Fotbollsmagasinet Offside, alltid intressant och informativ, försöker i sitt senaste nummer besvara frågan:

Varför lyckas Europas tredje bästa liga aldrig dra nytta av landslagets framgångar och popularitet?

Man tänker naturligtvis på Damallsvenskan. De ligor man rankar högre är den tyska och franska. Något svar på sin fråga kommer Offside inte fram till.

Eller så vågar man inte ge ett ärligt svar.

Storklubbarnas ansvariga framför det orättvisa i pengafördelningen mellan herrar och damer från det europeiska förbundet för spel i Champions League. Om detta kan man naturligtvis ha åsikter, men hur mer pengar till FC Rosengård, Linköping och kanske Eskilstuna skulle generera ett större intresse för Allsvenskan, det förstår jag inte. Risken med en större kassa för några få är uppenbar: Klasskillnaden mellan topplagen och de övriga skulle ökas och det kan knappast öka det totala intresset.

Svenska spels och Svenska Fotbollförbundets fördelning av de ekonomiska resurserna tål också att diskuteras. Mer pengar kan ge bättre förutsättningar men det betyder inte större intresse. Allsvenskan rankas som trea i Europa. När serien startades i våras fanns 61 utländska spelare i de tolv lagen. Många av dem tillhör världseliten. Likväl var publiksnittet 815 personer. Inte sedan 2005 har snittet varit över 1 000 (Umeås och Martas storhetstid) och sedan dess har siffrorna varierat mellan 653 och 924. Man skall också ha klart för sig att de låga siffrorna höjs av att det varje säsong finns någon match med mellan 5- och 6 500 besökande.

När Marta kom till Sverige satte Umeå IK publikrekord på så gott som varje arena. Hennes dragningskraft har avtagit avsevärt. Rosengård hoppades på ett publikuppsving när Marta värvades. Det uteblev. Liksom när Lotta Schelin togs till Malmö.

Givetvis får massmedia kritik av klubbarna för att man inte ger tillräckligt utrymme till Allsvenskan. Utan att en klar helhetsbild är jag ganska så säker på att serien får den plats som intresset berättigar till. Och i Malmö mer än andra klubbar/idrotter på samma inhemska nivå får.

Det är naturligtvis ett gigantiskt problem när publikintäkterna endast utgör sex procent av budgeten. Motsvarande siffra för herrarnas allsvenska är 22.

Jag har självfallet inget säkert svar varför intresset är så svagt men väl en fundering: Spelkvaliteten är inte tillräckligt bra. Prestationerna är överlag inte lockande.

Och observera jag gör ingen jämförelse med herrfotbollen. Jag vet att ett juniorlag för herrar i handboll vinner över ett damlag men att en dammatch på elitnivå kvalitetsmässigt generellt sett har högre klass än en fotbollsmatch.

I förhållande till kvaliteten har SHE, damhandbollens högsta serie, också låga åskådarsiffror. Men ligger procentuellt betydligt närmare herrarnas än fotbollen.

Halvdäckad av en envis förkylning missar man mycket.

Samtidigt har allt två sidor. Har hunnit läsa mer än vanligt.

En bok, som berört mig illa, är dokumentären om Ulf Borgström,

Gryningspyromanen.

Det är en grym berättelse om ett tragiskt människoöde på samma gång som den berättar om ett helt samhälles tillkortakommande.

Huvudansvaret ligger givetvis på föräldrarna med en grovt alkoholiserad far, men sen har hela det sociala nätet misslyckats med att rädda denne tydligen  överintelligente person.

Mobbad under de första skolåren, tidigt i in drogernas kriminella värld utan att de sociaal myndigheterna eller polisen kunde hindra honom, redan i de tidiga tonåren i ständig kontakt med (en brysk?) polis för småbrott med åtföljande intagning på olika ungdomsvårdshem. I vuxen ålder har Ulf Borgström suttit i fängelse åtskilliga gånger för bland annat stölder, trafikbrott och olaga hot. Kriminalvården har inte lyckats mildra hans hat mot samhället.

Det mest anmärkningsvärda är att Ulf Borgström bara blivit dömd vid två tillfällen för tre bränder för de kanske upp mot 200 som gett honom namnet Gryningspyromanen. Bevisen mot honom har varit överväldiga, inte minst vid branden i kyrkan i Västra Vemmenhög. Det är upprörande att ett samhälle med så uppenbara indicier inte kan utdöma något straff. Det är annorlunda i många andra rättssamhällen.

Cyniskt sett kan det kanske kännas skönt att veta, att om man själv felaktigt skulle råka illa ut, att det skall mycket till för att fällas inför en domstol.

Det känns dock overkligt att en person med Ulf Borgströms brottsregister och alla hans egna hatiska uttalanden, som pekar mot att han själv är skyldig, har undgått fler långvariga straff.

Alla misslyckanden från i stort samhällets alla instanser i fallet Gryningspyromanen lär ha kostat miljardbelopp, allt från försäkringskostnader till dygnetruntövervakningar.

Det är en tragisk berättelse om det svenska samhällets tillkortakommande.

EM-handbollen för damer tog för Sveriges del slut åtminstone en match för tidigt.

Att spela om en femteplats var en realistisk målsättning.  Det är någonstans den placeringen Sverige kan nå med hjälp av hemmaplan. Första hälften av december är en hektisk tid, trevlig samvaro kombinerat med god julmat konkurrerar med handboll. Jag har med andra ord inte sett alla Sveriges matcher. Något helhetsomdöme kan jag därför inte avge. De sista 40 minuterna i sista matchen mot Tyskland var dock minst sagt bedrövliga.

Kritikerna var snabbt framme med att ifrågasätta förbundskapten Henrik Signells kapacitet efter den knappa förlusten mot Frankrike. Inget namn, men det var en av lagets stjärnspelare som kapitalt missade utmärkta lägen att avgöra det hela. Det var inget fel på coachningen, det var en enskild spelares misslyckande. Inte tränarens. Hur skulle tongångarna gått om Signell inte spelat en av sina bästa spelare i ett avgörande skede.

Jag är ingen frekvent åskådare av damhandboll utanför landslaget, men ser då och då någon match i SHE, högsta svenska serien, antingen på plats eller via tv. Det ger givetvis inte tillräcklig kunskap om rätt eller fel i uttagningen av EM-truppen.

Men både i massmedia och vid kaffebordet har man menat – med facit i hand – att Linnea Torstensson skulle ha varit med. Är det någon som sett henne spela sedan OS i augusti?

Lugis två EM-spelare, Anna Lagerquist och Hanna Blomstrand, fick mycket speltid – och delvis berättigat beröm.

Hanna var dock – självklart – inte mogen så stort ansvar. Vi pratar världselit och då kan man inte göra så elementära fel som Hanna. Minusen i Frankrikemötet var betydligt fler än plusen. Med några års internationell erfarenhet kommer Hanna bli en betydelsefull spelare i ett svenskt landslag.

Anna Lagerquist fick försvarsmässigt ett internationellt genombrott. Intressant är att notera hur många krönikörer som menat att det var på tiden att Anna fick sin chans i landslaget. Jag är fullständigt övertygad om att några av ”experterna” aldrig sett henne spela förrän i EM och förberedelserna inför mästerskapet.

Hur rankade man för övrigt i Lugi Anna och hennes tidigare försvarskollega Clara Monti Danielsson? Nog hade Clara en högre status.

Det där med att forma sina åsikter i efterhand är inte min likör.

***

En sammanfattning: Naturligtvis hade en ytterligare match för Sverige varit trevligt. Samtidigt är åtta en placering som visar på Sveriges plats i Europa.

Av vad man sett är Norge, Holland och Danmark de tre bästa lagen. Trots förlusten mot Frankrike, den fjärde semifinalnationen, var Sverige inte chanslöst.

Så jämnt är det i handbollstoppen i Europa.

I exempelvis fotboll finns inte alls samma konkurrens på damsidan.

***

Jag gillar Claes Hellgren och Robert Perlskog. Kunnigt i en vänskaplig, avslappad ton lotsar de tv-tittarna genom matcherna.

De är bra.

Såg i dagens tidning att krisdrabbade Simklubben Triton från Staffanstorp beslutat att de aktiva nu själva får stå för sina tävlingskostnader.

Det är inget unikt. ”Självkostnadspriserna” varierar idrotterna emellan, mellan olika klubbar och givetvis är det också skillnad på nivåerna.
Det är i många fall en fara. Inom ungdomsidrotten kan det vara föräldrarnas kassa som avgör i vilken utsträckning barnen kan utöva sin idrott. Lite äldre, utan egen större inkomst, kan i många fall inte tävla utanför närregionen. Rese- och övernattningskostnaderna blir för dryga för den personliga ekonomin.

Utan att naturligtvis har full koll har jag med kontakter på många områden inom idrottsfamiljen förstått att egenutgifterna ökar i omfång.

Det finns också många sporter, som redan initialt har stora kostnader, som utesluter många barn. Ishockeyledare beklagar ofta hur dyrt det är att spela hockey i yngre år. Hur många flerbarnsfamiljer har råd att låta ett par tre barn spela golf? Och inom tennisen vet alla vad en extra privattimme kostar. I Malmö spelar knappast några ungdomar bowling – och allt färre äldre också för den delen. Banhyran är för hög och det finns inga klubbar som har råd med en ungdomsverksamhet.

***

I de riksomfattande ungdomsmästerskapen i bollsporterna kan det bli några långa bortaresor med övernattningar med allt vad det kostar. Det finns lag/klubbar där föräldrarna svarar för i stort allt. Alla föräldrar har inte råd.

Det vimlar av ungdomsturneringar. Några lag är flitigare än andra med sitt deltagande. Andra, långt ner i åldrarna, kan deltaga i upp mot fem, sex under en säsong. Tänk hur mycket pengar detta kostar under ett år! Och år efter år. Det finns familjer med två, tre barn involverade i en sådan tävlingsverksamhet.

Jag känner till familjer som av ekonomiska skäl inte har råd. Resultat: Många barn slutar. Trots att de vill vara med i gemenskapen.

Jag har full förståelse för att de stora lagbollssportsförbunden vill dra ner på tävlingshetsen för ungdomslagen. Samtidigt begriper jag att arrangörsföreningarna vill skaffa sig icke obetydliga inkomster via cupturneringar.

Men vad blir priset för idrotten i ett längre perspektiv?

***

Även de individuella idrotternas klubbar lägger stor press på föräldrarna. Vi tar friidrott som exempel. Tävlingsdagarna är långa, ibland upp mot åtta, nio timmar. Den tid är förbi då klubbarna hyrde bussar – kostsamt – för att transportera de aktiva från exempelvis Helsingborg till en tvådagarstävling i Vellinge. De som får tävla är de som har någon med bil. Andra får stanna hemma. Visst sker samåkning, men hur många extrapersoner rymmer en bil om även hela den egna familjen skall hem? Och hur skoj är det att stanna några extratimmar i Vellinge en härlig försommarkväll när det egna barnet har tävlat färdigt.

Bredden i skånsk ungdomsfriidrott är smal. Jag är dock övertygad om att tävlingsdeltagandet varit högre om transportfrågan inte legat på den enskilde familjen.

***

Bagatellproblem säger många.

Samtidigt brottas åtskilliga klubbar dagligen med dessa frågor.

Och i många familjer grubblar man över hur pengar och tid skall räcka till för att låta sina förhoppningsfulla telningar utöva sina idrotter.

Samtidigt sviker många föräldrar. De tar inget ansvar alls. Fråga bara de fotbollsledare som inte ens kan fixa resa till ett lag bara inom Malmö!

***

Ett av idrottens mål är att motverka segregeringen mellan olika kulturer.

Det finns ytterligare ett hinder att minimera, den ekonomiska.

Många ungdomar kan inte utöva den idrott i den omfattning man vill av ekonomiska skäl.

H 43 Lund har en av landets största och mest framgångsrikaste ungdomsavdelningar i handboll.

I basket är Malbas i samma utmärkta situation.

Men hur stor möjlighet har de båda duktiga klubbarna att få se sina främsta talanger spela på elitnivå i egna klubben? Jag tänker i nuläget på pojk/herrsidan.

H 43:s konkurs innebar att A-laget fick börja om på nivå 5. I går blev laget utklassat av Lundagård och steget att avancera redan den här säsongen verkar svårt. Redan nu har många av de äldre tonåringarna lämnat för föreningar, vars representationslag finns högre upp i seriepyramiden. Denna flykt lär fortsätta.

Damlaget verkar dock kunna vinna sin serie i år och då blir det naturligtvis lättare att behålla sina spelare.

***

Malbas ambitioner att spela i herrarnas Basketliga är hedervärda. Det blåser hårt på toppen. Det krävs oftast importer från utlandet. Och sådana kostar pengar. Köper man något vill man givetvis använda det. Porten in till plan är trång. De egna talangerna har svårt att få speltid, några få minuter om ens det i de senaste matcherna. När dessutom studier och spel i USA lockar blir det också färre Malmöfostrade spelare i truppen.

Malbas damer tog i helgen steget upp i Superettan, nivå 2. Det är en utmärkt serie att utveckla de egna unga spelarna i. Malbas har stor potential även på flicksidan.

I USM/RM kommer Malbas spela i steg 3 i alla fyra pojkgrupperna och i två flickklasser.

Det är bevis på en gedigen verksamhet.

Liksom H 43:s.

Men det finns andra, inte lika uppmuntrande, likheter. Den ekonomiska verkligheten visar på hur svårt det är att förena en blomstrande, stor, framgångsrik ungdomsverksamhet med elitidrott.

***

Jag har sett de flesta av Malbas hemmamatcher i Ligan. Varje gång har coachen Henrik Svensson upprepat sitt mantra: Laget är ungt, vi kämpar bra, vi tränar bra, vi har en fin anda.

Det finns inget att anmärka på detta. Samtidigt bevakar massmedia inte alla matcherna, det blir telefonintervjuer, så Henrik Svenssons kommentarer får stå oemotsagda.

Henrik Svensson kan givetvis så oerhört mycket mer basket än jag, men det verkar som all fantasi är förbjuden, liksom de snabba uppspelen, något som de flesta lag i alla lagbollsporter prioriterar.

Match efter match finns åtskilliga tillfällen som inte utnyttjas. Allt verkar så låst och styrt. Fantasi och kreativitet, som ställer till problem för motståndarna, finns inte.

Så ser jag på Malbas herrprestationer.

Jag är ingen golfare.

Men har absolut inget mot sporten.

Att Henrik Stenson fick Svenska Dagbladets guldmedalj var väl ett helt ok val.

Men så kommer det här med alla överdrifter, framförda av journalister, ofta motionsgolfare. De menar att golf på världsnivå är en av de svåraste sporterna att utöva och att konkurrensen på världstoppen är så oerhörd hård.

Men vilken idrott är inte svår att utöva på den absoluta toppen? Det krävs bara andra egenskaper. Varför skall man värdera förmågan att spela golf högre än att exempelvis orientera?

Några idrotter har en finare status än andra. Golf och tennis tillhör denna kategori.

Jag begriper inte varför.

Och så kommer vi in på konkurrenssituationen. Jag har frågat två personer med bra insikt i golfvärlden om de hade någon aning om hur många tonåriga skåningar som tränar tio, tolv timmar i veckan för att nå eliten. De visste naturligtvis inte exakt. Deras svar svävade mellan tio, kanske tjugo. Detta i hela Skåne. Ställ samma fråga till friidrotten, simningen, tennisen, badmintonen, till alla lagbollsporterna och så vidare. Du skulle få oerhört högre siffror. Vi pratar om ungdomar med elitambitioner.

Världskonkurrensen då?

På herrarnas 100-bästalista finns 16 nationer med USA-dominans. Av de länder som är representerade kommer de flesta från Västeuropa. Afrika har Sydafrika, Sydamerika har Argentina, Asien i sin tur Indien, Thailand, Japan och Sydkorea.
Östeuropa med Balkan finns inte med, inte heller Arabvärlden, inte det svarta Afrika eller Karibien, det väldiga Sydamerika har endast i nuläget Argentina.

Globalt sett är golfen på herrsidan ganska så smal.

På damsidan ser det annorlunda ut. Västeuropa/USA är inte lika dominerande. Långt ifrån.

På 100-listan finns 65 östasiater, varav 41 från Sydkorea. Kina finns med.

Det är bara en tidsfråga innan Östasien även blir en region med toppspelare på herrsidan.

Då blir golfvärlden elitmässigt större och bli lite mer global än 2016.

Jag har inte med ett enda ord påstått annat än att Henrik Stenson är en fantastisk idrottsman. Men i en trots allt begränsad konkurrens.

I lördags arrangerades en ungdomstävling i friidrott i Malmö.

Jag hade funderingar att i går skriva ner några synpunkter men efter drygt sju timmars jobb (var en av cirka 50 funktionärer) var ork och bensin slut. Så det får bli ett inlägg med ett dygns fördröjning.

Tävlingen, Sista chansen ett samarrangemang mellan IK Finish och Heleneholms IF, vände sig till åldersgrupperna från 9 upp till och med 15.

Principiellt är jag mot alltför många tävlingar för ungdomar tio år och yngre, men när nu friidrottsklubbarna tagit in dem i gemenskapen måste man ge dem någon festlighet, en tävling, då och då. Under innesäsongen är Sista chansen en ypperlig sådan.

Men när det under utesäsongen vid i stort varje tävling finns grenar för riktigt unga, ända ner till 7-åringar, blir det i slutändan fel. Något som accentuerades i lördags. I de allra yngsta klasserna var startfälten stora, upp mot 30 startande i vissa grenar. Men sen tunnades det ut rejält redan i 13-årsåldern och i 14- och 15-årsgrupperna var det i några grenar bara en enda deltagare. Några grenar var till och med utan någon enda anmäld. Man måste undra varför det ser ut så här år efter år.

En annan tendens är att antalet flickor som tävlar i friidrott är betydligt fler än pojkar.

***

Allting har dock minst två sidor.

Det var härligt att se barnens inlevelse, för många var det första tävlingen och första besöket i Atleticum. Bara det en upplevelse.

Att se en 9-åring passera mållinjen på 60 meter och sen ta ny sats för att tio meter senare med full fart låta sig bromsas upp av de tjocka mattorna i slutet av banan är bara det ett bevis på idrottsglädje. Så gör ju de stora stjärnorna och då skall givetvis jag, en levnadsglad 9-åring, också göra det.

***

Tävlingarna avslutades med stafetter. Då steg stämningen. Friidrotten saknar överlag stafetter och lagtävlingar.

Paragrafryttare och statistiker hade förstås inte gillat vad de fått se. Arrangörerna var givmilda, de tre främsta lagen i varje klass fick pris. Jag såg ungar som deltog i mer än en stafett – allt för att få en plakett – och saknade en klubb en deltagare plockade man – oftast på initiativ av en jämnårig – in en löpare från en konkurrentförening.

Det var många regler som bröts. Men med många plus. Kidsen fick utlopp för sin energi, de flesta som ville fick springa. Och de fick stiga upp på prispallen och få en plakett, för många kanske den första.

Barnen bestämde reglerna. Något i alla fall.
En tävling lite på barnens villkor, inte styrd av regelböckerna.

Ibland är det skönt att se genom fingrarna. Även i en strikt reglerad idrott som friidrott.

Förstasidan i dagens Sydsvenska hade några rader ”MFF-chatt drog storpublik”.

När jag så småningom kom fram till sidan B 15 fann jag att den nye MFF-tränaren Magnus Pehrsson hade chattat med läsarna. Vad intressant hade han då att berätta?

Jag förutsätter att den som valt ut frågor och svar gjort det ur en journalistisk synvinkel. Men fanns det verkligen inga intressantare frågor än vad Magnus Pehrsson gillade för mat, vad för sorts kaka han tycker om eller var han skall bosätta sig?

I min värld fullständigt likgiltiga frågor/svar.

Jag förstår att tidningarna – det gäller alla – vill ha engagerade läsare, men någon måtta får det väl vara. Kraft och resurser måste läggas på kvalitet.

Jag har skrivit det tidigare: Varför skall en medarbetare samtidigt som hen till papperstidningen skall skildra en fotbollsmatch, sätta betyg och eventuellt också skriva en krönika/analys dessutom till nätet meddela varje litet sketet inkast?

Det blir ju varken hackat eller malet. Kvaliteten sänks för några klickars (=följare på nätet) skull. Men man redogör aldrig för hur många som följer matcherna via tidningarnas direktrapportering. Varför?

I Journalisten, fackorganet, menar man ideligen att kvaliteten försämras i jakten på just klickar. Så är det naturligtvis.

***

Jag hade någonstans sett att Djurgården skulle presentera sin nye fotbollstränare i går. Under eftermiddag och kväll hade jag annat för mig än att söka på nätet efter vem det nu skulle bli.

Men inte ett ord i dagens Sydsvenska att det blev Özcan  Melkemichel. Kanske gårdagens intressantaste fotbollsnyhet i Sverige.

Jag fick ta hjälp av nätet.

Skall det vara så?