Varje lag/nation väljer naturligtvis sin egen väg till en lyckad placering i en turnering.

Om man håller sig inom reglerna.

Men det finns ju även en moralisk gräns. Som nu i VM-fotbollens gruppspel med sina få lag och få matcher och därmed avgörande marginaler, som är svåra att reparera.

Jag klandrar inte (i princip) klara gruppettan Frankrike för att man startade med en B-betonad uppställning mot Tunisien och gav nordafrikanerna en möjlighet att nå slutspel. Det var nära eftersom Tunisien vann med 1—0 och det mycket väl kunnat bli kryss mellan Australien och den stora besvikelsen Danmark. Nu klarade lyckligtvis Australien att avancera.

Jag klandrar inte heller Argentina som vid 2—0-ledning över Polen trots sitt kompakta spelövertag inte verkade det minsta intresserat av att göra både ett eller till och med två mål ytterligare och därmed öppna en slutspelsmöjlighet för Mexiko.

TV-experten Daniel Nannskog var uppe i falsett och orerade om att Argentina kunde gjort tre, fyra mål till. Men man gjorde inte det och, det värsta, man gick inte för det.

Moral inom elitidrotten är ett begrepp som vi ”åldringar” måhända har en annan syn på än den yngre generationen men visst känns det lite olustigt när Frankrikes och Argentinas bristande inställning går – eller kunde gått – ut över tredje part.

Det har blivit några matcher från VM-fotbollen.

Inte speciellt mångar under 90 minuter, en halvlek där, oftast den sista, en halvlek där, ibland bara en snabbtitt. Min värld stannar inte bara för att det är VM. Men när det närmar sig slutspel och väl där lär VM-tittandet blir mer frekvent.

Jag har inte sett Japan alls, inte heller Saudiarabien men av ”de små” är jag imponerad av unga Ecuador. Dom kommer jag att hålla på.

***

VAR, videogranskningen, hamnade snabbt i fokus. Jonas Eriksson, domaroraklet, menade efter en match att bedömningen i en match var början till systemets undergång. Den mänskliga faktorn kommer alltid in och därmed kan aldrig den fullständiga (önskade) rättvisan uppnås. Det jag alltid haft invändningar mot är selekteringen av situationer som får  VAR-granskas. Jag har under VM sett hörnor som inte borde bli det och undrar fortfarande varför man inte granskade Portugals straff mot Ghana. I min värld hörna, ej straff!

Varför skall man i svensk fotboll införa ett kostsamt system som inte ger den eftersökta fullständiga rättvisan? När det inte fungerar i ett VM med (förhoppningsvis) världens bästa domare och det kostsammaste systemet.

Målkamera ja!

VAR nej!

***

Inhemsk fotboll och kostnader är ett annat intressant ämne.

Läste i en intervju med Malmö FF:s ordförande Anders Pålsson att han menade om att lagets damlag i framtiden tvingas spela sina elitmatcher på Eleda-stadions hybridgräs måste MFF byta underlag oftare än nu. Hybridgräs skulle ju bli svensk elitfotbolls räddning. Men tål en plan inte mer än ett trettiotal matcher och några träningspass per år är det orimliga krav på ekonomiskt hårt ansträngda kommuner att övergå till hybrid från vanligt konstgräs. Gamla Ullevis hybrid höll inte acceptabel klass under senhösten, lila lite som Guldfågeln i Kalmar. Och hur glada är man i Degerfors när man av nostalgiska skäl föredrog naturgräs framför konstgräs? Två säsonger i följd har man tvingats flytta hemmapremiären till Örebro. Och vara nära att även flytta de sista avgörande höstmatcherna.

Och i Malmö kunde MFF under första halvåret inte använda sin hybridträningsplan på grund av långt utdraget representationsarbeten.

Hybrid är inte lösningen i Sverige. Vi måste acceptera att vi bor i ett nordligt land med dess klimat och att vi har en tävlingssäsong som för några lag i några fall är nästan ett helt år.

***

Såg en intervju med Robin Olsen och Emil Forsberg att de tänkte spela ute i Europa några år till och sen avsluta elitkarriären i MFF och att de planerade övertala Peter Jansson att göra sammalunda.

För en tid sedan skrev Anton Timmerholm på ett fyraårskontrakt med MFF.

I början av 2023 är alla i kvartetten 32 eller 33 år och följaktligen kring de 35, när det är dags för gemensamt spel i MFF.

Detta är bara en fundering kring diskussionerna kring åldersstrukturen i den nuvarande truppen.

Handbollens stora plus.

Men även dess stora minus.

Och detta på en och samma dag.

Avslutningsdagen av handbollens EM bjöd på kontrasterna.

Dramatiken i båda medaljmatcherna, de stora omsvängningarna och inte minst det strålande spelet och i det sistnämnda tänker jag mest på finalmötet. Det innehöll det mesta av vad jag vill förknippa med hög idrottsunderhållning. Tack för den Norge och Danmark!

Men så var det det där med bronsmatchen och domarinsatsen. I ett mästerskap får inte en domarinsats vara så undermålig som i den här matchen. Jag har ofta under många år på det här forumet hävdat att handboll är den svåraste lagbollsporten att döma och att video-repriserna är domarnas värsta fiende. Det står jag fast vid.

Martin Frändesjö, den kanske lite ”torre” men väldigt kunnige expertkommentatorn i tv, har ofta använt ordet ”tombola” när det varit alltför många frågetecken. I går var tombolan ordentligt igång. Mest kännbart blir det vid bedömningen av stürmerfoul (anfallsfel). Minst (jag räknade förstås inte) lika många gånger som anfallaren bestraffades bordet blivit straff för beträdande av målgården. I min värld är det en vekligt avgörande skillnad, förlorad boll i stället för straff. I EM har det varit alldeles för många fel just i denna bedömning. Samma tendens finns i den inhemska Handbollsligan. Den defensiva målgårdslinjen är inte lika minerad nu som tidigare. I min värld en farlig väg.

Det var många kvinnliga domarpar. Absolut inget fel i det. Men – nu är jag ute på farligt tunn is – var alla paren kvalificerade för denna hetluft? Jag har i herrmästerskap sett franskt, kvinnligt tvillingpar döma strålande. Varför de inte var med i EM vet jag inte. Ett ryskt par av högsta klass var bojkottat av givna skäl.

Domarstandarden är ett stort problem för handbollen, ett minus för en sport jag gillar. Men en kärlek som ställs på prov, när tombolan går på högvarv alltför ofta.

I dag avslutas EM i handboll för damer.

Drygt 14 dagars oftast bra underhållning. Kvaliteten i några av de inledande matcherna höll inte den klass man är van vid i ett EM-slutspel för damer. Intrycket är att bredden försvagats. Tillfälligt?

När det blev dags för de inbördes mötena mellan toppnationerna blev det just den underhållning som jag som handbollsvän – och allmänt idrottsintresserad – värderar som en av idrottsårets höjdpunkter.

***

Danmark mot Norge i final. Logiskt efter grupp- och slutspel. Bäst bredd och bäst topp.

Det sätter också Sveriges insats i rätt dager. Sverige hade två förluster, båda med två mål mot de båda finalisterna. Alla som regelbundet följer handboll vet att i målmässigt jämna matcher är marginalerna små och avgörande. Därmed inte sagt att våra nordiska grannars vinster på något sätt var orättvisa.

Sveriges placering som femma visar på den nivå damlandslaget finns. Jag menar att detta är bra, klart godkänt. Vem hade på allvar före EM verkligen tippat på medalj?

Att förhoppningarna infann sig under tiden berodde på att ett hemmainspirerat Slovenien i inledningen vann över Danmark.

Sverige har ett av världens bästa damlag. Herrarna är regerande Europamästare. Men för att damerna skall nå samma status behövs fler riktiga världsstjärnor. Jamina Roberts, Linn Blohm och försvarsmässigt Anna Lagerquist är för få. Det finns förbättringskapacitet hos många av de unga men steget från internationell talang till etablerad världsstjärna är enormt. Många måste ta det och dessutom ganska snabbt.

***

Det stora målet för förbundskapten Tomas Axnérs Sverige är OS i Paris 2024. OS är den svåraste turneringen att kvala in till men väl där den lättaste att ta medalj i. Det är få lag och den heliga, olympisk-geografiska spridningen ger ett ihåligt startfält.

I årets svenska VM-trupp är åtta spelare över 30 år, när det dags för OS i Paris. Hur många av dessa hänger med till dess? Och inte bara hänger med, de måste dessutom bli stabilare på internationell nivå. Som det sett ut under EM har kvaliteten varierat match för match för många av dem som skall bli de som kompletterar våra tre världsstjärnor.

EM visade – i alla fall sporadiskt – att några unga har förutsättningar att nå världstoppen. För dem är i dessa sammanhang två år dock en kort tid.

Men varför grubbla om OS 2024?

Gläds i stället åt en bra genomförd EM-turnering för det svenska landslaget, som gett både spänning och bra spel.

Henrik Rydström som ny tränare i Malmö FF är naturligtvis det stora diskussionsämnet i Fotbollsmalmö. Ja, jag vågar väl ta i och tillägga Fotbollsverige.

Han har alltid engagerat, som kompromisslös hårdför (och duktig, inte att förglömma) spelare i Kalmar FF, som intressant krönikör och debattör i olika media, och nu senast som lyckad tränare i IK Sirius och Kalmar FF. I alla dessa funktioner har Rydström också väckt debatt och känslor.

Liksom nu. Jag förstår de upprörda känslorna i Kalmar. För cirka en månad tittade han rakt in i tv-kameran och utan darr på rösten sa: ”Om inte Kalmar FF sparkar mig är jag tränare här även 2023”.

Rydström hade kontrakt även över 2024. Naturligtvis har han satt KFF på den berömda pottkanten. Det är givet att detta väcker ilska och irritation.

Sen är jag inte dummare än att jag förstår att Henrik Rydström tjänar några miljoner med sign-on-bonus och höjd lön på sitt klubbyte. Och vem är jag att ha några moraliska synpunkter på en person som vill trygga en del av sin framtid i ett yrke, där vägen till ett avsked är kort, kanske bara några nederlag i följd bort.

Så ser världen, även den idrottsliga, ut i en krass ekonomisk tillvaro.

***

Sen är ju presskonferenser i sådana här sammanhang patetiska. Oavsett klubb och nivå. ”Alla” har längtat just till den här klubben och miljön. Henrik Rydström var, trots sin verbala förmåga, inget undantag. Ett ärligt erkännande: ”Och så får jag så mycket mer i lön,” hade varit befriande.

***

Förhoppningarna i MFF-leden på Henrik Rydström är enorma, Många ser honom som en  Messias, Som man gjorde när Åge Hareide kom i höstas.

Rydström har mycket att bevisa. Han är ingen vinnare som tränare. Hans lag, Sirius och Kalmar FF, har spelat en attraktiv fotboll. Men ineffektiv i förhållandet till bollinnehavet. Det är bara att kolla kolumnen för gjorda mål. Detta kan förstås bero på att hans lag inte haft en utpräglad målskytt. 

I MFF nöjer man sig inte med en allsvensk fjärdeplats,.

Sen finns det många intressanta aspekter i MFF-bygget inför 2023. Kan klubben med dagens ålderstigna trupp som grund forma ett lag anpassad till Henrik Rydsröms fotbollsfilosofi? Vinterfönstret blir intressant. Hur mycket kan och får den nye tränaren att säga till om?

När Ystads IF gästar Baltiska hallen för en seriematch i handboll är jag vanligtvis en trogen gäst.

Antingen det gällt mötena mot IFK Malmö eller som nu HK Malmö.

Är man uppvuxen i Skurup med Ystads Allehanda som husorgan var det naturligt att det blev just YIF som blev det första favoritlaget i handboll. Lite av den känslan finns ännu kvar.  I kväll kommer YIF till Baltiska hallen, från dörr till dörr cirka 300 meter från min bostad. Men skall jag bryta min goda vana och denna gång avstå ett besök? Väl medveten om att idrott på plats, oftast, ger en pluseffekt.

Men samtidigt med fem matcher i Handbollsligan spelas sex avslutande mellanrundsmatcher i EM för damer. För Sveriges del tre direkt avgörande. Med den moderna tv-tekniken går det att följa allt utan att missa en enda minut.

15.30: Ungern—Slovenien

18.00: Sverige—Kroatien, och när den matchen är slut cirka 19.30, kopplar man upp tv:n och ser HK Malmö—YIF från avkast till slutsignal.

Sen kan man göra lika dant med Norge mot Danmark vid 21-tiden.

Ett I-landsproblem. Visst är det så. Men en värld som idrotten lever i. Publiken är bekväm. Med ålderns rätt (?) tillhör jag den skaran.

Men man kan också ställa frågan: Varför konkurrerar handbollen med sig själv och lägger fem elitmatcher samtidigt som EM-handbollen har några direkt avgörande matcher? Ingen kan ha varit ovetande om kollisionen.

Jag är medveten om svårigheterna att hitta tillräckligt med attraktiva speldagar i ett späckat program. YIF har sitt Europaspel och är kvar i Svenska cupen, liksom HK Malmö.

Men dagens krockar känns onödiga.

Och ge en handbollsnörd en viss vånda. Och kanske också ge ett lite dåligt samvete. Man kan inte sitta i sin insuttna tv-fåtölj och beklaga sig över alla tomma stolar i Baltiskan.’

Men det lutar åt att det blir så …

Dags för svensk fotboll att tänka miljömässigt. Och ekonomiskt.

Ja, givetvis gäller det för hela Idrottssverige. Men vi håller oss denna gång till fotbollen. Jag tänker på de långa, kostsamma, miljöovänliga resorna för lagen i de två division 1-grupperna för herrar. Är det vettigt att Piteå IF under en säsong skall åka till Stockholm sex gånger, två gånger ytterligare cirka 20 mil söderut till Östergötland, två gånger till Örebro och därtill en tur till Karlstad? Mellan Piteå och Stockholm är det 85 mil. 170 mil tur och retur för en enda match.  Piteå har elva sådana kostsamma resor per säsong. Närmaste bortamatch, Umeå, ligger 15 mil bort.

Piteå IF redovisade 2022 ett publiksnitt hemma på 351 personer.

Är det vettigt och utvecklande att på nivå 3 lägga ner så mycket pengar och tid? Det rör sig i princip om spelare utan lön (reglerna föreskriver en minimumlön på 10 000 kronor/år. Alltså amatörer.

***

Den södra gruppen är geografiskt gynnsammare. Kring 40 mil är de längsta resorna, fem sådana för Malmöklubbarna, Olympic och IFK Malmö 2022.

Publiken lockas inte av division 1-fotboll. Tre klubbar av 32 hade ett snitt på över 1 000, Gais 2 338, Falkenberg 1 354 och Gefle 1 204.

I den södra gruppen hamnade IFK Malmö, 123 och Olympic, 159, på de två sista platserna. Men Göteborgsklubbarna Qviding och Lindome ”räddade” ett något bättre snitt tack vare att Gais stora supporterskara hade kort väg till dessa bortaderbyn. Utan dessa matcher hade Lindomes och Qvidings snitt legat i paritet med Malmölagens.

Men än värre är det i Norrettan. Sex (6) klubbar redovisar ett sämre snitt än IFK Malmö. IFK Haninge hade i snitt 25 besökare på sina hemmamatcher.

Det är mer än i Stockholm, Göteborg och Malmö som föreningarna under de stora har svårt att få anhängare. Sylvia (Norrköping) och Forward (Örebro) har snittet 60 respektive 100.

Anmärkningsvärt är att Hammarbys talangutvecklingslag lockar färre än BK Olympic.

***

Damfotbollen har spetsat sitt seriesystem för att likna herrarnas. Är det helt genomtänkt ur miljö- och kostnadssynpunkt? Längre resor och förmodligen klenare intresse än bland herrarna.

Jag tror att svensk fotboll totalt sett inte gynnas av långa, kostsamma, miljöförstörande resor. Dessa pengar kan läggas på utbildning.

Gör om och gör fler division 1-grupper! Som det är nu, lurar konkursen runt hörnet för ett antal föreningar.

***

I 2023 års division 2 finns 12 Skånelag, IFK Trelleborg, IFK Malmö, FC Rosengård, Balkan, Österlen, IFK Simrishamn, Hässleholms IF, IFK Hässleholm, VMA, Kristianstad, Nosaby och Hittarp. Lägg till Laholm och Astrio (Halmstad) och man har en intressant serie med relativt korta resor.

Risken är förstås att de bestämmande drar en norr/sydlinje genom Skåne så att de västliga lagen får ta sig upp mot Göteborg, de östliga in i Småland/Öland och Blekinge.

Onekligen ett kostsammare alternativ.

Jag är ingen man av stora ord.

Journalistiskt tråkigt förstås. Men sån är jag.

Låt mig först poängtera att Tyra Axnérs 20 minuter långa inhopp i EM-matchen i handboll mot Danmark visade på en osedvanlig stor talang. Nio mål, en assist och en fixad straff i ett slutspel i en internationell stor idrott skojar man inte bort. Jag har sett Tyra Axnér spela alldeles för lite för att ha någon uppfattning om hennes kapacitet. Men visst imponerade hon.

Sen finns det alltid detta m e n, detta lilla förargliga ord.

Tyra kom in när matchen i stort var körd, 8—14, och alla som ser handboll kontinuerligt vet att skärpan, i båda lagen, avtar ju större målavståndet är. Tyra spelade bara anfall. De luckor hon lämnade vid sina byten utnyttjade danskorna obarmhärtigt vid sina snabba avkast vid minst fyra tillfällen. I topphandbollen krävs ”tvåvägsspelare”. Som sagt, jag har sett Tyra Axnér för lite för att veta hur bra hon är defensivt.

Pappa Tomas, förbundskaptenen, får ett problem att lösa i fortsättningen om han vill matcha dottern under längre perioder. Har Sverige råd till två byten anfall/försvar varje gång Tyra spelar? Anna Lagerquist är ett måste i defensiven. I den moderna snabba handbollen duger inte två byten.

Jag dissar absolut inte Tyra Axnér och hennes insats mot Danmark. Den var jättebra. Offensivt.

Låt nu trycket på talangen, märk väl, inte stjärnan, Tyra Axén inte bli för tungt!

I min idrottsvärld tänds inga stjärnor efter 20 minuters bra spel i en match som i praktiken är avgjord.

Ursäkta, så tråkig är jag. 

***

Har sett en del matcher i EM, de flesta i Sveriges grupp. Jag har en viss känsla av att kvaliteten är sämre än i tidigare mästerskap. Men jag avvaktar tills mellanrundan är klar innan ett slutligt omdöme.