EM i fotboll är inne i slutspelet.

Intressant och spännande. Vem av oss neutrala fascineras inte av Islands och Wales uppstudsighet mot de stora? Islands struktur, disciplin och lagmoral. Wales, givetvis också med en hög lagmoral, med några av turneringens främsta spelare Bale – vilket ansvar världsstjärnan tar över hela plan! --  mittbacken och målskytten Williams, mittfältaren Ramsey – tufft att bli avstängd för en hands som i min värld inte skall ge varning. Och vem hade trott att Readings Robson-Kanu besitter sådana tekniska kvaliteter att han på en liten yta kan vända bort fyra vilsna belgare?

Island och Wales två lag med likheter och skillnader som charmerar.

Lika charmerad är jag inte av de lag som inte vågar gå för vinst när det är förlängningsdags. Vid oavgjort tio, tolv minuter före de 90 ordinarie minuterna förstår jag att man är försiktig. Tiden att reparera ett eventuellt baklängesmål är liten. Men samma försiktighet följer med in i förlängningen, inget lag verkar gå för seger. Blir det ett avgörande beror det oftast av en slump.

Varför inte våga? Varför vänta på ett ovisst straffavgörande? Förvisso avgörs dessa också av skicklighet hos skyttar och målvakter inte minst nervmässigt. Samtidigt blir det något av en slump med en missande spelare som syndabock.

Jag får intrycket att förlust efter straffar är lättare att prata bort:

-         Vi var ju så nära, vi hade inte marginalerna med oss.

En dålig bortförklaring. Speciellt som man fegat ut när det fanns tid att avgöra innan det var dags för straffarna.