Jag är ingen man av stora ord.

Journalistiskt tråkigt förstås. Men sån är jag.

Låt mig först poängtera att Tyra Axnérs 20 minuter långa inhopp i EM-matchen i handboll mot Danmark visade på en osedvanlig stor talang. Nio mål, en assist och en fixad straff i ett slutspel i en internationell stor idrott skojar man inte bort. Jag har sett Tyra Axnér spela alldeles för lite för att ha någon uppfattning om hennes kapacitet. Men visst imponerade hon.

Sen finns det alltid detta m e n, detta lilla förargliga ord.

Tyra kom in när matchen i stort var körd, 8—14, och alla som ser handboll kontinuerligt vet att skärpan, i båda lagen, avtar ju större målavståndet är. Tyra spelade bara anfall. De luckor hon lämnade vid sina byten utnyttjade danskorna obarmhärtigt vid sina snabba avkast vid minst fyra tillfällen. I topphandbollen krävs ”tvåvägsspelare”. Som sagt, jag har sett Tyra Axnér för lite för att veta hur bra hon är defensivt.

Pappa Tomas, förbundskaptenen, får ett problem att lösa i fortsättningen om han vill matcha dottern under längre perioder. Har Sverige råd till två byten anfall/försvar varje gång Tyra spelar? Anna Lagerquist är ett måste i defensiven. I den moderna snabba handbollen duger inte två byten.

Jag dissar absolut inte Tyra Axnér och hennes insats mot Danmark. Den var jättebra. Offensivt.

Låt nu trycket på talangen, märk väl, inte stjärnan, Tyra Axén inte bli för tungt!

I min idrottsvärld tänds inga stjärnor efter 20 minuters bra spel i en match som i praktiken är avgjord.

Ursäkta, så tråkig är jag. 

***

Har sett en del matcher i EM, de flesta i Sveriges grupp. Jag har en viss känsla av att kvaliteten är sämre än i tidigare mästerskap. Men jag avvaktar tills mellanrundan är klar innan ett slutligt omdöme.

113.

Ja, så många allsvenska fotbollsmatcher via tv blev det i år.

Kalla det vad ni vill! Jag har i alla fall haft det trevligt. Men det blir inte mycket tid över i alla fall de närmaste månaderna. EM för damer i handboll pågår – alltid en högtid för oss allmänt idrottsintresserade – snart är det dags för VM i fotboll, följt av ett VM i handboll för herrar i mitten av januari.

Och sen är det bara någon månad tills fotbollen är igång igen. Ojdå, jag glömde den inhemska handbollen, som kommit lite i kläm under fotbollsslutspurten.

***

Man kan sammanfatta ett fotbollsår på mångahanda sätt.

Här är några av mina funderingar.

BK Häckens guld gladde förstås en medlem. Guld för herrarna och silver för damerna gör klubben till 2022 års särklass bästa fotbollsförening i landet.

Jag har också ett intryck att fotbollsälskarna i allmänhet i hela landet gillar att BK Häcken blev mästare. Hisingeklubben är inget hatobjekt. Det finns tillräckligt många sådana i Fotbollssverige.  Den timida framtoningen gillas av de flesta neutrala personer. Klubbens företrädare i media har i sina uttalanden varit sakliga, ingen har svävat ut i det blå. BK Häcken står stabilt.

Och inte minst spelar man en attraktiv, vinnande fotboll.

***

Ett ypperligt bevis på Häckens neutrala popularitet, till och med i Göteborg, är den hyllning laget fick efter att man säkrat guldet via 4—0 mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi. Tusentals Blåvita anhängare stannade kvar och visad rivalen sin uppskattning. Häckenprofilen Dennis Andersson var rörd och fällde några glädjetårar och det han uppskattade mest var det erkännande IFK-supporterna visade. (Denna uppgift enligt säker källa.)

***

ÅRETS ÖVERRSASKNING. Tveklöst IFK Värnamo. Endast nio poäng efter Malmö FF är imponerande. Vem hade trott att Värnamo skulle spela hem 37 poäng. Ett erkännande till tränaduon Kim Hellberg/Jonas Thern.

ÅRETS FLOPPAR. Givetvis Malmö FF. Med underkänt i alla led. Inte minst till det stora medicinska teamet. En klubb med landets bredaste trupp och landets främsta (?) akademi skall inte i match efter match behöva mönstra en trupp med icke elittränade spelare.

IFK Norrköpings med en så stark trupp är en konkurrent till MFF. I alla fall nästan.

ÅRETS SÄMSTA SPORTCHEF. Andras Granqvist, Helsingborgs IF. Den trupp han fick ihop till starten bytte han i stort ut inför hösten. Och det gick illa detta till trots.

BÄSTA TÅLAMODET. Styrelsen i Degerfors, som trots en usel start litade på tränarparet Tobias Solberg/Andreas Holmberg. Klubben tappade i sommarfönstret några av sina främsta till bättre bemedlade konkurrenter men fixade likväl kontraktet.

I samma härad vad gäller förlorade spelare under sommarfönstret finns IK Sirius. Även Uppsalalaget klarade krisen,

BÄSTA ”LANDSORTSKLLUBB”. Trots stora spelartapp fortsätter Henrik Rydström att utveckla Kalmar FF både placerings- och spelmässigt. Får KFF behålla honom (ha har lovat i tv) och sina kreativa spelare kan den positiva trenden fortsätta.  Definitivt om man får en skicklig, målfarlig anfallare.

OUTSIDER 2023. Elfsborgs säsong liknar Häckens 2021, dålig start med många marginaler mot sig för att under hösten visa sin fulla kapacitet.

HATTEN AV för Mjällby AIF. Det måste man alltid göra när laget klarar sig kvar.

GLÄDJANDE. Storstadsklubbarnas publiksiffror. Häckens framgångar har välförtjänt lockat till besök på Bravida. Men var attraherar inte Elfsborg hemma i Borås?

MINDRE GLÄDJANDE. Publikens uppträdande i alltför många matcher.

ÖNSKEMÅL. Jämnare domarbedömning. Det har svajat alltför mycket.

Mer finns att tillägga. Men det får vara stopp här och nu.

Det är klart det smärtar.

En degradering i ett av idrottens seriesystem är i sig inget positivt. Som nu IFK Malmös från fotbollens division 1 till tvåan, nivå 4.

Samtidigt talar sluttabellen klarspråk: elva poäng och minus 48 i målskillnad.  Ett facit som visar att årets insats är långt från division 1-klass.

Det är onödig att söka syndabockar. Misslyckandet är kollektivt, styrelsens, sportchefens, tränarnas och spelarnas. Jag klandrar ingen. IFK:s totala, ideella, organisation håller inte den klass som fordras för ett lag på denna nivå. IFK Malmö måste vara den enda division 1-klubb som inte har ett bemannat kansli.

Den blöta filten över det hela är en usel ekonomi. Det är dyrt att spela division 1-fotboll med kontrakterade spelare (förvisso ”bara” minimum 10 000 kronor per år), långa bortaresor, och dyra domar- och arenakostnader. Och minimala entréinkomster.

Degraderingen i sig har jag lätt att acceptera. (För säkerhets skull vill jag poängtera att jag är medlem i IFK Malmö FK och hjälper marginellt till i organisationen vid bland annat matcher och har även några andra små, frivilliga uppgifter.)

Det som däremot irriterar mig är all den kritik som riktas mot IFK Malmö på sociala medier. Här sitter folk runt om i världen och kallar sig ”gula” och till och med ”troget gula” och ”gul för evigt”. De kräver nya spelare och sparkade tränare. Många av skribenterna är inte ens medlemmar, ser aldrig en match på plats och betalar entré och när de ser tidningarnas gratissändningar köper de ingen digital biljett. De bidrar inte med en enda krona till IFK Malmös ekonomi. Likväl har man synpunkter. Och krav.

Uppvuxen i idrottens demokratiska, ideella värld får jag inte ihop det.

Krav kan man ställa, när man själv bidrar med något positivt till verksamheten.

Gnäll och ironi ger ingen positiv energi.

***

Med säsongens insatser som bakgrund och den skrala ekonomin menar jag att det på sikt är bra att IFK Malmö föll ner ett steg. Medveten om att det är stor risk att det blir tio ut och tio in i spelartruppen inför 2023. Så ser tyvärr den moderna, svenska fotbollsvärlden ut.

Man kan göra en nystart med mer resurser till den växande ungdomssektionen, där det är viktigt med välutbildade tränare/ledare.

För ärligt sagt: Det behövs långsiktiga målsättningar i IFK Malmö. På grund av en sviktande ekonomin har långa perioder präglats av Lappa och laga.

Basketbollen och handbollen har i stort samma upplägg på sina USM.

Det är gruppspel, där alla lagen är garanterade två gruppspelsomgångar. Handbollen är betydligt större, både i ett riksperspektiv och i ett skånskt.

I basketens USM, uppdelat i fyra åldersklasser (handbollen har tre) deltager sju skånska klubbar (I handbollen 24).

En skillnad är att handbollen spelar i tvåårsintervall, 14, 16 och 18, basket i ettårs, 15, 16, 17 och sen 19. Det gör det svårare för de mindre basketklubbarna att mönstra lag i alla åldersklasser.

I Skåne finns tre stora, framgångsrika ungdomsklubbar. Eos (Lund) har anmält lag i samtliga åtta USM-klasser, Malbas (Malmö) i sju och Lobas (Lomma) sex. Övriga klubbar är Trelleborg, tre, Helsingborg två samt Äli (Ängelholm) och Lugi vardera ett lag.

Ungdomsbasket bedrivs även i Kristianstad, Ystad, Höganäs, Hässleholm, Svedala och Grevie.

***

Med så relativt få ungdomselitklubbar (om man nu får använda ett sådant uttryck) i distriktet är USM extra viktigt. Matcherna mot obekanta lag ger inspiration och är utvecklande. I det skånska ungdomsseriesystemet blir det mycket ”inavel”, Malbas mot Eos, Malbas mot Lobas eller Lobas mot Eos. För att få mera jämna seriematcher, som ger utveckling, är serierna inte strikt åldersbundna. De är nivågrupperade. Det innebär exempelvis att 16-årslag, som är finalister i SM, i Skåne kan delta i en serie för 20-åringar.

I min värld ett sympatiskt, kreativt sätt att förena bredd och topp i en smal idrott.

***

15- och 16-åringarna haft sin omgång 1. I basket avancerar endast ettan direkt till steg 3. Malbas hade en bra start, tre av fyra lag vann sin pool, det fjärde blev tvåa. Lobas 15-årsgrabbar är också klara för steg 3.

Efter de senaste granskningarna av skånsk friidrott är det angenämare att studera återväxten i skånsk ungdomshandboll.

Jag gör det med utgångspunkt från insatserna i USM, väl medveten om att det finns en stor verksamhet under SM-lagen, som visar ett handbollen vilar på en stabil grund.

För en tid sedan noterades i den här bloggen att i 18-årsklasserna nio damlag av 12 tog steget direkt till steg 3 (det vill säga kom etta eller tvåa i sin grupp) och bland herrarna åtta av 12.

***

Sen dess har även 16-åringarna klarat av sitt första steg. Damsidan var stark. 20 lag deltog, 15 avancerade direkt till steg 3. Att två av dem kom från Lugi är inget anmärkningsvärt men att även IFK Malmö fick två lag klara för tredje steget är anmärkningsvärt och positivt. Lägg till att HK Malmös lag också avancerade och den positiva bilden av flickhandbollens utveckling i stan accentueras. Det är länge sedan Malmö kunde visa en sådan stark flicksida. På 1980 hade Dalhems IF, främst, och Malmö BI både bredd och lag i Sverigetoppen.

Övriga lag som är steg 3-klara är Kristianstads HK, Ankaret, Lundagård, Eslövs IK, OV Helsingborg, H 65 Höör, H 43 Lund, Åhus, Lödde och Ystads IF, alla över år stabila ungdomsföreningar.

***

De skånska klubbarna hade det tuffare på pojksidan i sitt inledande gruppspel. Elva lag slipper steg 2, åtta måste i höst ta den vägen för att få spela USM även 2023.

Av de elva har Ystads IF alla sina tre lag vidare. I min värld imponerande även om man tävlar i tvåårsintervaller. Lugi visar att det verkligen är en tvåkönad förening, liksom bland pojkarna tog sig två lag direkt vidare.

Övriga lag: IK Sund (Helsingborg), Lödde, HK Malmö, IFK Kristianstad, Vinslöv och OV.

Anmärkningsvärt är att inget av H 43:s båda lag tog direktsteget till omgång 3. Det är för tidigt att dra några slutsatser av denna ”miss”, som givetvis kan kompenseras i steg 2.

***

14-åringarna har också spelat sina första matcher. Upplägget är annorlunda, Inga lag slås ut. Efter det första gruppspelet går alla vidare och seedas efter prestation för att i de följande omgångarna skall få likvärdigt motstånd. Till finalspelet skall åtta lag, precis som i de andra två åldersklasserna, åtta lag utkristalliseras.

Sympatiskt, 14-åringar skall inte känna sig utslagna. Men dyrt, många, långa, dyra resor med övernattning.

Det finns inom ungdomsidrotten, gäller alla sporter, en ekonomisk segregation. Alla familjer har inte råd. Och inte alla föreningar heller.

Kanske något att fundera över.

För en tid sedan granskade jag det skånska friidrottsåret på herrsidan.

Det var inte bra, sett ur ett toppbredd-perspektiv faktiskt riktigt uselt. Och för att göra bilden än mer negativ, det är väldigt få grabbar i mellantonåren som ägnar sig åt friidrott.

Damflicksidan då?

Den är generellt sett bättre. Men ingalunda bra. Det som överraskade mig var att det även i 16- och 17-årsklasserna endast var mellan 15 och 20 tjejer totalt som någorlunda seriöst ägnade sig åt friidrott. I F 15-gruppen var det cirka 25.

Tendensen i de lite yngre årskullarna har varit att startfälten i flickgrenarna varit betydligt större än bland grabbarna. Något fler pojkar har nu fortsatt upp i åren – i vissa grenar, måste tilläggas – medan bortfallet bland flickorna procentuellt blivit större. Tyvärr talar vi om små tal. Det är ju bara ett fotbollslag med några avbytare.

På damsidan kan, generellt sett, yngre tjejer hävda sig bättre bland i seniortävlingar. Det märks naturligtvis också statistikmässigt. Malmö AI har några duktiga mångkamperskor i svenska eliten och de fyller ut årsbästalistorna i många grenar.

Liksom på herrsidan är de skånska sprintertjejerna i topp i Sverige, ja, på 100 och 200 meter särklassigt bäst. På 400 meter är det okej.

Från 800 meter och uppåt finns det några enstaka löpare i närheten av svensktoppen men en dålig bredd och där, precis som på herrsidan, duktiga veteraner gör att det över huvud taget kan sammanställas en skånsk Tio-i-topp-lista.

14,02 på korta häcken är okej, liksom två ytterligare under 15 sekunder men sen bara tre till under 16 sekunder imponerar inte. Lika lite som att 61,77 på långa häcken är långt före tvåan.

184 i höjd är bra – vi talar ur svensk synvinkel – men bara tre på 170 och bara tio totalt över 160 är inte övertygande.

Stav är intressant. Med två hoppare över 4 meter och en på 393 är de skånska damerna bättre än herrarna.

Endast två över 550 i längd kan ingen vara nöjd med lika lite som de två främsta i tresteg har 11.70 respektive 11.62 Och bakom, i båda grenarna, en brist på bredd.

I kasten finns topp i kula, Fanny Roos, och diskus, Mathilda Eriksson, men ingen som är i närheten av att ta upp konkurrensen på denna nivå.

I slägga har många av de unga, lovande tjejerna försvunnit, kvarstår unga Thea Löfström, Åhustjej som tävlar för MAI, med 63,52 och med 47 meter som näst bästa skånska resultat.

Ingen skånska satsar seriöst på spjut.

***

Det här är inte heller någon ljus bild av skånsk friidrott. Men kanske ljusare än herrsidans.

Sett i backspegeln är den totala tillbakagången klar.

Varför har det blivit så?

Och vem bryr sig?

Jag återkommer med mina funderingar.

Det går illa för Malmö FF.

För herrlaget är det bäst att tillägga.

Det är ingen ände på eländet. Knappt någon eller något är godkänt.

När MFF förlorade med 2—1 mot serieettan Häcken fick åtta spelare ettor i en Malmöbaserad betygssättning, en kollega nöjde sig med fem underbetyg. Samma media gav inte godkänt för gårdagsinsatsen mot belgiska Saint-Gilloise, åter MFF-förlust 2—0.

Visst MFF är inte bra för närvarande men lite vett och sans borde det finnas i kommentarerna. De tidigare nederlagen i gruppspelet i Europa League gav betydligt positivare omdömen än de senaste, trots likvärdiga prestationer.

De himmelsblå ögonen -- och himmelsblå hjärtan -- är sargade, ser inte klart och de uteblivna förhoppningarna grumlar det fotbollsförnuft som förhoppningsvis finns.

Bortskämda barn – och supporters – har svårt att acceptera när det inte går som man önskar.

***

Att sätta betyg är svårt. Det lärde jag mig under mina 20 år som lärare. Jag lärde mig också att betyg skall sättas efter den nivå undervisningen sker. En trea – som det hette på då den tiden – i allmän matte var inte lika mycket värd som en i särskild matte.

Jag tänkte i dessa banor när jag såg betygen och statistiken efter FC Rosengård—Barcelona i Champions League, 1—4 i en Malmötidning. Jag såg inte matchen. Det vill jag poängtera. Men att förlora med 4—1 utan att någon spelare får underbetyg och sju till och med  överbetyg, då är hemmaspelarna inte bedöma efter CL-måttstock.

Detta också apropå bedömningen av MFF:s insatser. Man har inte samma kriterier.

***

Åge Hareide, den inkallade MFF-tränaren, mår inte bra. Glöden har försvunnit ur ögonen. Han har resignerat. I de senaste matcherna har tv zoomat in honom i båset. Blicken har varit tom och inte alltid följt händelserna på plan.

Åge Hareide längtar till fisket i de norska fjällen.

Två omgångar kvar av årets allsvenska i fotboll.

Och ovisst om guld och kval.

För en tid sedan hade jag en fundering om alla domarteamen pallade för trycket. Farhågorna kvarstår efter de senaste omgångarna. De tveksamma domsluten har varit många. Nu i slutskedet uppmärksammas konsekvenserna mera. Det är lättare att peka på följderna av (eventuella) misstag.

Discoverys eviga repriserande av de omdiskuterade situationerna gör inte diskussionsklimatet mildare. Speciellt inte som experternas åsikter är starkt divergerade. Jag skulle inte vilja se någon av Discoverys medarbetare som domare in en elitmatch (om det nu vore möjligt). Okunskapen – och klubbsympatin – skiner alltför ofta igenom.

Okej, Jonas Eriksson hade förstås klarat det, men hans fixering och plädering för ”soft panalty” Irriterar mig. Det ger ett slags alibi för fega domare att blåsa för straff.

I domardiskussionerna kommer ett argument fram vid en 50/50-situation: Det är bättre att fria än att fälla.

Nonsens: Friar du en, fäller du i alla konsekvensers namn den andra parten.

***

Domaren Kristoffer Karlsson, så sent som 2017 välförtjänt utsedd till Årets domare i Sverige, har haft en negativ utveckling. 2022 har varit extra svajig. Det är inte med facit i hand som jag menar att det var fel att utse honom att leda det prestigeladdade mötet Häcken—Malmö FF. Kristoffer Karlsson har länge varit ut balans och har kompenserat sin osäkerhet med ett evigt viftande med det gula kortet. Eller med det röda, som mot Alexander Jeremeff mot MFF.

Våldsamt spel skall ge direktutvisning. Men hur våldsam var nu tacklingen egentligen? Ola Toivonens fall var teatraliskt. Sådant beteende gör inte domarsysslan lättare.

Med två omgångar kvar ökar trycket på domarna. Och på dem som utser dem till de viktigaste matcherna.

***

En amatöranalys av Häcken—Malmö FF 2—1. Båda lagen praktiserar/de en långsam anfallsuppbyggnad med spel i ”backlinjen” med den stora, avgörande (?) skillnaden att Häcken involverar sitt spelskickliga mittfält i ett tidigare skede och i ett helt annat tempo. När Hisingelaget anfaller går det snabbt och med kvalitet.

 18 poängs skillnad och 25 fler gjorda mål i Häckens favör gentemot MF är i min fotbollsvärld utklassning, som tyder både på brister hos spelare och tränare. Och i grunden hos styrelse och sportgupp.