För ett antal år sedan läste jag i en bok om två kompisar som hade en tävling om vem som först kunde notera/hitta bilnummer från 001 till 999 i löpande följd.

I samma veva hörde jag i ett radioprogram om två andra som ägnade sig åt samma jippo. Tog det som ett tecken att det skulle även jag göra. Jag utmanade några mig närstående. De accepterade, men efter en tid var jag ensam. Och det förstår jag. Vem vill ägna sig åt något så löjligt och meningslöst?

Men envis och dum som jag är fortsatte jag att leta och anteckna. Har man satt upp ett mål så skall man nå det. Det är som vid ungdomens friidrottsträning: Skulle du springa 15 kilometer, la du inte av vid 13

Vad jag lärde mig var slumpens inverkan. Ibland har det dröjt över tre veckor innan rätt nummer dykt upp men sen finns tre rätt numrerade bilar uppradade efter varandra på samma gata.

Nu på sluttampen, när jag under en period var nära ge upp, gäckade 945 mig. Jag vet inte hur många 946 som dök upp, för att inte tala om 045, 145, 245 osv och andra kombinationer med 9-4-5, som 459, 954 osv…

Så fann jag då 945 på Pildammsvägen men då var alla 946 plötsligt försvunna.

Jag har blivit gäckad många gånger. Har sett exempelvis 870, när jag sökte 869 och stötte på en bil med detta nummer fem minuter senare, cyklade tillbaka till platsen där 870 stått parkerad. Flyttad, parkeringsrutan tom! Det har hänt mer än en gång.

Men jag har varit observant. Har det i min närhet funnits en bil som snart stod på tur har jag memorerat platsen och gått ner till exempelvis garaget och fyllt på mina anteckningar.

Jag medger: Det har blivit något av en tvångstanke, lite sjukt.

Finaldagen den 24 juni var en höjdpunkt. Var uppe i 996. Cyklade på Stadiongatan förbi 998 – fan! – men på Lorensborgsgatan 100 meter bort fanns en 997:a, cyklade givetvis tillbaka, 998 stod kvar. Och se bara 300 meter längre ner stod den, en VW med 999.

Jag var i mål. Kände en lättnad.

Det började på Dalaplan den 12 januari 2012.

Åtta och ett halvt år sedan.

Det finns egentligen inga ord för hur meningslöst, dum och, ja, lite sjuk denna jakt på 999 varit. Men i all dumhet är jag lite stolt över att jag höll ut.

I åtta och ett halvt år.

***

Men lite mentala  men har det blivit. När jag fortsatte min cykeltur den 24 sneglade jag fortfarande på nummerplåtarna och tvingade mig att ge mera akt på de intressanta omgivningarna.

Det har blivit bättre och jag har ändrat mina dagliga cykelturer från gator med mycket bilar till lugnare stråk, som i går på de vackra cykelstigarna kring Lindängen.

Det blir ingen ny 001—999-jakt. Jag lovar,