Alla inlägg under oktober 2019

Av Magnus Månsson - 7 oktober 2019 11:43

VM-festen i friidrott är slut.

Den svenska truppen kan resa från Qatar med ett klart godkänt betyg. Insatsen visar hur svensk friidrott står sig i ett internationellt perspektiv. Två medaljer blev det, guld till Daniel Ståhl, silver till Armand Duplantis. Realistiskt sett var detta den ultimata utdelningen.

Två svenska rekord, Angelica Bengtsson (stav) och Kalle Berglund (1 500 meter), som sexa respektive nia ger naturligtvis extra plus.

Sverige hade dessutom ytterligare tre aktiva bland de tolv främsta, Thobias Montler, Kim Amb och Simon Pettersson.

De som hade förväntat sig ett bättre facit, var inte riktigt pålästa.

Den kommande elitgenerationen Tilde Johansson, Wictor Pettersson, Yolanda Ngarambe och Vanessa Kamga (med ett visst frågetecken) nådde den nivå man hoppats på och som visar att de har kapacitet att ta ytterligare steg mot världstoppen.

Givetvis fanns det negativa insatser i svensktruppen. Precis som i de andra nationernas trupper. Vi fick se regerande världsmästare och ettor på årsbästalistorna missa i kval och försöksheat. Det tillhör VM-dramatiken.

Man hör ofta personer klaga över att svenskar inte fixar att avancera: ”Vad skulle de där att göra?”

Ett internationellt friidrottsmästerskap skall ha försök i löpning och kval i hopp och kast. Till detta måste även Sverige bidra. De är alla duktiga och ambitiösa idrottsmän, inga turister.

***

Guld- och silverglans med inslag av andra stålande prestationer får dock inte ta fokus från de problem som finns inom den fria idrotten i Sverige. Tävlande seniorer blir färre år efter år. Den skånska problematiken har jag berört många gånger i mina blogginlägg. Finns säkert anledning att återkomma.

Av en slump kom jag att fundera över var de svenska VM-aktiva kommer ifrån. Googlade på några. Skåningarna Wictor Pettersson och Thobias Montler är uppvuxna i Sösdala respektive Landskrona, Kalle Berglund i Jämshög, Angelica Bengtsson i Väckelsång, Kim Amb i Bålsta, Simon Pettersson i Sixarby och Erica Kingsley i Trångsviken.

Några av dessa världsstjärnor kommer från samhällen utan någon friidrottsförening. Några av orterna har i sin närhet en klubb som kan ta hand om talangerna. Så har det varit i exemplen ovan. Men med ett minskat antal föreningar i landet är risken uppenbar att än fler talanger aldrig får kontakt med friidrotten. Speciellt inte som skolfriidrotten i stort är försvunnen, den som tidigare generationers ungdomar i alla orter landet runt fick utöva i tävling och under lektioner.

Talanger finns överallt.

 

Kanske mer på landet än i storstan?

Något att fundera över, när VM-festen är över.

 

 

Av Magnus Månsson - 5 oktober 2019 12:55

Jag är mycket friidrottsintresserad.

Om nu någon missat detta under åren.

VM är då naturligtvis en av idrottsårets höjdpunkter. Men inte bara för mig. Det är många som har samma åsikt. De stora friidrottsmästerskapen lockar tv-tittare långt utanför den trängre kretsen. Det har vänner och bekanta bekräftat under det pågående mästerskapet. SVT-teamet i Doha gör ett bra jobb och ger den information som ger kunskap och som inte skrämmer bort nya, icke initierade tittare. Det är många kvinnor som följer VM, kvinnor som aldrig har en tanke på att följa ett möte i fotboll eller hockey.

Sydsvenskan har inte insett intresset för friidrotts-VM. Redovisningen i text och siffror har känts som något nödvändigt ont. Resultatbörsen har varit allt från katastrofal, via okej till bra.

Gårdagens herrfinal i höjd var för hemmapubliken den idrottsliga höjdpunkten. Qatars Mutaz Essa Barshim segrade. Från tv-fåtöljen att döma var detta den hittills enda gången det uppstod något som kallas VM-stämning i arenan.

Sydsvenskan redovisade detta med en kort notis på 14 rader. Bakom VM-guldet fanns dramatik. Inte minst Mutaz Essa Barshims skadehistorik, plus det faktum att han bor och tränar stora delar av året i Malmö och har släkt och åtskilliga vänner här i stan. Mutaz är en stor idrottsprofil i Malmö. Hans VM-guld är i min värld mer än 14 rader i en Malmötidning.

Efter vad jag förstår, fanns det kunskap om Barshim på redaktionen denna fantastiska friidrottskväll. Utan att den togs till vara.

***

Händelsen påminner mig om att Barshim i februari 2018 deltog i Heleneholms IF:s tävling Atleticumspelen. Ingen av Malmös tidningar ville ta in en notis om hans deltagande, ingen kom och bevakade hans hopp, ingen tog in ens en resultatlista.

Barshim hoppade 2,35, världsårsbästa inomhus 2018, var ytterst nära 2,38.

SDS:s administrative sportchef förklarade den uteblivna redovisningen med att tvåan bara hoppade 2,10. Det var alltså ingen ”riktig” tävling.

Det måste vara första gången i historien som tvåans resultat är avgörande för om en världsbästanotering skall platsa i Sydsvenskans resultatbörs.

Ridå!

Av Magnus Månsson - 2 oktober 2019 18:59

Det är mycket nu.

I går var jag på en heldags konferens/kurs om Idrott & kriminalitet, hoten mot idrotten. Huvudarrangör var Skåneidrotten.

Det var lärorikt och skrämmande, inte minst informationen om matchfixning. Dopningsproblematiken har man haft en viss hum om, men att matchfixningen var så omfattade hade jag bara en viss aning efter att ha läst Matchfixarna av Jens Littorin och Magnus Svenungsson (en av gårdagens utmärkta föredragshållare).

Som alltid vid sådana här konferenser/kurser kan man önska fler deltagare. Kanske inte minst från ledare från lagsporter på lägre nivåer. Matchfixning är inte ett elitproblem.

Sportjournalister hade också haft att lära.

Det var två vänner som höll i programmet. Initiativtagare var Caj-Åke Andersson och påläst och kunnig moderator Lasse Holmström.

Jag tar självmant på mig uppgiften att tacka från alla för en intressant dag i Landskrona.

***

Har den senaste tiden också färdigställt en kortare artikel om 100-åringen IFK Simrishamn till Idrottsmuseets Vänners årsbok Skånsk Idrottshistoria. Klubbens första sekel visar inte bara på just IFK Simrishamns utveckling utan även på de förändringar som skett i Idrottssverige – i detta fall främst inom fotbollen – under 100 år.

***

I ett program med en konferens och lite författande – och vardagssysslorna förstås – skall det finnas Tv-tid till den allsvenska toppstriden i fotboll, någon handbollsmatch, ett och annat möte i den europeisk turneringsfotbollen och så givetvis VM i friidrott.

Friidrotten har sitt ok, sin dopningshistorik. Men jag har samma uppfattning som gårdagens Landskronaföredragshållare, trivsamme dopningsexperten Åke Andrén Sandberg:

”Så länge man inte är fälld, är man oskyldig.”

Åke poängterade också hur förfinade metoder det finns för att hitta syndarna och hänvisade till Therese Johaugs avstängning:

”Lite läppglans avslöjades två dygn efter att hon använt det.”

***

Nåväl.

Det har varor många fantastiska resultat och stor dramatik under VM-dagarna. Men det som glatt mitt idrottshjärta mest är det kamratskap som visats upp mellan de aktiva. Inte minst har det varit uppenbart i de två svenska medaljgrenarna, diskus och stav. Man har verkligen sett hur de uppskattar varandra och unnar och respekterar sina övermän framgångarna trots de små marginalerna.

Vilken enorm skillnad till tillståndet inom, inte minst, den aktuella fotbollen. Här kallas motståndaren för fiende, man missunnar vinnaren segern, skyller på marginaler eller domarteamet och har en massa andra bortförklaringar.

I uppslagna tidningsartiklar misskrediterar spelare motståndarnas sätt att spela och det framkallar en osund atmosfär, som ger det hat som tyvärr i många fall omger elitfotbollen i alltför många fall.

Som granne till Malmö stadion störs jag av hovrande helikoptrar, ridande poliser och kravallutrustade poliser bara för att det är en fotbollsmatch i närheten.

Varför kan inte alla, spelare, anhängare och rubrik- och klicksökande tidningar sprida en vänlig atmosfär, acceptera att även konkurrenten är duktig? Kanske till och med bättre.

Ta efter världens främsta friidrottare!

***

VM i friidrott är en av årets största idrottshändelser. Det märks i kontakt med vänner och bekanta. Inte bara friidrottsintresserade.

De svenska medaljerna har hamnar på paradsidan, den första, i min morgontidning, Sydsvenskan. Men Sporten prioriterar inte VM. Inte när Malmö FF skall spela i Europa League. Det skall finnas fyra MFF-sidor hela veckan, innan det ges plats för VM-friidrott.

Resultatredovisningen från VM var i inledningen minst sagt bedrövlig. På måndagen gavs VM i kanotslalom lika – nästan i alla fall – stort utrymme som VM-friidrotten.

Var fanns yrkeskunskapen?

Sen dess har resultatredovisningen varit klart godkänd.

Man tackar!

 

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards