Malmö FF vann i går med 4—0 på hemmaplan mot tiondeplacerade Hammarby i den allsvenska fotbollen.

Och euforin stiger i MFF-leden. Och dit räknar jag några av Malmömedias krönikörer.

Låt mig först som sist konstatera att den stora segern var hur rättvis som helst. Ett aggressivt hemmalag stressade gästerna till ödesdigra misstag.

I brist på fotbollskonkurrens i regionen har MFF en unik ställning i den svenska tidningsvärlden (inklusive relaterade bloggar). Ingen annan jämförbar klubb får så mycket uppmärksamhet som MFF. Det kan man väl köpa om det funnits någon som helst journalistik objektivitet i många av skriverierna. Nättidningen skånesport.se har genom sin ansvarige utgivare Robert Persson varit uppriktig och deklarerat att man skriver om fotboll ur ett MFF-perspektiv. Det är Ole Törner som svarar för merparten av den bevakningen. Problem blir det då, naturligtvis, när Ole dessutom krönikerar i Skånskan.

Kvällsposten balanserar på trovärdighetens lina, undviker de etiska övertrampen.

Det gör däremot inte Sydsvenskans Max Wiman. Så lyder några av de inledande raderna i dagens krönika:

Vi har skällt och gnällt och kritiserat - men också önskat. Och ska vi ta det på det sättet, så var det väl kvällen då alla önskningarna uppfylldes.

Vi, vem är vi, som skällt och gnällt och kritiserat och dessutom önskat? Det är naturligtvis MFF-supportrarna, inte SDS-läsarna. Men det är väl för dem Max Wiman skriver?

När han sen nämner att Markus Rosenberg och Anders Christiansen på grund av varningsbelastningar inte kan medverka i onsdagsmatchen mot Östersund lägger han för tydlighetens skull till ett – tyvärr.

Kan supporterjournalistiken göras mer tydlig? Och den har ett ansikte.