Jag har just blivit färdig med en av de bästa böcker jag läst i genren memoarer/biografier inom idrottsvärlden.

GOSSEN RUDA

Brottaren som försvann

Gossen Ruda är Malmöbon Jörgen Olsson, under första hälften av 1990-talet en av världens främsta brottare med ett VM-silver och ett EM-guld som främsta meriter. Tyvärr är han i den svenska idrottshistorien främst ihågkommen efter två incidenter.

Efter en förlust i OS i Barcelona 1992 lämnade han OS-byn utan att gå sin andra match och vid hemma-VM 1995 i Globen efter en förlust i första omgången dängde han landslagstrikån i en papperskorg och åkte hem till Malmö.

Nu har Jörgen givit ut en bok. Han har skrivit den själv, har inte anlitat någon spökskrivare. Det är det som gör boken till en stor läsupplevelse. Man känner äktheten, passionen som drev honom till att bli en Mästare och inte minst kärleken till dem som stöttade honom på vägen mot den internationella toppen.

Jag tror inte att en spökskrivare kunnat förmedla denna känsla på ett så varmt, fint sätt som Jörgen.

Helt objektiv är jag förstås inte. Som journalist var jag med om både fram- och motgångar för Jörgen, VM-silvret i Varna, några SM-guld och landskampsvinster med också kalsongintermezzot i Globen.

När vi mötts i olika sammanhang i stan har Jörgen alltid gett sig tid att stanna och utbyta några ord. Jag uppskattar också att han med sina insändare gått in den allmänna samhälls- och idrottsdebatten med sina välanalyserande synpunkter.

Jag gillar helt enkelt Jörgen Olsson.

Att bli en idrottens världsstjärna kräver speciella egenskaper, kanske framför allt i de individuella sporterna och måhända främst inom kampsporterna, den fysiska kontakten kan göra ont. Jörgen har höga krav på sig själv, passionen för brottningen finns kvar. Ambitionen under de aktiva åren var hög. Han sparade sig aldrig. Det kom misslyckanden. Den vuxna brottarvärlden kunde oftast inte hantera och hjälpa Jörgen.

Men i hans närhet fanns tre kvinnor som alla var hans stora städ, mormor, hans mamma och storasyster Annette. Jörgens tack till dem är vackert skildrad i boken.

Självförtroende är ett måste i all elitidrott. Och, återigen, kanske i synnerhet i en man-mot-man-idrott. Vid sina stora framgångar var Jörgens tro sig själv stor. Han var mentalt och fysiskt förberedd.

Det var han inte inför Barcelona och Globen. Före OS hade han problem med en fot, inför VM tog han penicillin under en längre period för elaka bölder. Det är inte optimala förberedelser inför ett internationellt mästerskap. Jörgen visste att det inte skulle fungera. Likväl ställde han upp.

När jag läste boken funderade jag: Varför?

Vilken 21-åring vill missa sitt första OS och vilken 24-åring svensk vill inte ta chansen att bli världsmästare på ett fullsatt Globen?

Inget svar, bara en tanke.

Nu brast det vid båda tillfällena. Rubrikerna blev svarta. Jörgen Olsson blev ”Riksbusen”.

Livet är i mångt och mycket en paradox.

Jörgen är inför en stor del av idrottsallmänheten känd för något som han är väldigt långt ifrån att vara.

Ambitiös, passionerad, omtänksam, kärleksfull. Yuo name it.

Men också så tjurig och envis och med en tro på sig själv och sina valda vägar man måste ha och tro för att bli en världsstjärna. Alla kring honom uppskattade inte detta

Och inte minst: Jörgen Olsson är bra på att skriva.

 

Jörgen Ekdahl

3 februari 2019 19:20

Hej Magnus!
Jag och Jörgen Olsson har i stort samma filosofi vad det gäller idrotten, som spelare/utövare eller ledare. Det har vi båda skrivit mycket om.
MEN, och ett stort sådant, jag har aldrig lämnat mitt lag. Det gäller både som aktiv spelare och som ledare.
Det är förmodligen det som är skillnaden mellan lag idrott och individuella idrotts grenar.
Mvh Jörgen Ekdahl

Magnus Månsson

4 februari 2019 18:27

Jörgen!
Jag förstår inte riktigt vad du manar. Och då är det svårt att kommentera.
Ha det bra/MM

 

Jörgen Ekdahl

5 februari 2019 00:59

Hej igen!
Min namne lämnade en (två) pågående tävling. Det har aldrig jag gjort.
I en lagidrott kan man bara inte göra så.
Nu kan du väl kommentera. Hur svårt kan det vara!
Mvh Den nästan alltid positiva Jörgen Ekdahl.

Magnus Månsson

5 februari 2019 18:11

Hej!
Nu glorifierar du lagidrotten. Det kan inte ha undgått dig att se utbytta fotbollsspelare sparka i väg vattenflaskor och nästan pulvriserar delar av avbytarbåsen för att sedan ge sig in i omklädningsutrymmen och lämna ip i vredesmod. Innan övriga laget kommit in.

Jörgen O svek inget lag. Jag försvarar inte hans beteende. Alla kan inte i alla sammanhang bemästra sina nerver. Du och jag kan inte sätta oss in i pressen att deltaga i en individuell gren i OS och VM. Det är skillnad mot att spela division 3-handboll i MBI eller att springa en DM-final på 800 meter på Heleneholm. Eller att coacha ett division 2-handboll eller Johnny Kroon i en SM-final.

Ha det bra/MM

 

Jörgen Ekdahl

6 februari 2019 00:07

Hej igen Magnus!
Håller med dig till 100%, man kan inte jämföra med att deltaga i ett OS och att spela handboll på nivå korp.
Det jag däremot vill hävda är att de flesta som sysslar med någon form av idrott vill alltid vinna oavsett nivå.
Då kommer vi till tiden efter den egna aktiva perioden, om man då som många gör fortsätter med att bli en ledare. Då ska man vara ett föredöme för sina ungdomar och inte ha några mindre bra händelser när man själv var aktiv. Eller?
Har sysslat med ungdomshandboll i mer än halva mitt liv, så jag vet hur viktigt det är att man har varit en idrotts utövare som ungdomarna kan se upp till.
Jag har inte riktigt klart för mig hur min namnes ledargärning ser ut. För något år sedan i SDS tyckte han att föräldrar hade alldeles för många synpunkter och lade sig i vad ledare och tränare sa. Som tex tränings upplägg och lag uttagningar. Jag svarade då med att skräm inte bort föräldrarna, utan dem lever inte idrottsföreningarna vidare. Ledarna i en förening är ryggraden och föräldrarna är dess armar och ben.
Vad det gäller fotbollsspelarnas uppförande, framförallt i Malmö, där behövs inga kommentarer.
Mvh Jörgen Ekdahl

Magnus Månsson

6 februari 2019 18:23

Jörgen!
Du kan väl inte på allvar mena att det JO gjorde under speciella omständigheter när han var 21 och 24 år skulle diskvalificera honom som ungdomsledare?
Efter sin aktiva tid har JO varit fritidsledare, skolvärd, idrottslärare, tränare på alla nivåer och numera också konsulent i en expanderande idrottsförening, Limhamns BK.

Efter vad jag förstår är han omtyckt i alla läger.

Givetvis skall idrotten inte skrämma bort all föräldrahjälp man kan få. Det är en nödvändighet för överlevnad. Samtidigt är okunniga föråldras påverkan speciellt inom fotbollen -- "alla kan ju allt om fotboll" -- i många fall alldeles för stor. Diskussion skall givetvis förekomma. Men konflikter ledare/föräldrar är alltför ofta förekommande. Klubbyten av hela lag inom Malmös ungdomsfotboll är ett enormt problem. Tränarens/ledarens auktoritet är i fara. Det är detta jag tror att JO varnar för, inte den positiva hjälpen.
Ha det bra/MM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sydsvenskan hade i dag en stort uppslagen artikel med rubriken: Malbas rasar mot skollag. Svensk basket har nämligen beslutat att ge klartecken till Luleås Riksidrottsgymnasium att deltaga i Basketligan för damer. Och därmed bli konkurrenter med Ma...

På mandag har en tredjedel av den allsvenska fotbollssäsongen avklarats. Tiden går fort när man har trevligt. Nja, vi tänker, motvilligt, bort torsdagens skandalscener i Göteborg. Sen har klubbarna fyra matcher till innan de kan förstärka sina tr...

Vilken var Skånes främsta handbollsklubb säsongen 2024/25? En i och för sig omöjlig fråga ett ge ett svar på. Vilka kriterier skall man ta hänsyn till? Jag har lekt med tanken – att leka må väl vara tillåtet även för oss 85+ -- att lista Skån...

Den skånska ungdomstoppen i handboll är bra, till och med mycket bra. Beviset syntes vid förra helgens finalspel i USM, som jag redogjorde för i en blogg i början av veckan. I min idrottsvärld är det bredd som ger topp. Den givna frågan är då: Hu...

Idrotten har sina fysiska lagar. Speciellt elitidrotten. Det är sällan någon utvecklas efter de 30. Så är det även inom fotbollen. Förslitningsskadorna efter långa karriärer blir vanligare och rehabiliteringstiden längre. Så ser de fysiska lagarn...