Det var en kväll då fotbollen kom i skymundan. De otäcka scenerna under matchen Malmö FF—Union, Berlin, 1—0, fick, berättigat ur massmedial synvinkel, störst uppmärksamhet.

Nu var det de tyska åskådarna som orsakade kaoset. Men vi får absolut inte glömma att det finns en ökad tendens till liknande händelser – om än inte lika omfattande som i går – i den svenska elitfotbollen.

Vid det senaste allsvenska mötet i Malmö mellan MFF och Hammarby rök klubbarnas anhängare ihop inne på Eleda.

För en sedan var det full kalabalik utanför Friends efter ett Stockholmsderby.

Det är inte heller länge sedan Skånetrafiken fick några tågvagnar vandaliserade inför mötet Helsingborgs IF—MFF, samtidigt som Knutpunkten fick utrymmas på grund av kastade bengaler och allmänt stök. Även här skrämdes barn.  Och många äldre.

Det här skedde förvisso utanför Olympia men de svarta rubrikerna faller på fotbollen.

Den senaste tiden verkar också antalet inkastade föremål på planen ha ökat i antal under de allsvenska matcherna.

Klubbarna har mycket att jobba med i sina relationer till sina olika supportergrupperingar. Supporterkulturen har många avarter.

***

Till matchen!
 När Åge Hareide tillträdde som MFF-tränare menade han att spelet skulle bli rakare och mera cyniskt. Vad fick vi då se i går? Ett bollinnehav på 62 procent –- inte så underligt med en man mer i 45 minuter. Men var fanns bollinnehavet? Jo, mestadels på egna planhalvan eller näst intill. Och i ett uselt tempo, som inte många gånger satte Unions försvar på hårdare prov. MFF hade totalt sju avslut och två hörnor. Union 19 avslut och sex hörnor. Med en spelare kort under 45 min.

Klasskillnad!

Okej, Union är i nuläget ett topplag i Bundesliga men i Europa League spelar man på samma nivå. Insatsen skall bedömas efter detta. Därför har jag svårt att första de många lovorden och de höga individuella betygen.

Samtidigt, var finns der nya i MFF som Hareide ville plantera?

Säg den glädje som består!

Så lär det heta.

En vecka fick jag vara glad och nöjd. Den himmelsblå klädcontainer på Eleda stadion, som skymde den fina glastavlan med meriterna för de idrottsmän som förärats en plats på Malmös Walk of Fame, var borta. Man kunde åter från alla håll se tavlan.

Men när jag i dag åter passerade Stadiontorget upptäckte jag att containern var tillbaka på den gamla platsen. Merittavlan var åter skymd.

Varför begriper jag inte. Och orkar inte forska. Och ingen lär väl heller lyssna på mig.

Det är fritidsnämnden i Malmö, Miso (Malmö Idrottsföreningars Samorganisation) och Idrottsmuseets Vänner som idrottsligt är ansvariga för Walk of Fame. Det är Malmö FF som äger Eleda och den blå containern.

Borde inte fyra så starka parter kunna hitta en lösning? Eleda är ju en perfekt plats, med sin stora publiktillströmning, för att hedra Malmös stora idrottsstjärnor.

Om man inte kan komma överens borde man hitta en annan plats.

Tycker jag.

Jag är så himla trött på alla mediala kommentarer om att alla tappade poäng är ödesdigra för toppstriden eller kampen om att undvika nedflyttning.

Så har de varit nästan från start – nu överdrev även jag – och nu i slutskedet eskalerar ödesprofetiorna. Så är det naturligtvis. Möjligheterna att reparera missar avtar. Men att som hela Discoveryklanen till leda upprepa att 0—0 mellan Malmö FF och Hammarby innebar två förlorare både vad gäller guldet och till och med en Europaplats, det är ju bara nonsens. Med sex omgångar kvar, 18 poäng att spela om!

Någon timme senare hade både MFF och Hammarby tagit in en poäng på serieledarna Djurgården efter Degerfors knall (3—0-vinsten). Och i dag åker Häcken till svårspelade Varberg med fyra avstängningar (därav tre av de absolut främsta) och en långtidsskadad Tobias Sanna. Samtidigt har AIK ett svårt bortamöte mot Sirius.

Okej, en trepoängare till MFF eller Hammarby hade gett ett bättre utgångsläge för vinnaren. Men två förlorare köper jag inte. I tv var man förundrad över att Hammarby på slutet tycktes vara nöjt med en poäng. Det är klart man skall vara. Alla bortapoäng erövrade på Eleda är bonus. Kanske i nuläget speciellt för Stockholmslaget.

Jag understryker: Det finns inga lätta matcher i Allsvenskan, bara mer eller mindre svåra. Se Degerfors—Djurgården! Men vilket topplag som i detta perspektiv har det lättaste restprogrammet är helt klart Hammarby, fyra lag från botten, mittenlaget Elfsborg borta och Kalmar hemma. Ett KFF, som för övrigt är en outsider om en Europaplats.

Summa summarum: Hammarby lämnade inte Malmö som en förlorare.

en

Åge Hareide är givetvis en strålande fotbollstränare. Hans cv bevisar detta.

Men en tränare, hur skicklig han än är, eller har varit, kan inte på kort tid omvandla icke fulltränade spelare (jag tänker på alla MFF:s skador) till konkurrensdugliga spelare för europeiskt cupspel och toppstrid (även om chansen finns kvar) i Allsvenskan. Så lätt är det inte. De två 2—1-vinsterna i serien mot två bottenlag och 0—0 hemma mot Hammarby tyder inte på en höjd kapacitet. Lika lite som de två förlusterna i Europa League.

När man läser Malmömedia, får man intrycket att Åge Hareides viktigaste uppgift i MFF är att ingjuta mod och vilja i truppen. Det är ju ett rejält underbetyg till spelarnas moral. Har dessa välbetalda professionella spelare inte gjort sitt bästa? Är inte sanningen den att den ålderstigna, med allt vad det innebär, truppen är övervärderad?

Sydsvenskans betygssättning efter gårdagsmötet pekar på detta. Tvärtemot Fotboll Skånes smått euforiska.

Åge Hareide har det inte lätt. Smekmånaden är snart slut.

Tendens eller tillfällighet?

För första gången, sedan jag började titta lite närmare på det skånska deltagandet i handbollens USM, har det skett en minskning i både antal klubbar och lag. Ett års nedgång är givetvis ingen tendens och minskningarna sker från en hög nivå. Dessutom finns det en ungdomshandboll utanför USM. Det kostar att deltaga i USM och i ett kärvare ekonomiskt läge prioriterar klubbarna/föräldrarna måhända bort USM.  P 14-klassen, den minst prestigefyllda åldersgruppen, har antalet lag sjunkit från 24 till 17. Samtidigt, och det kullkastar min teori, har antalet flicklag i samma ålder ökat från 21 till 24.

Skånsk ungdomshandboll står stark, 24 klubbar deltar i USM med 105 lag. Förra säsongen var det lila många klubbar och 117 lag (rekord). Någon gång har det funnits 29 klubbar. Antalet flicklag är 56, pojklag 49, hela skillnaden bland 14-åringarna.

I min värld är antalet föreningar imponerande.

Regionalt är kartan sig lik.  Det är Lund med grannkommunerna Kävlinge och Lomma som är starkast. Stabilt är det i Höör och Eslöv. I Helsingborg har OV fått glädjande ungdomskonkurrens av IK Sund. I Kristianstad, alltid starkt såväl på topp som i bredd är det Åhus HB som  i USM är störst, åtta lag, numerärt delad tvåa I Skåne efter Lugi, elva lag.

I Ystad har YIF ett stabilt grepp, IFK är numera rejält efterseglat.

I Trelleborg har IFK handbollsmässigt försvunnit. Stavsten jobbar på.

Malmös ungdomar har på senare år i allt större skaror sökt sig till handbollen. Både HK och IFK hyggligt uppbyggda ungdomsavdelningar. IFK har dock ännu inte lyckats omvandla sin ungdomsbredd till bra seniorlag.

***

Så här många lag startar Skånelagen med i USM:

11 lag: Lugi

  8 lag; H 43 Lund, Ystads IF, Åhus HB

  7 lag: IFK Kristianstad, HK Ankaret (Bjärred), IFK Malmö

  6 lag; OV Helsingborg, Lödde Vikings

  5 lag: HK Malmö

  4 lag; Kävlinge HK

  3 lag: Eslövs IK, Stavstens IF (Trelleborg), H 65 (Höör), IK Sund (Helsingborg). Eslövs HF

  2 lag: Kristiantads HK, Tollarps IF, Ljunghusens HK, KFUM Lundagård, IK Lågan (Hörby), Vinslövs IF

  1 lag: IFK Ystad, Veberöds HK

***

18-årsgrupperna startade förra helgen. Skåne fick en utmärkt start. 17 av 24 lag kvalificerade sig direkt till steg 3.

Flickor 18

Som gruppettor: Lugi och H 43

Som grupptvåor: HK Malmö, Ankaret, OV. Lödde, H 65, Eslövs IK och Åhus

Ny chans i Steg 2: IFK Kristianstad, Kristianstad HK och Ystads IF

Pojkar 18

Som gruppettor: H 43, Lugi, HK Malmö, Lödde, IFK Kristianstad

Som grupptvåor:  Ystads IF, OV, Åhus

Ny chans i Steg 2: Kävlinge, Vinslöv, Sund och  Eslövs HF

Det var turneringen som inte betydde något, Nations League i fotboll.

Men när det gick som det gick, blev det skam och elände och krav på Janne Anderssons avgång som förbundskapten.

Självfallet kan man ha olika åsikter om turneringens betydelse mellan kval och slutspel till 

VM och EM, de riktigt stora mästerskapen. Samtidigt behövs det matcher för att testa nya  spelare och system. Träningsmatcher, eller vänskapsmatcher som det hette förr, är inte längre attraktiva för åskådare och inte heller för tv-bolagen. I en kommersiell idrottsvärld är dessa faktorer betydelsefulla. Matcher med tävlingsnerv är dessutom mer utvecklande.

Så kan man också se på Nations League, en bra träningsturnering med tävlingsnerv mot jämbördigt motstånd. Visst var det intressantare – resultatet till trots – att möta Norge när de nu gällde något än i ett träningsmöte.

Konsekvenserna av att degraderas till C-gruppen är tunga, dels på grund av att Sverige får en sämre seedning i EM-kvalet och dels att vi får sämre motståndare i kommande Nations League. Nivåskillnaden mellan B och C är enorm.

Så visst betyder Nations League något.

***

Det ligger i människans natur att överdriva. Eller? Jag såg naturligtvis mötena mot Serbien och Slovenien. Den första matchen var bedrövlig, men visst var några spelare värda ett högre individuellt betyg än de fick? Samma uppfattning har jag om matchen mot Slovenien. Där var en hel del som var bra. Nyanser är kanske inte sportjournalisternas bästa gren.

Är det skit så är det.

***

Min tidning blir mer och mer lokal. Debatten om Janne Andersson och hans landslag har varit livlig i rikspress och på sociala medier. Sydsvenskan med sina många fotbollskrönikörer har inte framfört sina åsikter.

FC Rosengårds damer skall ha sitt. Deras avancemang till gruppspelet i Champions League är värt att uppmärksammas och berömmas. Man brukar säga att antalet åskådare är ett mått på intresset. 1 612 personer i en så viktig match som mot Brann imponerar inte.

Förvisso är Paris SG mer lockande än Brann men att, som BK Häcken, samla 5 118 personer på Bravida är glädjande. Häcken, både damer och herrar, har svårt att nå de åskådarsiffror de är värda.

Varför är Malmöbons intresse för FC Rosengård så ljumt?

***

Nu ser vi fram mot återstarten av Allsvenskan.

I dag är jag glad och nöjd.

Trots det usla vädret och en väntande fotbollsmatch i ösregnet, semifinal i DM-fotbollen IFK Malmö mot Landskrona Bois.

Jag korsade nämligen Stadiontorget i förmiddags och se den fula klädcontainern på Eleda stadions ena vägg var flyttad! Och nu fanns inget som skymde den fina glastavlan, där  meritlistorna för Malmös främsta idrottsstjärnor genom tiderna är ingraverade, de som har sina bronsplattor placerade runt om på Stadiontorget-

I några år har jag i olika sammanhang menat att det är skymf mot Malmös idrottshistoria att en minnestavla skymts av klädcontainer. Nu syns tavlan.

Och därför är jag glad och nöjd.

I morgon, onsdag, får Stadiontorget för övrigt två nya minnesplattor. Snart är listan fylld. I morgon finns det 34 namn på Walk of Fame. Taket är satt till 40.

För en tid sedan avgjordes J- och USM i friidrott.

Mina planer var att granska utfallet ur ett skånskt perspektiv. Men mycket har kommit emellan. Det är dels ett digert material att gå igenom och dels – det ärt bara att erkänna – är arbetskapaciteten i avtagande. Allt går lite långsammare med stigande ålder och vilopauserna är numera fler och längre.

J- och USM är ett stort arrangemang, uppdelat på två orter i fem åldersklasser, 22, 19, 17, 16, 15. Totalt 166 grenar och alltså 498 medaljer att tävla om. Som alltid kan en rik medaljskörd ge glans och dölja ihåligheterna.
Sammantaget blev det 61 skånska medaljer, 26 guld, 15 silver och 20 brons fördelade så här:

Malmö AI                            11                  7                    9

IFK Helsingborg                    4                   0                    3

IFK Lund                              3                   3                    2

Ystads IF                              2                   2                    1

Klippans FK                         2                   1                    3

Åhus FK                               2                   1                    --

Eslövs AI                              2                   --                   1

Björnstorps IF                     --                   1                    1

Sex ytterligare klubbar var representerade: Heleneholms IF, Simrishamns AIF, Höörs IS, IK Finish, Hässleholms AIS och Ängelholms IF.

MAI har ett stabilt grepp om förstaplatsen i den skånska friidrotten, givetvis genom egen bra verksamhet men på ungdomssidan hjälpt av att man organisatoriskt sköter både Friidrottsgymnasiet och Idrottsgrundskolans friidrottsavdelning.

IFK-klubbarna i Helsingborg och Lund är de klubbar som, sett över hela spektret är närmast MAI. Klippan, Åhus och Eslöv har alltid aktiva långt framme i ungdomssammanhang. Det har vi vant oss vid. Ystads IF är den positiva överraskningen, har synts bra på distriktsnivå de senaste åren, men det här var ett genombrott på riksplanet.

För säkerhets skull skall det poängteras att de 61 medaljerna är fördelade på cirka 30 aktiva. Som alltid inom ungdomsfriidrotten behärskar de främsta talangerna mer än en gren.

Bakom det fina medaljfacit döljer sig även stora svackor. I 65 av de 166 grenarna fanns ingen skånsk representation alls. I F 16 var det tomt i åtta grenar och endast 17 starter sammantaget. I P15 är det också illa, endast totalt tio deltagare med 13 starter.

I Malmös föreningar har till dags dato endast fem pojkar födda 2007 tävlat i friidrott i år och då har ingen hänsyn tagits till resultatnivån.

22-årsklasserna hade generellt sett större startfält än på mången god dag. Det gläder dem, som, likt mig, vill se en ökad seniorbredd. Tyvärr bidrog inte Skåne till ökningen. Endast MAI och IFK Helsingborg hade startande i de två 22-årsgrupperna, MAI nio och Helsingborg fem.

Den skånska seniorbredden är i många fall undermålig. Med JSM som underlag syns ingen ljusning. Merparten av de skånska 22-årsdeltagarna var för övrigt etablerade i seniorlandslaget, vilket på sitt understryker en bristande bredd.

De många siffrorna kan tolkas olika. Men utan att trampa någon känslig ledare på någon öm tå, vågar jag påstå att skånsk friidrott saknar en riktig gedigenhet. Många större orter saknar friidrott. Och att det i så pass många grenar i USM-åldrarna inte finns en enda skånsk deltagare är illavarslande.

De här tankarna tänkte jag skriva ner i går. Men det kom en del i vägen.

Bland annat fastnade jag framför tv:n några timmar för att följa begravningen i London. Oavsett vilken grundinställning man har till monarkier var det en vacker ceremoni och ett värdigt avsked till Elisabeth II. Folkets kärlek och vördnad kunde man inte ta miste på.

***

Nåväl, lite mer vardagligt då.

De allsvenska domarna i fotboll hade ingen bra helg. Det blev alldeles för mycket fokus på deras insatser. Misstagen uppmärksammas mer nu när serierna går in i slutfasen. 

Nu är det förstås så att ett mål förändrar förutsättningarna för resten av matchen. Och en straff inte alltid är lika med mål. Men så resonerar förstår inte supporterna.

Fast visst förstår man Kalmars frustation över att man inte fick ett regelrätt mål godkänt mot Norrköping utan man fick nöja sig med kryss. De två eventuella poängen ytterligare hade gett KFF samma poäng som både MFF och AIK. Med bra möjlighet att nå en Europaplats.  Kalmar har ett gynnsamt restprogram. Så se upp!

***

Det stora irritationsmomentet är naturligtvis handsregeln. Hela året har det varit lite hipp som happ. Jag säger inte att domarna som friade Hammarby och Malmö FF (Lasse Nielsen) gjorde fel. Bollen rörde handen på väg in mot ett område där det fanns motståndare i bra lägen. Men i vilken utsträckning var armens rörelse och position naturlig? Svårbedömt, jag medger.

Men så kommer då Djurgårdens andra straff mot Göteborg. Möjligtvis rör bollen förvararens arm, men bollen är på väg ut mot ett område där det inte finns en enda spelare.

Det är för stor differens i bedömningen, när den klaraste ”ickestraffen” bestraffas, två gränsfall slipper åtgärd. Det har varit lite för många sådana situationer den här säsongen.

***

Och det gäller inte bara vid hands. Det är allmänt bekant att domarnas benägenhet att hala fram det gula kortet varierar kraftigt.  Många spelare ligger på avstängningsgränsen. Det är väl en utopisk tanke att domarkåren pratar sig samman för att hitta en jämnare nivå.

Men efter helgens många tveksamheter – det gäller inte enbart de ovan relaterade – känns det lite oroligt. Året har bjudit på svajiga domarinsatser.

Domarna har ett stort ansvar inför de avslutande sju omgångarna.