Den inhemska handbollssäsongen på herrsidan är slut.

Den präglades av covid-19 och hjärnskakningar, och då inte enbart på utespelare.

Värdiga mästare blev Sävehof, grundserieetta och 3x3—0 i slutspelet. För det finns bara ett ord: Respekt.

Det finns olika sätt att bygga mästarlag. Valet är fritt. Var och en har sin ideologi. Min är klar: En bred ungdomsavdelning med utbildade tränare och där de främsta talangerna ges tidigt förtroende och skapar en grupp med klubbkänsla men också en grupp som givetvis måste kryddas med toppspelare utifrån för att bli ett mästarlag. Eller kanske bättre uttryckt: mästarklubb. Sävehofs damlag är byggt på samma principer. Låt vara att det inte blev något damguld den här säsongen.

Ideologiskt är min värld tvåkönade föreningar ytterligare en fördel.

IK Sävehof är ett föredöme inom svensk idrott, inte enbart inom handbollen.                                       
                                        

***

Bredd och topp är det främsta receptet för framgångar. Sävehof hade  både ock. Laget hade skador och sjukdomar på sin väg mot titeln men hade lösningar inom egna leden. Och så fanns ligans särklassigt bäste spelare i laget, Jonathan Edvardsson. Han har varit outstanding under säsongen och blir svår att ersätta efter sin flytt till Hannover. Allroundmässigt, givetvis. Men offensivt finns unge färingen Elias Skipagötu kvar. Alla neutrala hanbollsälskare måste bara gilla honom. När han stiger in på plan växer förväntningarna. Måtte läktarna åter öppnas så att publiken kan få se denne artist live. Han är värd alla entrépengar.

***

Trots mina sympatier för Sävehof som klubb, hade jag en förhoppning att IFK Skövde skulle vinna. Inte minst för veteranerna Rasmus Wremers och Kristian Svenssons skull, två spelare som under så många år gett handbollspubliken så många högtidsstunder.

Deras avskedsintervjuer på CMore visade på vilka personligheter de är, de var öppna även i denna tunga stund. Det fanns inga tankar på bortförklaringar.

Skador tillhör elitidrotten. Frånvaron av Jack Thurin, en av de bästa i landet, i de två sista finalmötena var självfallet kännbar. Men Skövdespelarna gjorde ingen större sak av detta.

IFK Skövde har likheter med IK Sävehof, en stor, framgångsrik ungdomssektion och med stommen i A-truppen uppbyggd kring egenfostrade spelare och talanger från regionen.

Det är så en idrott blir stark, en bred verksamhet i småorterna med en storklubb som tar hand om de förmågor som kan dyka upp var som helst. IFK Skövde är ett bra exempel.

***

Skåne då? Har i olika medier läst att det är snudd på fiasko att distriktet inte har ett finallag. Förvisso ger ett SM-guld glans, men i ett större perspektiv mår skånsk handboll bättre av att ha fyra lag i kvartsfinal än bara ett i slutspel. Om detta enda än blev mästare.

***

Ystads IF och HK Malmö fick tyvärr inte visa sin fulla kapacitet. Tre målvaktshjärnskakningar i YIF och två I HK var i min värld de främsta orsakerna till förlusterna mot Lugi respektive Kristianstad.