Hade tänkt skriva ner dessa funderingar redan i lördags, men det finns uppdrag jag inte vill missa.

Som att vara funktionär vid Heleneholms IF:s friidrottstävling Atleticumspelen. Även om heldagar blivit halvdagar kräver det sin man och orken räckte helt enkelt inte till. Men det är stimulerande att vara med om att ge energiska målinriktade ungdomar från Danmark och Sverige möjlighet att mötas och tävla.

Och speciellt glad blir man, när några 13-åriga flickor från Ystads IF efter en höjdhoppstävling kommer fram, tar i hand och säger: -- Tack, du är duktig och stressar oss inte.

Lite skryt kan väl vara tillåtet ibland. Tack, stimulerar även en gammal man. Och gör att man även 2021 bidrar till att cirka 700 ungdomar under två dagar kan träffas och ha trevligt i en positiv atmosfär.

En bit av en stor del, den största, av idrotten, som inte uppmärksammas utanför den trängre kretsen.

***

Det här var en lång parentes.

Vill vidare skriva något om LB 07:s uttåg ur damfotbollens elitskikt.

FC Rosengårds tränare Jonas Eidevall kommenterar i en SDS-artikel nedläggningen. Han menar, liksom jag i min senaste blogg, att man reser för mycket i svensk idrott. Han menar också att strukturerna inte är de samma inom dam- och herrfotbollen och att ekonomin är annorlunda. Därför måste man tänka om.

Ett konstaterande det också är lätt att instämma i.

Men är det inte just att man ger, och ser, en skillnad som genustänkarna hakar upp sig på.

Sen slår Jonas Eidevall in på det typiska FC Rosengårdsspåret: Det är Svenska Fotbollförbundets fel. Besluten om seriesystemet och upplägget av Svenska cupen är fattade i demokratisk ordning. Klubben har varit delaktig i besluten.

Förbundet kan knappast klandras för att både Kungsbacka och LB 07 med kort varsel drar sig ut cupspelet.

Jag uppfattat FC Rosengård som gnälligt. Man har synpunkter på längden på landslagets Algarveläger och för något åt sedan förhindrade man en av sina talanger att deltaga i ett internationellt slutspel för landslag.

Det är när de svenska damlandslagen spelar och når framgångar som damfotbollen uppmärksammas och når de stora massornas intresse runt om i landet. Inte när FC Rosengård spelar inför glest besatta läktare på Malmö idrottsplats.

Bra landslag är det i särklass bästa PR-vapnet för en bredare svensk damfotboll.

Jonas Eidevall är också oroad över att när antalet klubbar under den absoluta svensktoppen, som LB 07 och Kungsbacka, minskar kommer det att finnas färre miljöer för unga talanger att utvecklas i. Så är det naturligtvis.

Men vilket ansvar tar FC Rosengård? Man värvar hellre – och då helst utomlands – än satsar på egenproducerat. Eller värvar från mindre bemedlade på samma plattform.

Att unga och senare blivande svenska landslagsspelare får ge plats för spelare med utländskt pass ger inga plus i min betygskalender.

Malmö är för litet.

Ja, för att ha mer än ett elitlag i varje idrott. Eller till och med elitklubb om vi går utanför lagsporterna.

Jag har skrivit det tidigare. Och i dessa dagar finns det all anledning att upprepa sig. I fjor Panterns ishockeylag, nu LB 07:s damlag i fotboll.

Tiden får utvisa om det om sex, sju år finns utrymme för både FC Rosengård och Malmö FF på damfotbollssidan. I nuläget finns förstås det stora finansiella stödet för båda lagen.

Efter MFF:s nej till ett samgående med LB 07 var det en utopi att det i framtiden skulle finnas plats för tre topplag i Malmö. LB 07:s position på elitkartan var bara en tidsfråga.

***

LB 07-fallet väcker många frågor. Klubbens ordförande Robert Lenir säger i ett uttalande att han hade förhoppningen att spelarna skulle kunna livnära sig på att spela fotboll. Det framgick inte i artikeln om det rörde sig i LB 07 eller om  det var i LB 07/MFF.

Men ändå! I Elitettan, nivå 2!

I fjor var publiksnittet 346, delvis räddat av en PR-strid mellan Stockholmsklubbarna.

 I Allsvenskan hamnade snittet på 895. FC Rosengård kom upp i 895, en i min värld låg siffra med den massmediala uppbackning laget fick. Sämst publiksnitt i Allsvenskan var – ja, just – LB 07:s med sina 484 åskådare/match.

Med dessa siffror som grund: Hur kan Robert Lenir fundera i helprofessionella spelartrupper?

Räcker tio miljoner per år enbart i personalkostnader för en seniortrupp?

***

Rent generellt har svensk elitlagidrott ett hybrisproblem, den felaktiga tron på att man i vårt långa land kan skaffa intresse för en riksomfattande serie på nivå 2. Speciellt på damsida – detta sagt utan något genusperspektiv. Som nu exempelvis i fotboll och handboll. LB 07 hade kalkylerar med resekostnader på 700 000 kronor för en säsong i Elitettan. Är det vettigt att ett Malmölag åker till Morön i Västerbotten för att spela fotboll på nivå 2 inför 300 åskådare? Dessa pengar kan användas bättre för att utveckla fotbollen. Svensk idrott reser upp alldeles för mycket pengar.

De ojämna tabellerna både i Allsvenskan och Elitettan för damer visat att det inte finns den bredd som motiverar endast två elitserier.

***

Att nu LB 07 och tidigare Kungsbacka och Kalixlaget Assi hoppat av Elitettan borde väcka några förändringstankar.

H 43, Lund och Malbas, Malmö.

Två tidigare elitklubbar i handboll och basket. På både dam- som herrsidan.

Två klubbar som av olika orsaker hamnat långt ner i seriesystemen för seniorer. Också för båda könen.

Men det finns andra, mera positiva, likheter. Båda klubbarna har stora gedigna, framgångsrika ungdomsavdelningar, givetvis för såväl flickor som pojkar.

Trots många säsonger av segrar och medaljer för de båda klubbarna i USM har lyftet på seniorsidan uteblivit. H 43:s båda seniorlag håller till i division 2, nivå 4, Malbas på ungefär samma plattform.

Spel i så låga sammanhang lockar inte ungdomarna. I Skåne är det tätt mellan handbollens elitklubbar. Talangerna har mycket att välja mellan. Ett tiotal av H 43:s tidigare herrungdomsspelare finns i regionens elitklubbars organisationer. På damsidan har H 43 även en hel del före detta spelare på högre nivå än egna laget.

Rörelsemönstret känns igen från Malmöklubben Dalhems herrar på 1980-talet och dess damer under några år under det här decenniet. Lovande grupper har skingrats, elitspel lockar. Kanske fullt naturligt. Så ser verkligheten ut i dessa tider. Duktiga ungdomsfostrare från en lägre nivå får sällan skörda frukterna av sitt eget arbete. Det går inte att som på 1940-talet med ett klasslag som stomme få fram ett lag som når högsta serien. Som H 43 en gång i tiden.

Basketen har inte samma konkurrens i närområdet. Men collegebasketen i USA drar tidigt de mest lovande spelarna dit.

Miljön är tuff för de stora ungdomsklubbarna från de lägre seniornivåerna. H 43 har cirka 70 seriespelande lag, Malbas ungefär 30.

Nu i halvtid ser det hygglig ut för de båda klubbarnas damlag. Det kan bli avancemang till division 1 för såväl H 43 som Malbas.

***

USM-spelet är igång och det visar än en gång på den stabila grunden i de båda klubbarna. H 43 Lund ser dock ut att få ett något sämre slutfacit än de senaste säsongerna. När turneringen går in i steg 4 av 5 har man fyra lag kvar.

Basketen är betydligt mindre än handbollen. Men när grupperna U 15 och U 16 är klara med sitt steg 3 och åtta lag är kvar har Malbas tre av fyra lag med bland de åtta främsta i landet.

U 17 och U 19 har bara avverkat en omgång. Malbaspojklagen tog sig som ettor direkt till steg 3. F 1

F 19-laget skall i helgen i den nya, fräsch Hästhagenhallen föröka nå dit.

***

I veckan skall jag ta mig en titt på övriga Skåneklubbar i ett USM-perspektiv,

Det har varit en hel del liveidrott den senaste tiden.

Malmö har bjudit på en varierad kost. Jag har varit gäst på ett handbollsderby, SM-finalerna i brottning och en omgång i Riksmästerskap i basket för 15-åriga flickor. Intrycken är många och besöken visar på idrottens styrka och kraft i samhället.

***

Brottning är en av de idrotter jag är uppvuxen med i Skurup. Utbudet var förstås inte så stort, men seriematcherna åren kring 1950 på dansrotundan i Folkets Park på söndagseftermiddagen var publikfester. Det var ofta fullsatt.

Min ungdoms idol var Lennart Persson, sedermera flerfaldig svensk mästare.

När jag blev sportjournalist på Sydsvenskan fick jag ofta uppdraget att bevaka de stora mästerskapen. Det gjorde tidningen på 1980- och 90-talen. Minnena är många. De mest bestående är hur sympatiska, hjälpsamma och tacksamma de aktiva var. Och förmodligen är än i dag.

***

Jag gladdes i går vid finalpasset med tävlingsledaren Jörgen Olsson en gång Europamästare, när Limhamns sporthall var fullsatt med råge. Det var den även vid de tidigare passen. Brottningsfolket sviker inte när det är fest.

Jörgen är hängiven sin sport och har en syn på ungdomsidrott och ledarskap som är befriande. Fler ledare med hans resning behövs. Inte bara inom brottningen.

***

Brottningen är trängd, sett i ett seniorperspektiv. Men det får vi ta vid ett annat tillfälle.

Dock blev jag faktiskt överraskad av de extremt tunna startfälten i damklasserna. De svenska tjejerna är verkligen framgångsrika i de internationella mästerskapen från seniorer och ner i åldersgrupperna. I min enfald trodde jag att det fordras en viss bredd för att få den internationella topp som svensk dambrottning bevisligen har. I fjor var det SM-final direkt i fyra av nio klasser. I år var det lika illa. I två viktklasser vägde sex aktiva in, i övriga fyra och tre.

Det är en smal grund att bygga på.

***

Malmö har varit landets brottningshuvudstad. Så är det inte längre. En mästare blev det Malmö Tigers Alexander Bica. Sparta, en av de klassiska storklubbarna, hade inte en enda deltagare. Sedan länge har Enighet, den argaste lokalrivalen när det begav sig, ingen sektion för brottning.

Nu är Malmö Tigers, en sammanslagning mellan Björnvid och Centrum (tidigare Mellanheden) samt Limhamns BK från 1970, då Fiskarena och Kärnan blev LB, de enda brottarklubbarna i stan.

Där blev det lite idrottshistoria från Malmö.

***

Limhamns BK hade för övrigt i samband med tävlingen anordnat en smakfull utställning om Limhamnsbrottningens historia. Kom osökt att med saknad tänka på att Malmö numera inte har något Idrottsmuseum. Vilket tillfälle det varit att under någon månad flytta utställningen till just ett centralt idrottsmuseum.

***

Alla idrottskartor ritas om. Så även brottningens. Överlägset bästa herrklubb blev AIK, Solna/Stockholm, landets främsta (?) idrottsallians. Tvåa blev Marsvinsholms IF och femma Pan, som i seriesammanhang tävlar gemensamt under namnet Marsipan. Laget vann för övrigt hösten skånska elitserie. I serien under kom Limhamns BK etta. Tyvärr deltog totalt bara sju klubbar.

SM-etta bland damerna blev Helsingborg Wresling Team.

***

Det var anhängarna till just Pan och Marsvinsholm som gav extra fest till finalpasset. Engagemanget, när deras aktiva var uppe på mattan, påminde om den stämning som fanns i Skurups Folkets Park, när SSK mötte kanske just Marsvinsholm.

***

Det var några trevliga, nostalgiska timmar i Limhamns sporthall. Jag vet att det finns många engagerade medlemmar i Limhamns BK, utan vars hjälp det inte går att genomföra ett SM, men att utan Jörgen Olssons entusiasm hade det inte blivit de succé det blev.

***

Handbolls- och basketfunderingarna får anstå till ett senare tillfälle.