Lyssna på den gamle!

Ja, inte på mig. Förstås.

Nej, på Jan Fristedt, en ikon och levande legend inom ridsporten, speciellt som speaker vid de stora evenemangen. Den här veckan hörs hans stämma över Falsterbo.

I en trevlig artikel i gårdagens Sydsvenska förmedlar Jan Fristedt, 78, sina synpunkter på speakersysslan. Många referenteter och kommentatorer inom etermedia, konferencierer i olika sammanhang och mera lokala speakers vid diverse tillställningar, inte minst inom idrotten, borde lyssna på honom.

Jan Fristedt har tre grundregler:

1) Tystnad, babbla inte. Pausen ger effekt, efter en sådan skärper lyssnaren sin uppmärksamhet.

2) Skrik inte. Höj rösten när du presenterar en stjärna, men var nyanserad i övriga presentationer.

3) Referera inte vad alla ser och känner till.

Med andra ord, enkla regler. Men hur många, kända som okända, möter vi inte, nästan dagligen i vår värld, som är långt från att följa dessa riktklinjer?

Jag skall i dessa semestertider vara snäll och inte nämna några namn. Men vi mötte många under den just avslutande VM-turneringen i fotboll, vi hör dem nästan alltid i alla presentationer i underhållningsprogrammen i tv och lokalt skriks det vi mål vid en fotbollsmatch i de lägre divisionerna så att grannarna blir irriterade. Och hur många referat av ett lopp i friidrott har jag inte hört fast det utspelats just framför mina ögon?

Allt så tröttsamt.

Och ända är Jan Fristedts visdomsord så enkla.

I den här allsvenska fotbollsomgången protesterar SFSU (Svenska Fotbollsupportersunionen) mot Polisens villkorstrappa.

Man gör det genom att uppmana publiken att hålla tyst under de 20 första minuterna. Tidigare har liknade aktioner ägt rum. Bland annat har ståplatspubliken bojkottat den första kvarten.

Villkorstrappan är de krav som myndigheterna ställer på en matcharrangör för åskådarnas säkerhet.

I ett rättssamhälle är detta en självklarhet.

SFSU gör sig till tals för hela den svenska fotbollsallmänheten genom bombastiska uttalanden som: Rädda svensk fotboll!

Det florerar också rykten om att de allsvenska matcherna kommer att spelas utan publik. Självfallet nonsens.

SFSU:s agerande för inte problemen närmare en lösning. De som drabbas värst är de själva. De går miste om 20 minuters stämning, den som för många är viktigare än själva matchen.

Dessutom ogillar spelarna tystnaden, de saknar den inspiration som ljudkulissen skänker. Det vidimerades från lördagens matcher i Kalmar och Malmö.

Det känns som om SFSU skjuter sig själv i båda benen.

Åter till Kalmar—AIK. När de 20 minuterna var tillända, tände delar av AIK-anhängarna ett rejält antal bengaler, som hindrade sikten och satte igång Guldfågelns brandlarm. Första halvlek blev 20 minuter försenad. Samtidigt skanderade delar av begåvningsreserven: Fotbollsmördare!

Och det var ingen ironi, riktad mot dem själv.

Tro mig!

Supporterkultur, i rätt form, berikar fotbollssamhället, som dock är så mycket större än den del SFSU företräder.
Det förvånar mig också mycket att klubbar och förbund inte tar större avstånd från avarterna.

Följ lagarna och allt blir bättre. Så enkelt är det.

Det blev mycket fotboll i går via tv.

Skönt att ha något att göra, när vinden viner och det ösregnar.

Men jag hade, i ärlighetens namn, även i solsken sett Kalmar-AIK, Sverige—England och Malmö FF—Örebro.

Sveriges VM-brons kan vara viktigt för återväxten, som jag försökte påvisa i gårdagsinlägget. Förhoppningsvis har även unga bollbegåvade tjejer fascineras av dramatiken och vill pröva på. För det behövs en påfyllning. Inte minst måste de mindre orternas föreningar kunna erbjuda flickor fotboll. Historien, i alla fall den skånska, har visat att många tongivande landslagsspelare har börjat spela fotboll på ”vischan”. Ur mitt allt skröpligare minne kan jag plocka fram Harlösa, Sövestad, Skillinge, Ystad (nåja?), Vä, Verum, Vellinge, Marieholm och varför inte Skabersjö. Mera initierade personer kan säkert fylla på den här listan med en hel del namn.

***

Den här svenska framgången kunde man inte ana under gruppspelet. Det var inga insatser som skvallrade om medalj. Samtidigt var det kanske den gynnsamma lottningen som gjorde att den med rätta hyllade förbundskaptenen Peter Gerhardsson kom till slutspelet med ett fräschare lag än motståndarna. Sveriges grupp var definitivt den lättaste att avancera från. Mot Chile och Thailand var det ”omöjligt” att förlora och USA-mötet med en B-uppsättning var betydelselöst.

I en turnering med alla dessa marginaler – inte minst VAR – menar jag att svenskorna kom till slutspelet mindre slitna än konkurrenterna.

Detta skrivit utan att på något sätt förminska Sveriges VM-dagar. Man har gett oss högtidsstunder, förvisso av skiftande kvalitet, och det är ett team – glöm inte ledarna! – att ta till sig och gilla. Personligheterna är många.

Själv har jag en speciell favorit, Ellen Rubensson. Från Marieholm. Hon var av  landslagsklass  när hon inte hade en ordinarie plats i FC Rosengård, där man prioriterade utländska spelare. Ellen flyttade till Kopparbergs/Göteborg för att få kvalitativ speltid och möjlighet att bibehålla sin landslagsplats. Nu är hon en av Allsvenskans bästa spelare och given i den svenska landslagstruppen. Och VM-bronsmedaljör.

***

I den guide Expressen presenterade inför den allsvenska premiären fanns totalt 73 spelare med utländskt pass i de tolv lagen. Det innebär att cirka hälften av spelarna i lagen hindrar unga svenska talanger från att speltid i den högsta ligan. Jag förutsätter att de utländska spelarna håller sådan klass att de inte placeras på avbytarbänken.

För att ta ett närliggande exempel: När en spelare lämnar FC Rosengård söker man inte ersättaren inom den egna ungdomsverksamheten (som man ofta framhåller som bra) utan köper ofta utifrån.

Mindre underlag för inhemsk rekrytering och sämre tilltro på de egna talangerna är inte en positiv utveckling för framtidens landslag. Även om fler av de bästa numera hamnar i de större europeiska klubbarna.

***

USA var verkligen värdig världsmästare.

Om några timmar är det avspark i VM-bronsmatchen i fotboll. Sveriges damer möter Englands.

Det är lördagens idrottsbegivenhet.

Jag har följt den här turneringen i många matcher med stort intresse och haft behållning. Det har varit många bra matcher med ett högt underhållningsvärde, men – precis som i ett herrmäststerskap – några med sämre kvalitet. Generellt sett har standarden höjts ju längre fram man kommit. Fullt naturlig givetvis, det är ju de bästa lagen som avancerat. Ja, förutom Japan då, som de flesta fotbollsälskare saknat på slutet.

***

För Sveriges del är det mer än en bronsmedalj som står på spel. Det här stora massmediala intresset måste svensk fotboll ta tillvara. Den senaste tiden har det rapporterats om bristen på spelare i lagen på seniornivå. Lag som dragit sig ur serierna, många wo-matcher, tränare och lagledare som tvingats söka tjejer i de yngre tonåren för att få ett lag, det är en vanlig bild av damfotbollens vardag.

Bredden har radikalt försämrats i hela landet. Den skånska statistiken är avslöjande. Sedan 2016 hade till och med 2018 ett 50-tal lag försvunnit i åldersgrupperna från 15 till och med seniorer. I klasserna under är tendensen inte lika klar.

Rekryteringssvårigheterna är dock uppenbara. Lag som 2018 utgick eller uteslöts ut seriesystemet är många och i flickserierna har två, eller tre, föreningar ofta tvingats slå sig samma i ett gemensamt lag för att bli konkurrensdugligt. Dispens gavs i många till föreningar att i 11-mannaserier spela niomanna- och i några fall till med sjumannafotboll. Det är givetvis positivt att så mycket kraft läggs ner för att så många tjejer skall få spela fotboll men samtidigt är sammanslagningar och dispenser ett bevis på stora luckor i återväxten.

Det finns större orter i Skåne utan damlag och dessutom en högst minimal flickverksamhet.

Utan bredd är det definitivt svårare att skapa en internationell topp.

Det är där viktigt att klubbarna tar vara på det intresse som den svenska VM-insatsen väckt.

Friidrottsgymnasiet i Malmö skall från och med läsåret 2020/21 inte få beteckningen Riksidrottsgymnasium.

Det har, enligt Sydsvenskan, upprört skolkommunalrådet Sara Wettergren (L) och rektorn på Malmö Idrottsgymnasium Christian Fegler. Friidrottstränaren Kenneth Riggberger, med viss anknytning till FIG som specialinstruktör (tidigare i alla fall), har på Facebook också gjort ett inlägg.

Huvudorsaken till nedläggningen är att Riksidrottsförbundet beslutat att friidrotten måste reducera sitt elevantal på de sju friidrottsgymnasierna från 162 till 90. Det är en drastisk minskning. Det finns en naturlig förklaring: Antalet friidrottsutövande ungdomar i de aktuella åldrarna, speciell på pojksidan, har sett i ett riksperspektiv minskat avsevärt. Statistiken är avslöjande, speciellt om man går på djupet.

Svenska Friidrottsförbundets åtgärd är då att helt ta bort Malmö som ett riksidrottsgymnasium motiveras bland annat med att det är en mindre del av riksintaget som söker till Malmö än till de andra orterna. En huvuduppgift för ett RIG är att utbilda eleverna till internationell standard. Vad man nu menar med det. Av de 35 Malmöeleverna, som fanns under det nyss avslutade läsåret, har jag svårt at se många som ens har kapacitet att nå en nationell seniorelit. Många är intagna för att fylla ut det angivna antalet platser. Och det är, efter vad jag förstår, inte grundmeningen med ett RIG.

För friidrotten i Malmöregionen räcker det mer än väl ned en utbildning med NIU-status, där målet är nationell elit. Övriga idrotter inom Malmö Idrottsgymnasium har denna status.

I stället för att gnälla borde kanske de ansvariga ställa frågan varför Malmö inte är tillräckligt attraktivt för de elitsatsande ungdomarna utanför närområdet.

Samtidigt borde den samlade skånska friidrotten ta sig en funderare över varför man inte självt skaffat sig ett underlag tillräckligt för ett RIG.

Självrannsakan är alltid en bra grund för att åstadkomma en förändring.

***

Alltid detta genusperspektiv! En av Friidrottsförbundets negativa synpunkter om Malmö var, att igen av de tre tränarna var kvinna. Om alla varit kvinnor hade då ett krav varit att en måste vara man? Låt kompetens styra, inte kön!

***

Kritikerna till nedläggningen har pekat på hur många aktiva med stjärnstatus som studerat i Malmö. Förvisso sant. Men i den moderna idrotten kan man inte överleva på gamla meriter. Vi pratar 2020.

***

Till slut kan man kanske beklaga att ursprungstanken med idrottsgymnasier, och för den delen också idrottsgrundskolorna, är försvunnen. De mindre klubbarnas aktiva skulle få den hjälp moderklubben inte kunde ge. Nu är det inte så – och det gäller de flesta idrotter. Den aktive hamnar snabbt i den förening som administrerar skolverksamheten.

Det har varit mycket fotboll den senaste tiden, VM-fotboll och nystart i Allsvenskan.

Och alltför mycket diskussion om VAR, videogranskningen i efterhand vid vissa situationer.

Jag har – vad nu de har för betydelse – alltid varit mot VAR. I huvudsak grundar jag min uppfattning på att vid VM-slutspelet i Ryssland 2018 kom 43 procent av målen efter en fast situation. Det innebär att alla svårbedömda hörnor, frisparkar och till och med inkast måste granskas – förutom nu straffsituationerna – för att (om möjligt) få den absoluta rättvisa som VAR-ivrarna förespråkar. Vill vi verkligen ha en sådan utveckling? Med alla sina avbrott är en fotbollsmatch i många fall tillräckligt seg och utdragen.

Och så har vi den förbannade handsregeln. VM-bedömningen – efter VAR-granskning – har gett olika utfall i liknade situationer. Jag tänker fortfarande på den stackars japanskan, som gjorde allt för att hennes arm inte skulle bli träffad, men likväl förorsakade en straff. Därmed kan VM-turneringen ha gått miste om det spelmässigt intressantaste laget.

Det påstås av väldigt många inom media att den nya handsregeln säger att all armberöring av försvarare innebär bestraffning. Men så är det faktiskt inte. Jag har plockar fram Fotbollsförbundets tolkning:

Om armen är nära kroppen är det inget regelbrott, men om armen sträcks ut från kroppen så att du blir onaturligt större resulterar det i frispark, eller straffspark om det sker i eget straffområde.

Lägg märke till nära kroppen, sträcks ut, och onaturligt större och vi är i linje med den gamla (i min värld den rättvisa) bedömningen.

Därför tycker jag att Stefan Johannsson gjorde rätt när han friade när MFF:s Markus Antonssons skott träffade AIK:s Daniel Granlis arm.

Men visst kan man tycka att MFF skulle ha straff i den täta närkampen mellan några AIK:are och Anders Christiansen.

Och hur säkra är de grafiska linjer man visar på tv:n vid offsidesituationerna? Kan man med exakthet mäta det ögonblick bollen passas och spelarens position? Det rör sig ofta om bara några decimeter. Jag är skeptisk.

Det begås naturligtvis många fel av funktionärer och spelare i en fotbollsmatch. Det får vi leva med. VAR kan i den bästa av världar rätta några av dessa. Men inte alla. Det finns situationer där VAR inte kan ingripa och som kan vara lika avgörande som en straff.

AIK—MFF gav ett exempel. Stefan Johannesson gav inte AIK fördel i ett kontringsläge, där man hade numerärt övertag och ett utsökt tillfälle till en rejäl målchans.

Så länge det finns så många svagheter i VAR-systemet kommer jag ha svårt att fullt ut acceptera det. Sen har min åsikt naturligtvis inget att betyda.

***

Såg att Sverige protesterat mot Fridolina Rolfös varning mot Tyskland och därmed avstängning i VM-semifinalen mot Nederländerna.

Men hallå! Är nästa steg i fotbollsvärlden att man kan protestera mot en utebliven varning för en motståndare för att få denne avstängd i en kommande match, som kan ha betydelse för det egna laget.

Konspiratoriskt! Jag medger.

Men låt funktionärerna – med sina fel och brister, och förtjänster – bestämma.

Det blir i längden bäst så.