har knappast uppmärksammats i massmedia.

Tänk om det varit ishockey. Då hade genomslaget varit helt annorlunda.                                                     

                                                  

                                                  

                                                  

                                                  

                                                  

                                                  

                                                  

                            

Fiasko!

Katastrof!

Rubrikerna var svarta efter Sveriges kvartsfinalmiss i VM-handbollen.

Det är både etablerade handbollsjournalister och spelarna själva, som sätter betyg på den svenska insatsen. Besvikelsen är stor. Givetvis är jag också besviken, hade trott på kvartfinal med möjlighet att där hota Tyskland.

Gårdagsförlusten mot Brasilien var tung. Men samtidigt har vi genom åren sett våra fantastiska målvakter, den senaste perioden Andraes Palicka, presterat på en verkligt hög nivå. Varit matchavgörande. Tillsammans med en icke samspelt och synkroniserad defensiv har målvaktsspelet inte fungerat under turneringen. Alla är eniga: Utan ett bra försvarsspel är det svårt att nå långt i ett internationellt mästerskap. Och möter man sen en ”Palicka” i motståndarkassen i form av Rosa med en räddningsprocent på 50 är det näst intill omöjligt att vinna mot en bra motståndare. Brasilien har tveklöst kvaliteter.

Det skall man inte förtiga i all bitterhet efter VM-uttåget.

***

Tre skadade världsstjärnor som Darj, Bergendahl och Claar ersätter inget lag utan att det märks. Samtidigt visar den aktuella VM-truppen på bristande bredd. Edwin Aspenbäck har bara spelat någon enstaka minut. Konkurrensen är förstås tuff på hans position, Albin Lagergren och Luklas Sandell. När Eric  Johansson tappat form och självförtroende är det tunt även på ”vänsternio”.

Jonathan Edvardsson är ännu inte mogen att under längre tid ersätta Jim Gottfridsson, hittills sett över alla matcher Sveriges bäste spelare, i skarpt läge. Olle Forsell Schfefert tillför inte mycket till det offensiva spelet.

När dessutom kantutspelen varit ovanligt få är det kanske inte så underligt att det gick som det gick.

Den aktuella VM-truppen var måhända övervärderad. Av många.

Jag tillhör den skaran.

Galor världen runt i olika idrotter fyller tiden kring årsskiftena.

Sverige är givetvis med på tåget och här har vi också vårt speciella Jerringpris, ”Folkets pris”.

Jag såg inte den svenska galan. Vem vill missa en dramatisk VM-match i handboll, kryss mellan Sverige och Spanien, för en familjefest man inte är inbjuden till? Och heller aldrig lär bli. Detta konstaterat utan den minsta bitterhet.

Givetvis har jag genom åren läst funderingar om nu rätt kvinna/man vann. Ofta kommer argumenten om idrottens tillgänglighet in i resonemanget. Visst, skidsporterna i dess många varianter kan inte utövas utan snö. I den vida idrottsvärlden finns det många andra begränsningar, inte minst ekonomiska.

Nog vore diskussionerna tråkiga om det bara vore de mest utövade sporterna som kom i fråga om de mest attraktiva prisen. De främsta idrottsutövarna i världen behöver per automatik inte ägna sig åt de mest utövade idrotterna, som fotboll och bordtennis.

2024 är ett bra exempel. Armand Duplantis utsågs till världens främste manlige idrottsman 2024. Det är väl få, eller ingen, som ifrågasätter detta val. Och ”Mondo” tävlar i friidrott, en idrott som utövas i alla länder världen runt. Men han är ju stavhoppare, kanske numera den tekniskt sett svåraste av alla grenar, och den gren med den kanske svagaste konkurrensen. Mondos nysatta världsrekord, 6,26, står i särklass. Endast ytterligare tre hoppare kom över 6 meter 2024, 6,01 och 6,00 gånger 2.
Första 6-metershoppet kom 1985 Sergej Bubka. Totalt har 29 hoppare klarat denna ”drömgräns”. Med dessa siffror som bakgrund är det anmärkningsvärt att det 2024 bara var 44 hoppare som kom över 5,72 och 5,50 räckte för att komma bland de 106 främsta. Det finns alltså en skillnad på 76 centimeter mellan världens främste och den på plats 100.

Min tolkning: Armand Duplantis är en världens absolut främsta idrottsmän men han tävlar i en gren där konkurrensen toppmässigt är svag.

Friidrott på världselitnivå kräver åretruntträning. Möjligheten att träna stavhopp inomhus är begränsad. I Skåne finns det bara Atleticum i Malmö och även om det byggs nya arenor runt om i Sverige är det få hallar man kan idka elitstavhopp i. Även utomhus finns det få idrottsplatser med stavhoppsbäddar. Dels är de dyra och dels är de otympliga att dagligen transportera ut till träningsanläggningen. (Bäddarna kan inte ligga ute dygnet runt med tanke på vandaliseringsrisken.)

Här finns förklaringen till en ihålig svensk bredd. Näst bästa herresultat var i fjor 5,50, endast åtta klarade 5 meter. 20:e resultat var 4,72.

Damer: Nio över 4 meter, 20:e resultat 3.60, bäst 4.35

I denna miljö ät det svårt att forma nya världsstjärnor. Armand Duplantis har ju inte heller utvecklats till den outstanding världsstjärna han är i en svensk miljö.

***

Hur ser det då ut ett världsperspektiv?

Av de 44 herrar som 2024 klarade 5,72 fanns 17 nationer representerade. USA hade flest, 15. Närmast Frankrike 6, Tyskland och Kina 3, Ryssland, Norge och Polen 2 och 1 vardera Sverige, Belgien Grekland, Nederländerna, Filipinerna, Australien, Vitryssland, Portugal och Lettland.

Stavhopp är stor i Europa och USA men på elitnivå mer eller mindre obefintlig i Afrika och Central- och Sydamerika.

Det är områden där det inte finns faciliteter för att utöva en så svår och speciell idrott som stavhopp.

Men det förtar självfallet inte ifrån Armand Duplantis utmärkelsen som världens främste idrottsman 2024.

”Det är först då VM börjar och det är värt att göra en vettig analys.”

Orden är Martin Frändesjös, Viaplays expert under VM-handbollen, efter den svenska utklassningen av Chile och inför dagens oerhört betydelsefulla möte med Spanien.

Visst är det så. Först Japan och sen Chile säger inte det minsta om den svenska kapaciteten. Försvarsspelet har kritiserats. Men det är en vedertagen sanning inom handbollen att om ett lag vet att de kan göra mål i så gott som varje eget anfall, då negligerar sin egen defensiv. Inledningsmatcherna var två tydliga bevis på denna, ska vi kallad det, nonchalans.

***

En egen fundering må väl vara tillåten.

I bästa fall blir det nio VM-matcher. Det kan bli en tung belastning på den bärande stommen. Edwin Aspenbäck har knappt fått någon speltid alls. Jonathan Edvardsson lär behövas för att avlasta nyckelspelare nummer 1, Jim Gottfridsson.

Jag hade gärna sett något mer speltid för dessa i detta för dem relativt nya sammanhang.

***

När jag åren kring 2000 följde det svenska handbollslandslaget träffade jag Martin Frändesjö, tyst, försynt och allmänt trevlig. I den tidens landslag var han inte prioritet 1 i varken referat eller i artiklar inför eller efter matcher. Han var en välbehövlig kugge som vänstersexa i den periodens bästa landslag.

När Martin blev tv-expert var jag skeptisk, han hade inte den personliga utstrålning man förknippar med en så exponerad person i en tv-ruta.

Början var väl också lite stel. Han kände sig också kanske hämmad av Johanna Alms ohejdbara svara. Men Martin har mer och mer vuxit in i sin välsydda kostym.

I år har Martin Frändesjö varit briljant, leende och med ett helt annat kroppsspråk än tidigare. Se bara på hur han använder armar och händer när han förklarar invecklade kombinationer!

Inte minst är han kunnig. Men det är klart att hans meriter talar för kunnighet:

165 landskamper, 456 mål.

2 OS-silver.

I VM, 1 guld, 2 silver, 1 brons.

Europamästare 4 gånger.

Svensk mästare 5 gånger för Redbergslid.

Elittränare i Sverige och Norge.

Så var den igång igen, debatten om ungdomsidrottens tidiga specialisering med medföljande naturliga utslagning. Nu senast i SVT.

Forskare och erfarenhet lär dock inte vinna över klubbar – och föräldrar. De klubbar – och det gäller inte enbart elitföreningarna -- som vill satsa på sina akademier för barn och ungdomar under tonåren kommer att göra det. Och föräldrar kommer att fortsätta att tro att just deras barn skall förverkliga de drömmar de själv inte uppnådde.

Statens/Riksidrottsförbundets åtgärd att begränsa antal bidragsberättigade aktivitet per vecka för de allra yngsta är ett slag i luften. Hur lovvärt det än är.

Inkomstbortfallet är så ringa att det med lätthet kompenseras med höjda avgifter. Den ekonomiska segregationen ökar.

***

Jag är för en allsidig idrott i ungdomsåren. Det ger både en längre aktiv tid och är dessutom den bästa grunden för att nå eliten. Elit är ju ett brett begrepp, skånsk, svensk, europeisk, världs. Det är ju ett fåtal som når de två sistnämnda.

***

Under de år jag har sysslat med i idrott ha den verkligen förändrats. På 1950-talet i Skurup var det spontanidrott som gällde för en tonåring, främst fotboll, givetvis, men också bordtennis, tennis och lite senare friidrott.

I fotboll var det som 15-åringar Skurups AIF hade sina första pojklag (flicklag fanns inte ens i tankevärlden). Det var först som 17-åring jag fick tävla på längre sträckor än 200 meter. Jo, i terräng kunde jag få springa 800 meter redan som 15-åring. Be mig inte förklara varför.  

***

30 år senare hade en stor förändring skett. Ute i Oxie, en nybyggd villastadsdel i östra Malmö, fanns klubbar och faciliteter till ett brett idrottsutövande. Samtidigt var 1980-talet en tid då spontanidrotten inte var död. Jag följde av familjära skäl en grupp grabbar födda 1974. Det var aktiviteter ”dygnet runt”.

1988 tränade jag Oxie IF:s 14-årslag i fotboll. Vi hade två jämna lag i seriespelet. I Malmömästerskapet toppade vi och laget kom till final, där dock Kulladals FF blev för svårt. Laget gav i en seriematch självaste MFF (som på den tiden inte fick deltaga i MM) jämnt motstånd. Oxie IF var med andra ord bra.

***

Men det intressantaste är – med tanke på den pågående diskussionen om tidig specialisering – är att så många i truppen blev elitidrottare i en massa andra grenar.

• En har spelat golf på Europatouren och representerat det svenska amatörlandslaget.
• Två spelare har spelat åtskilliga säsonger i högsta serien i handboll, en av dem blev svensk mästare i Drott. En tredje har spelat på nivå 3 i handboll.
• En har representerat Sverige i basket i P 15, P 17, P 19, U 22 och för seniorer.
• En har en SM-medalj i längdhopp och deltagit i Finnkampen.
• En kan titulera sig svensk mästare i vattenpolo. En annan har 39 A-landskamper just i polo.
• En har varit målvakt i Panterns ishockeylag på nivå 2.
• En tillhörde under några år den svenska taekwondoeliten

***

Jag tror att just allsidighet är den bästa grunden för ett längre aktivt idrottsliv än vad som nu är fallet i Sverige.

Oxies 74:or är ett utmärkt exempel. Några av de uppräknade fortsatte med att ”dubblera” ytterligare några år.

Givetvis fanns det en osedvanlig allroundtalang i gruppen. Samtidigt såg man att grabbarna tog lärdom av de egenskaper som prioriteras olika idrotter och förde över färdigheterna till en annan.

Det är ingen tillfällighet att även många av nutidens stjärnor i ungdomsåren ägnat sig åt mer än en idrott.

Vanessa Kamga berättade i går i tv att hennes väg till världseliten i diskus gick via basketen.

Det är något som skaver mitt nostalgiska fotbollshjärta.

Ibland känns det till och med lite olustigt med alla dessa klubbyten, allt från de globala storklubbarna ner till de lägsta distriktsserierna. För att nu stanna vid herrarnas allsvenska, den serie jag följer med störst intresse. Men med ett minskat sådant.

Jag tror på kontinuitet som en väg mot en stabil förbättring. Under en säsong har spelare slagigt igenom och man ser en potential förbättring för lag och spelare. Det här blir bra nästa spelår. Men så blir det sällan. Spelare, man byggt sina förhoppningar kring, försvinner  till bättre bemedlade. Då och då med klubbens välsignelse: Försäljningen fyller ett hål i en ansträngd budget. Nu pratar vi elitfotboll.

De osunda ekonomiska transaktionerna långt ner i systemet har jag fått allt mindre förståelse för. Varför skall man få betalt för en hobby, som i stort ingen betalar för att se?

***

Wilbert Hansson, den legendariske ledaren i Håkanstorps BK och mångårig ordförande i Fotbollsklubbarnas samorganisation i Malmö, sa en gång att man måste byta tränare vart fjärde, femte år, så att spelarna fick höra en ny röst. Den gode Wilbert hann med början på den stora förändringen och menade då:

n  Nu kan man ha samma tränare i en massa år, han får ju alltid nya spelare varje säsong.

Undrar vad Wilbert sagt i dag, när spelarkarusellen nått än högre hastighet?

***

I samband med de öppna transferfönstren spekuleras det i massmedia mer  om klubbyten än det debatteras om fotbollens allmäntillstånd.

Man kan till och med få hedersbetygelsen silly-season-expert om man skriver om en massa rykten om klubbyten och till och med har ett och annat rätt.

Jag har i alla fall inte varit kapabel att hålla reda på hur utfallet blivit på alla rykten som varit på svaj.

***

Så här långt in på den svenska transferfönstret är det mest anmärkningsvärda att BK Häcken ännu inte presenterat någon ny spelare. Man anser sig nöjd med den trupp man har och litar på att den nye tränaren Jens Gustafsson skall utveckla den till ett topplag. Kapaciteten finnas. 2024 var ett misslyckande för Hisingeklubben. Det är ett djärvt beslut, när det ryts i supporterleden. Men på samma gång välgörande.

Som sagt kontinuitet är aldrig fel.

***

Självfallet har jag förståelse för att spelare byter klubb, byter jobb. Vem säger nej till ett lönelyft på 100 000 i månaden (vi pratar Sverige)? Och vem lockas inte av en sign on-bonus på 10 miljoner? Det är en summa som florerat till landslagsspelaren Simon Olsson vid en eventuell återkomst till svensk fotboll.

Det är stora summor som är i omlopp. Med stora floppar som följd.

De riktigt rika klubbarna i Sverige – men de är få – kan komma undan med några misslyckade köp, men för de ekonomiskt sett sämre rustade är det oerhört mycket viktigare att hitta rätt. Ingen annan klubb kan under en period göra tre så dyra misslyckade investeringar, Anton Tinnerholm, Stefano Vecchia och Sead Haksabanovic, som Malmö FF utan att det inverkar radikalt på verksamheten. Och dessutom utan någon högljudd supporterprotest.

***

Fotbollsvärlden är inte jämlik.