VM-festen i friidrott är slut.

Den svenska truppen kan resa från Qatar med ett klart godkänt betyg. Insatsen visar hur svensk friidrott står sig i ett internationellt perspektiv. Två medaljer blev det, guld till Daniel Ståhl, silver till Armand Duplantis. Realistiskt sett var detta den ultimata utdelningen.

Två svenska rekord, Angelica Bengtsson (stav) och Kalle Berglund (1 500 meter), som sexa respektive nia ger naturligtvis extra plus.

Sverige hade dessutom ytterligare tre aktiva bland de tolv främsta, Thobias Montler, Kim Amb och Simon Pettersson.

De som hade förväntat sig ett bättre facit, var inte riktigt pålästa.

Den kommande elitgenerationen Tilde Johansson, Wictor Pettersson, Yolanda Ngarambe och Vanessa Kamga (med ett visst frågetecken) nådde den nivå man hoppats på och som visar att de har kapacitet att ta ytterligare steg mot världstoppen.

Givetvis fanns det negativa insatser i svensktruppen. Precis som i de andra nationernas trupper. Vi fick se regerande världsmästare och ettor på årsbästalistorna missa i kval och försöksheat. Det tillhör VM-dramatiken.

Man hör ofta personer klaga över att svenskar inte fixar att avancera: ”Vad skulle de där att göra?”

Ett internationellt friidrottsmästerskap skall ha försök i löpning och kval i hopp och kast. Till detta måste även Sverige bidra. De är alla duktiga och ambitiösa idrottsmän, inga turister.

***

Guld- och silverglans med inslag av andra stålande prestationer får dock inte ta fokus från de problem som finns inom den fria idrotten i Sverige. Tävlande seniorer blir färre år efter år. Den skånska problematiken har jag berört många gånger i mina blogginlägg. Finns säkert anledning att återkomma.

Av en slump kom jag att fundera över var de svenska VM-aktiva kommer ifrån. Googlade på några. Skåningarna Wictor Pettersson och Thobias Montler är uppvuxna i Sösdala respektive Landskrona, Kalle Berglund i Jämshög, Angelica Bengtsson i Väckelsång, Kim Amb i Bålsta, Simon Pettersson i Sixarby och Erica Kingsley i Trångsviken.

Några av dessa världsstjärnor kommer från samhällen utan någon friidrottsförening. Några av orterna har i sin närhet en klubb som kan ta hand om talangerna. Så har det varit i exemplen ovan. Men med ett minskat antal föreningar i landet är risken uppenbar att än fler talanger aldrig får kontakt med friidrotten. Speciellt inte som skolfriidrotten i stort är försvunnen, den som tidigare generationers ungdomar i alla orter landet runt fick utöva i tävling och under lektioner.

Talanger finns överallt.

Kanske mer på landet än i storstan?

Något att fundera över, när VM-festen är över.