Över 60 000 sprang Göteborgsvarvet i lördags.

Nästan dagligen löps det ett Knatte- eller Kalvinknat någonstans i landet för att inte tala om alla dessa lång- eller motionslopp. Aktiviteterna är Friidrottsverige är många.

Det är självfallet bra.

Men …

Hur ser det ut i den del som kallas arenafriidrott, den som bedrivs inne på idrottsplatserna? Den som jag menar är friidrottens kärna och som utövas från tonårsungdomar upp till de 30.

Kommande helg avgörs stafett-SM i Kil, Värmland. Man tävlar i fem åldersklasser, seniorer, 22, 19, 17 och 15 om totalt 31 titlar. 263 lag är anmälda. Det är en betydligt bättre siffra än i fjor. Då startade 219 lag och blir återbuden inte onormalt stora är detta givetvis ett positivt tecken.

Det som oroar mig är koncentrationen till Stockolmsregionen och Göteborg. 147 lag kommer från Stockholmsklubbar, 50 från Göteborg. 66 från övriga Sverige. Det finns distanser där kampen om SM-medaljerna blir en stadskamp.

Än mer markant blir dominansen på seniorsidan: Stockholm 27 lag, Göteborg 12, övriga Sverige 16.

Ok, Storstockholm har över 2,1 miljoner innevånare, Göteborg med Mölndal och Partille något över 600 000. Skånes befolkningsmängd närmar sig 1,3 miljoner.

Och vad kommer då Skåne med ? Totalt 24 lag, varav 18 från MAI, IFK Helsingborg har fyra ungdomslag, Björnstorp ett och så har Öresund anmält ett seniorlag på 4x100 meter för herrar.

En granskning av siffrorna på seniorsidan framgår att tidigare stora friidrottscentra som Gävle, Västerås, Borås, Helsingborg, Karlskrona, Sundsvall, Falu med flera inte har ett enda anmält lag. Och i en del fall är det lika illa beställt på ungdomssidan.

Under årens lopp har friidrotten av olika anledningar tappat landsbygden. Mycket tyder på att utvecklingen går åt samma håll i städerna.