Det är mycket nu.

I går var jag på en heldags konferens/kurs om Idrott & kriminalitet, hoten mot idrotten. Huvudarrangör var Skåneidrotten.

Det var lärorikt och skrämmande, inte minst informationen om matchfixning. Dopningsproblematiken har man haft en viss hum om, men att matchfixningen var så omfattade hade jag bara en viss aning efter att ha läst Matchfixarna av Jens Littorin och Magnus Svenungsson (en av gårdagens utmärkta föredragshållare).

Som alltid vid sådana här konferenser/kurser kan man önska fler deltagare. Kanske inte minst från ledare från lagsporter på lägre nivåer. Matchfixning är inte ett elitproblem.

Sportjournalister hade också haft att lära.

Det var två vänner som höll i programmet. Initiativtagare var Caj-Åke Andersson och påläst och kunnig moderator Lasse Holmström.

Jag tar självmant på mig uppgiften att tacka från alla för en intressant dag i Landskrona.

***

Har den senaste tiden också färdigställt en kortare artikel om 100-åringen IFK Simrishamn till Idrottsmuseets Vänners årsbok Skånsk Idrottshistoria. Klubbens första sekel visar inte bara på just IFK Simrishamns utveckling utan även på de förändringar som skett i Idrottssverige – i detta fall främst inom fotbollen – under 100 år.

***

I ett program med en konferens och lite författande – och vardagssysslorna förstås – skall det finnas Tv-tid till den allsvenska toppstriden i fotboll, någon handbollsmatch, ett och annat möte i den europeisk turneringsfotbollen och så givetvis VM i friidrott.

Friidrotten har sitt ok, sin dopningshistorik. Men jag har samma uppfattning som gårdagens Landskronaföredragshållare, trivsamme dopningsexperten Åke Andrén Sandberg:

”Så länge man inte är fälld, är man oskyldig.”

Åke poängterade också hur förfinade metoder det finns för att hitta syndarna och hänvisade till Therese Johaugs avstängning:

”Lite läppglans avslöjades två dygn efter att hon använt det.”

***

Nåväl.

Det har varor många fantastiska resultat och stor dramatik under VM-dagarna. Men det som glatt mitt idrottshjärta mest är det kamratskap som visats upp mellan de aktiva. Inte minst har det varit uppenbart i de två svenska medaljgrenarna, diskus och stav. Man har verkligen sett hur de uppskattar varandra och unnar och respekterar sina övermän framgångarna trots de små marginalerna.

Vilken enorm skillnad till tillståndet inom, inte minst, den aktuella fotbollen. Här kallas motståndaren för fiende, man missunnar vinnaren segern, skyller på marginaler eller domarteamet och har en massa andra bortförklaringar.

I uppslagna tidningsartiklar misskrediterar spelare motståndarnas sätt att spela och det framkallar en osund atmosfär, som ger det hat som tyvärr i många fall omger elitfotbollen i alltför många fall.

Som granne till Malmö stadion störs jag av hovrande helikoptrar, ridande poliser och kravallutrustade poliser bara för att det är en fotbollsmatch i närheten.

Varför kan inte alla, spelare, anhängare och rubrik- och klicksökande tidningar sprida en vänlig atmosfär, acceptera att även konkurrenten är duktig? Kanske till och med bättre.

Ta efter världens främsta friidrottare!

***

VM i friidrott är en av årets största idrottshändelser. Det märks i kontakt med vänner och bekanta. Inte bara friidrottsintresserade.

De svenska medaljerna har hamnar på paradsidan, den första, i min morgontidning, Sydsvenskan. Men Sporten prioriterar inte VM. Inte när Malmö FF skall spela i Europa League. Det skall finnas fyra MFF-sidor hela veckan, innan det ges plats för VM-friidrott.

Resultatredovisningen från VM var i inledningen minst sagt bedrövlig. På måndagen gavs VM i kanotslalom lika – nästan i alla fall – stort utrymme som VM-friidrotten.

Var fanns yrkeskunskapen?

Sen dess har resultatredovisningen varit klart godkänd.

Man tackar!