Såg två fotbollsmatcher i går.

Dels herrdivision 2-mötet mellan IFK Malmö och Hittarp, 1—1, och dels VM-matchen för damer mellan Norge och Sydkorea, 2—1.

Det blev en överlägsen seger för damerna. Ja, snudd på utklassning. Och då menar jag i fråga om underhållningsvärde. Givetvis är jag medveten om att en match mellan exempelvis IFK och Sydkorea slutat med en klar IFK-vinst.

Men denna resultatjämförelse mellan herrar och damer är jag trött på. De fysiska förutsättningarna är helt avgörande. Jag har verklig behållning att se ett 800 meterslopp mellan världens främsta damer trots vetskapen att jag, en gång en högst medelmåttig löpare på distansen på 1960-talet, klart besegrat nutidens världselit på damsidan.

Det är kvaliteten när man möter samma kön som är avgörande.

Ett av VM:s resultatmässigt sämsta lag är Sydkorea. Det känns därför kanske fånigt att påstå att det koreanskorna presterade i går var bra fotboll. Fotboll går ut på att göra mål. Och det var Sydkorea uselt på. Fysiken i de avgörande momenten mot de större norskorna räckte inte till.

Men den som gillar en snabb, intensiv passningsinriktad fotboll kan inte annat än gilla Sydkorea av i går. Jag blev imponerad och beklagar att det inte blir fler matcher i VM för Sydkorea.

Lagets spel påminde om Japans för några år sedan, då laget var framme i två VM-finaler.

Men så är det då med effektiviteten. Det viktigaste. Förstås.

Man kan inte få allt. Underhållande var Norge—Sydkorea i alla fall.