Mina planer var att i går skriva ett blogginlägg med utgångspunkt från måndagens hanbollsmöte mellan HK Malmö och Alingsås, 20—26.

Det kom lite hinder i vägen och så var det plötsligt dags att nervöst följa Hanna Öbergs VM-guldlopp och de andra duktiga svenska tjejernas fina insatser.

Min klubb, Heleneholms IF, hade senare några årsmöten som måste besökas.

Och så hann jag hem för att se två och en halv period av Skånederbyt i ishockey Malmö Redhawks—Rögle, 3—0, inför en fullsatt Malmö Arena, 12 600  personer.

Det hela resulterade i bristande tid och nya infallsvinklar.

***

Heleneholms årsmöten gick snabbt och problemfritt. Snabbt gick det förvisso men inför alldeles för få medlemmar. Och visst kan det tyckas vara problemfritt. Samtidigt som det blottades oerhört stora problem. Som Heleneholm delar med många, många av landets idrottsföreningar, kanske till och med merparten. Svårigheten att hitta villiga kandidater till styrelseposterna.

Heleneholms IF är en stor klubb med över 500 medlemmar. Likväl fick man tumma något på reglerna och välja in färre styrelsepersoner än vad stadgarna föreskriver.

Ledarproblematiken är svensk idrotts stora bekymmer. De som driver föreningarna är oftast också äldre personer.

***

Ishockeymatchen visar derbynas publika betydelse i svensk idrott. De 12 600 i Arenan var väl cirka dubbelt så många som en match i serielunken?  Matchen var viktig för båda parter. Det betydde naturligtvis mycket. Men ändå.

***

I en idrott med på vissa orter publikproblem gäller det att värna om de möjligheter till derbyn som finns. Som handbollen i Skåne. Det är derbyna som lockar. Jag har pläderat för en tiolagshandbollsliga med fyra inbördes möten.

I måndags var det drygt 900 åskådare i Baltiskan, den högsta publiksiffran den här säsongen för HK Malmö undantagandes Skånederbyna. Och det var ändå en betydelsefull match för båda lagen. Slutspelshistoriken ger ju också mötena mellan HK och Alingsås ett visst mått av derby. Men inte ens detta räcker för att locka 1 000 personer.

***

Efter matchen menade många – och till viss del understruket i media –   att HK:s usla insats berodde på fredagens urladdning i fredagens segermatch mot IFK Kristianstad.

Jag menar att det är skitsnack. Vi talar elitidrott! I ett mästerskap kommer matcherna så här tätt. Vad är det för spelare som inte kan mobilisera vilja i en viktig match på hemmabana.

Och se på de svenska tjejerna, med och utan gevär, i skidspåren! De känner sig inte nöjda med en enstaka bra insats.

***

Jag har sett HK:s unge Tim Hilding i några korta inhopp i ligan, oftast i lägen, då matchen är ”körd” i någondera riktningen. Och också noterat att han i division 2 och JSM i öser in mål. Förvisso på en annan nivå än Handbollsligan.

Men jag är nyfiken på att se honom i skarpt läge inom kort. Speciellt efter hans spel i måndags.

***

Under de tre senaste säsongerna har Alingsås tappat uppemot ett tiotal spelare av landslagsklass. Likväl finns laget år efter år med i kampen om minst en semifinalplats. Mikael Franzén, landets främste lagbyggare?

***

Jag följer handbollen genom bland annat HK Malmös hemsida. Ännu har jag inte sett något referat från måndagsförlusten. Och om jag inte missminner mig var det likadant vid ett tidigare nederlag. Vad ger det för signaler?

***

Och strax dags att se Sävehof—HK Malmö på C More. HK på dubbel revanschjakt, dels för höstnederlaget mot Partillelaget och dels för måndagsinsatsen.

Dags för lite fotbollsfunderingar.

Och om journalistik.

Med jämna och ojämna mellanrum dyker frågan om vår/höst eller höst/vår som spelterminer i den svenska seriefotbollen upp. Nu senast i samband med Malmö FF:s klara tillkortakommande mot Chelsea i åttondelsfinalen i Europa League. Förespråkarna för en förändring till höst/vår menar att detta skulle ge de svenska lagen större möjlighet att avancera när de europeiska cuperna går in i slutomgångarna.

Men ursäkta, det här förstår jag inte – eller så är jag dum, och det får jag leva med. Det är väl inte frågan om vår/höst eller höst/vår. Frågan gäller naturligtvis under vilka perioder serierna skall spelas. MFF:s sista match i EL 2018 avgjordes den 13/12, den första 2019 den 14/2. För att MFF, eller andra svenska lag, skall ha ett tävlingstempo i sig vid dessa tidpunkter krävs det att Allsvenska håller på fram till månadsskiftet november/december och startar i slutet av januari. Är detta rimlig i ett nordligt land som Sverige?

Förespråkarna hänvisar till Danmark, där man har ett mycket kort vinteruppehåll. Klimatmässigt under vintertid kan Danmark givetvis inte jämföras med Sverige. Och dessutom, se på de danska vinterpubliksiffrorna!

Det gäller inte bara att hänvisa till hybridgräs. Publikkomforten måste vara dräglig. Någon sådan kan bara Stockholmslagen erbjuda vintertid.

Vi får finna oss i att ett allsvenskt fotbollsår börjar kring den 1 april och slutar omkring den 1 november. Att tillrätta säsongen för de få lag som kvalificerar sig för Europaspel efter nyår är inte realistiskt.

Vår/höst eller höst/vår är en helt annan fråga.

***

Hur skall man bedöma en insats i exempelvis en fotbollsmatch om man bara är  hänvisad till en tidning?

Som Sydsvenskan.

I tidningens rapportering från MFF-cupmötet mot Falkenberg nämndes inte med ett enda ord att gästerna var starkt skadedrabbat och ställde upp med många unga reserver. C More gav den informationen.

I går var Kalmar FF på Stadionbesök. På en bild förstod man att Viktor Elm var med i KFF. Två andra KFF-spelare omnämndes vid straffsituationerna. Men jag är övertygad om att mera vidsynta fotbollsläsare gärna ville veta om lagets nyckelspelare Rasmus Elm fanns med.

Och ur en mera lokal vinkel: Spelade den förre MFF-aren och Skurupsgrabben Piotr Johansson i gårdagsmatchen?

Inte ett ord om någotdera.

Givetvis fick man veta vilken strålande bänk MFF hade och vilken kapacitet det fanns på läktaren.

Visst jag borde sluta reagera! Men jag kan inte. Men det kan väl inte bara vara jag som irriterar mig på denna MFF-fixering?

I mitt senaste blogginlägg om handboll pläderade jag för en reducering av antalet lag från 14 till 10 i Handbollsligan.

Detta på grund av det sviktande publikintresset.

En annan bloggande handbollsvän (E) vill i stället öka antalet lag till 16 i en rak serie med en hemma- och en bortamatch. Han hänvisade till den tyska Bundesligan, rankad som världens bästa. Visst kan man imponeras av Kiels publiksnitt på över 10 000 och tre andra lag över 6 000.  I genomsnitt kan den tyska högsta serien visa på 4 600 i dagsläget. Fyra klubbar har dock siffror under 3 000, sistplacerade Ludwigshafen 2 100.  Detta i stora Tyskland med en annan klubbpublikkultur än i Sverige. Och glöm inte att Bundesligan är helprofessionell.

Jag gissar att de tyska storklubbarna för ekonomins skull hellre hade mött toppkonkurrenterna fler gånger än Ludwigshafen två.

En eventuell svensk utökning till 16 lag innebär inte att någon av de två ”nya” är en publikmagnet. Sett till de senaste säsongerna tyder det mesta på att OV/Helsingborg blivit en av de 16. Senast laget var upp, 2017/18, drog man 1 023 personer/match.

Jag vidhåller: Banta Handbollsligan till 10 lag med fyra inbördes möten/spelår. Det innebär, med nuvarande klubbar i toppskiktet, fler derbyn. Och derbyn lockar.

***

Vännen E påpekar också att handbollen har fler idrottsliga konkurrenter än någonsin tidigare och tillägger att tv-sändningarna är en annan anledning till att besökarna på arenorna blir färre.

Så är det självfallet.

Men kanske just därför finns det anledning att tänka nytt.

Ta gårdagen som exempel! I Baltiskan mötte HK Malmö jumbolaget Hammarby, som förvisso för en tid sedan svarade för årets jätteknall genom sin vinst över suveränen IFK Kristianstad. På tv sändes samtidigt Sävehof—Alingsås.

För en neutral handbollsvän blev valet givet: Tv:n och derbyt i väst.

Men hade HM haft Redbergslid eller Skövde eller rent av ett annat Skånelag som gäster hade valet blivit lika givet: Jag hade tagit mig ner till Baltiska hallen.

Man lurar inte den stora publikmassan. Kvalitet och spänning säljer.

Mitt val blev nog rätt. 33—20 i HK:s favör säger det mesta.

32—30 i Alingsåsfavör var dock inte så ovisst som siffrorna antyder. Alingsås hade greppet efter paus, ledde med sju några gånger mot ett Sävehof, som saknar en under tid stabil målvakt för att nå långt i slutspelet.

Men se upp för Alingsås, som år efter år tappar tongivande spelare men likväl alltid är en finalaspirant.

Nu har dessutom William Andersson Moberg, ligans kanske mest spektakuläre lirare, återhämtat sig från sin allvarliga skada.

Det har varit mycket nu på allahanda varierande fronter.

Inte minst har VM-tittandet tatt sin beskärda del av tiden. Det har det vart värt.

 Mästerskap på skidor är högtidsstunder för oss som är allmänt idrottsintresserade. Det är många som följt sändningarna från Seefeld. Och fascinerats av den vilja som åkarna mobiliserar.

Absolut inga jämförelser, varken nivåmässigt eller distansmässigt. Det vore mig helt främmande. Men jag har tävlat i löpning på sträckor kring en till fyra kilometer i terräng/parknivå, där min placering/tid betytt mycket för laget. Varje tappad meter, varje missad sekund, hade betydelse. Tröttheten sved i lungorna, mjölksyran gjorde att stegen blev okontrollerade. Tanken ”nu skiter jag i det” dök upp inför de sista meterna upp till ett backkrön.

Men tävlingsinstinkten, känslan att inte svika laget, vann över bekvämligheten. I alla fall oftast. Det var förstås i helt andra sammanhang och andra hinder, backen i Beijers Park vid en Parkstafett, en liten ”knyck” ute på Djurgården vid Dagbladsstafetten eller en lättare stigning vid ett DM-lopp över 3 500 m terräng i Hässleholm. I Beijers och under Dagbladet rörde det sig om sträckor kring en kilometer. Men jag har en aning om vad som krävs.

Men vad var detta mot dessa viljeinsatser som Holund plockade fram under dagens femmil i Seefeld? Inte en sekund kunde han vila, i alla stavtag måste han lägga all kraft. En missad sekund här och en annan där och hans satsning kunde ha misslyckats. I nära tre mil motstod han smärtan. Liksom Johan Olsson för några år sedan i Val di Fiemme.

Trots att nu en norrman vann igen, höll jag på Holund.

Vilken prestation!

***

Det starkaste bestående minnet från Seefelddagarna är dock – givetvis – det svenska damguldet i stafett. Det var ett lopp, vars dramaturgi inte kan överträffas.

En perfekt taktik, fyra fantastiska tjejer som följde intentionerna strålande och visade en styrka och vilja som kännetecknar alla skidåkare på världsnivå.

Ungdomarna Ebba Andersson och Frida Karlsson la grunden. Ge Charlotte Kalle ”en stafettpinne i handen” och en uppgift. Då är hon oemotståndlig – oftast i alla fall. Uppdrag: Skaffa Stina Nilsson ett försprång på 20 sekunder!

Och som Kalla gjorde det. Det var aldrig frågan om att inte stå på i alla lägen, att inte släppa koncentrationen en enda sekund, att inte dra på i varje stavtag. Trots att krafterna var i stort tömda, fixade hon guldförutsättningarna.

Stina Nilssons utgångsläge var tufft, jagad inom synhåll av fenomenet Therese Johaug. Svenskan var tvungen att hålla ett högt tempo. Johaug måste grillas, fick inte få kontakt för tidigt. Om, och när, norskan var i kapp, måste hon vara mör.

Det Stina presterade var idrott på toppnivå, taktiken och kännedomen om den egna förmågan var suveränt. Att så exakt veta vad kropp och psyke klarar av är sällsynt.

Stina Nilsson och Charlotte Kalla visade det i samma lopp. Det behövdes för att betvinga Norge.

VM-guldet på 4x5 km kommer för alltid ha en speciell plats bland mina idrottsminnen.

***

Synd bara att en så fascinerande idrott som skidåkning solkas av de många dopningsskandalerna.

Och så hoppas jag att Sveriges damer visar herrarna, och övriga skidvärlden, att det går att hota det norska herraväldet. Sporten behöver detta.

Och Sverige behöver Charlotte Kalla ytterligare några säsonger som stadga och inspiration.

Tack för dessa dagar!