I helgen följde jag Finnkampen i friidrott.

Sen nån gång från mitten av 1950-talet har jag inte missat en enda. De första följde jag via radio, som kanske förmedlade den bästa känslan och hade bäst överblick över placeringarna i de många grenarna. Och som kanske har det fortfarande. Man borde kanske testa? Löpningarna gör sig naturligtvis sig bäst i tv.

***

Det blev i år dubbla  svensk förlust, både damerna och herrarna förlorade. Det gladde självfallet inte. Samtidigt menar jag att det var bra att Finland vann. Segrar inspirerar. Liksom viljan till revansch. Vi behöver jämna ovissa landskamper. Det är kampen som är behållningen i Finnkampen, dels totalt givetvis, men också i de enskilda grenarna. Publiken i de här landskamperna tittar inte på resultatnivån (för den är i många fall skral i ett internationellt perspektiv), det är kampen kvinna/kvinna respektive man/man som är kryddan. I årets matcher var det i alltför många grenar alldeles för ojämna startfält. I en jämn Finnkamp skall en duell att undvika sistaplatsen vara lika fascinerande som den om segern. Så var det inte i Helsingfors i helgen. Bristen på bredd i alla de fyra lagen var avslöjande.

***

Jag plockade fram resultatlistan från 1974 års herrkamp. På den tiden tävlade damerna i tvåmannalag. Under den tiden hade Finland en glansperiod, vann 1969—1984 15 raka herrkamper. Den största segermarginalen var 72 poäng 1978!

1974, alltså 50 år sedan, vann Finland på hemmaplan med knappa 207—200.

Att jämföra i ett så långt tidsperspektiv är inte lätt med tanke på utveckling av banor, skor, tekniker och utrustning som i exempelvis stav. Eltid fanns men avvändes inte i denna tävling.

I i stort alla grenar hade några, eller till och med alla i en del fall, av 1974 års deltagare platsat med sina resultat i 2024 års landslag.

***

1970-talets friidrott, även i Norden, omgärdas förstås av en massa dopningsrykten. Vem är jag att avgöra sanningshalten i mer eller mindre vidimerade påståenden.

Om det nu hade gått att jämföra resultaten från 1974 mot 2024 pekar det mesta på att både Finlands och Sveriges 74:orna vunnit över 24:orna.

I det finska laget 74 fanns sprinterlöparna Rajamäki och Kukkoaho, medel- och långdistansarna Taskinen, Vasala, Virén, Vaino och Päivvärinta och dem kunde Åke Svenson, Ulf Högberg och Anders Gärderud besegra. Och i diskus fanns Ricky Bruch.

Nostalgi. Jag medger.

***

Den finska regressen är i många grenar frapperande. Några exempel.

10 000 meter: 2024 två löpare över 30 minuter, 1974, 28.30, 29.04, 29.22

3 000 m hinder: 1974 sämste finländare 8.36, 2024 8.56 och 9.14 på de två sämsta.

Diskus: 1974 tre över 60 meter, i år bäste man 55 meter.

Kula: 1974 19.72, 19.34, 18.15, 2024 18.13, 17.98, 17.45

Och likväl vann Finland.

***

2022 var jag på plats i Helsingfors. Då var vi på de båda dagarna sammanlagt 42 000 åskådare. I år fanns 34 000 på plats. Olympiastadion rymmer 39 000.

Illavarslande! En begynnande trend?

***

Av vad jag förstått fanns inga av de större svenska tidningarna (TT stod för all rapportering) på plats och jag har inte sett en enda krönika om landskampen.

Jag har sagt det förr: Friidrotten är i tidningsvärlden trängd. Hur länge håller tv ut?

***

På fredagen vann tre MAI:are sina grenar, Julia Henriksson, Kasper Kadestål och Wictor Pettersson, Maria Freij blev tvåa och Nick Ekelund-Arenander trea.

Inte en textrad i Sydsvenskans e-tidning.

Men däremot en intervju med Malmö FF:s damtränare i fotboll, sedan IFK Kalmar spelat 0—0 mot Umeå IK, MFF:s svåraste konkurrent om en direktplats till Allsvenskan, och gett MFF en fördel.

Men förstås, det var ju MFF och dessutom fotboll för damer. Det måste prioriteras.

Det borde jag förstått.

Jag upprepar: Friidrotten är i tidningsvärlden trängd.