Rubriken är kanske lite överdriven.

Men inte desto mindre, nästan, sann.

Jag är väl medveten om hur den internationella fotbollsvärlden ser ut, hur storklubbana agerar. Det är köp av utländska spelare från olika hyllor beroende av den egna klubbens plats i hierarkin och värvningar av svenska talanger i mitten av tonåren.

Så ser det ut och det är väl bara att konstatera verkligheten. På herrsidan har publiken accepterat utvecklingen. De höga allsvenska publiksiffrorna är beviset. Det är inte spelarna i sig som lockar till besök, det är färgen på tröjorna.

***

De utländska inslagen i Damallsvenskan ökar, samtidigt försvinner alltfler av de svenska, även unga, talangerna utomlands. Åskådarsiffrorna är genant dåliga. Endast fyra lag, Hammarby (2 534), Piteå, Norrköping och Häcken, har ett publiksnitt på över 1 000. Svenska mästarna FC Rosengård noteras för 880 i förbundets officiella statistik. Detta trots den kompakta uppbackningen i Malmös största tidning.
Jag är ingen trogen tittare på damfotboll men var gång jag ser de tre svenska topplagen, Rosengård, Häcken och Hammarby, bjuder de på bra fotboll, speciellt i de inbördes mötena.

***

Rosengårds mästarlag är ett utsökt exempel på hur man även i Sverige helt anammat de internationella normerna. I truppen finns nio spelare med utländska pass, ingen av de övriga har en Malmöklubb som moderklubb. Av de sex skånskorna i truppen är det bara Caroline Seger och Bea Sprung som haft kontinuerligt med speltid.

För att ytterligare accentuera den utländska truppdominansen, kan det tilläggas att danskan Sofie Bredgaard försvann i sommarfönstret.

***

Hur ser det då ut hos herrmästarna Malmö FF?

13 utländska spelare är registrerade. Det händer att tränar Rydström använder tillåtna nio på plan i en och samma match. Hur stor är anknytningen till kommunen Malmö som moderklubb för de svenska spelarna? Burlöv med sitt Arlövs BI, Pontus Janssons första klubb, ligger norr om Sege å, så han kan inte räknas. Då återstår endast Nils Zätterström att använda i spänt läge. De fyra andra från de egna akademi har i stort endast varit sporadiska inhoppare.

Så visst har rubriken sitt berättigande.

***

Hur ser det ur ett Malmöperspektiv ut i Malmö FF:s damlag när man kommande säsong spelar i Damallsvenskan?

Steget från Elitettan till den högre nivån har visat sig vara väldigt stort. Se bara på Trelleborgs FF som i Allsvenskan bara tagit poäng i tre kryssmatcher! MFF kommer inte att nöja sig med annat än en topplacering direkt. Omsättningen sedan nystarten 2019 har varit stor. Från debuttruppen fanns i år bara Malin Gunnarson kvar. Ingen av de elva spelarna från dåvarande division 1-laget Dösjöbro IF spelade 2024 någon seriematch för MFF.

24 spelare har MFF använt i årets seriespel. Sju har en Malmöförening som moderklubb, fem från FC Rosengård, en LB 07 och en Husie IF.

Hur många av dessa som får en chans 2025 har jag naturligtvis ingen aning om, men visst skulle det vara intressant att se lite fler Malmöspelare i ledande roller i ett lag från stan i ett av Malmös tre allsvenska fotbollslag.

***

Styrkeförhållandet mellan FC Rosengård och Malmö FF lär väl bestå några år. Men redan 2025 kommer MFF att passera Rosengård i publikligan. MFF var i år bäst i Elitettan med ett snitt på 764 personer.

Alltså klart lägre än för Handbollsligans HK Malmö, trots den oerhört stora massmediala bevakningen i, exempelvis, Sydsvenskan.

***

I all den euforiska textmassa som följt efter Rosengårds fantastiska säsong fanns en SDS-spalt med rubriken: Fakta damfotboll i Malmö.

Den började med att MFF:s dåvarande ordförande Eric Persson 1970 introducerade damfotbollen i MFF.

”Faktarutan” var osignerad men jag har mina aningar, den var skriven av en herre vars fingra ofta går snabbare över tangentbordet än tanken.

IFK Malmö hade tre säsonger på högsta nivån, förvisso sex grupper, innan MFF 1981 nådde dit i en av fem grupper.