Det sägs att svensk fotboll har haft världens längsta försäsong.

Numera har den svenska elitfotbollen den kortaste.

Inget av dessa påståendena är förstås bevisade. De är ”sånt man säger”.

Men i nästa vecka sätter tävlingsåret i gång för 32 av de bästa lagen. Svenska cupens gruppspel inleds. Det gör lagen med en dryg månads träning och fyra, fem träningsmatcher. Naturligtvis är det inte fråga om toppform i mitten av februari men väl form att klara ett i många fall kapabelt motstånd för de allsvenska topplagen.

Under vinterns matcher har tränarna testat nyförvärv och talanger från egna akademien och gett dem bra med speltid. Givetvis sympatiskt och rätt. Men hur har det blivit med samspeltheten? Malmö FF:s Jon Dahl Tomasson menar att den inte är nödvändig, de intentioner man arbetar med under de många träningspassen skall sitta även utan matcher tillsammans. Likväl förklarar han ett av de många (sex på tre matcher) baklängesmålen med brist på kommunikation (och då inte den verbala).

När MFF den 21 februari tar emot Västerås SK gör man det med att lag där de elva startspelarna inte spelat tillsammans en enda hel match. Och där de alla bara har en enda 90-minutesmatch i benen.

I min enkla värld ett märkligt upplägg inför ett viktigt tävlingsmöte.

Vi talar om professionell idrott.

***

Jag har sett alla tre träningsmatcherna (2—2 både mot division 1-nykomlingen IFK Malmö och ett Kalmar FF utan några av sina främsta och mycket juniorbetonat samt 0—2 mot seriekollegan Mjällby).

Omdömena från Malmömedia har varierat. Anfallsspelet mot Kalmar (två mål av Marcus Antonsson) fick lovord, kritiserades efter matchen mot Mjällby.

Det stora problemet har dock varit defensiven, sex mål i egen bur mot mediokert motstånd i två av matcherna inger inget förtroende.

Anel Ahmedhodzic har saknats.

Är Jon Dahl Tomasson lika säker som han vill påstå?