Det har varit mycket nu på allahanda varierande fronter.

Inte minst har VM-tittandet tatt sin beskärda del av tiden. Det har det vart värt.

 Mästerskap på skidor är högtidsstunder för oss som är allmänt idrottsintresserade. Det är många som följt sändningarna från Seefeld. Och fascinerats av den vilja som åkarna mobiliserar.

Absolut inga jämförelser, varken nivåmässigt eller distansmässigt. Det vore mig helt främmande. Men jag har tävlat i löpning på sträckor kring en till fyra kilometer i terräng/parknivå, där min placering/tid betytt mycket för laget. Varje tappad meter, varje missad sekund, hade betydelse. Tröttheten sved i lungorna, mjölksyran gjorde att stegen blev okontrollerade. Tanken ”nu skiter jag i det” dök upp inför de sista meterna upp till ett backkrön.

Men tävlingsinstinkten, känslan att inte svika laget, vann över bekvämligheten. I alla fall oftast. Det var förstås i helt andra sammanhang och andra hinder, backen i Beijers Park vid en Parkstafett, en liten ”knyck” ute på Djurgården vid Dagbladsstafetten eller en lättare stigning vid ett DM-lopp över 3 500 m terräng i Hässleholm. I Beijers och under Dagbladet rörde det sig om sträckor kring en kilometer. Men jag har en aning om vad som krävs.

Men vad var detta mot dessa viljeinsatser som Holund plockade fram under dagens femmil i Seefeld? Inte en sekund kunde han vila, i alla stavtag måste han lägga all kraft. En missad sekund här och en annan där och hans satsning kunde ha misslyckats. I nära tre mil motstod han smärtan. Liksom Johan Olsson för några år sedan i Val di Fiemme.

Trots att nu en norrman vann igen, höll jag på Holund.

Vilken prestation!

***

Det starkaste bestående minnet från Seefelddagarna är dock – givetvis – det svenska damguldet i stafett. Det var ett lopp, vars dramaturgi inte kan överträffas.

En perfekt taktik, fyra fantastiska tjejer som följde intentionerna strålande och visade en styrka och vilja som kännetecknar alla skidåkare på världsnivå.

Ungdomarna Ebba Andersson och Frida Karlsson la grunden. Ge Charlotte Kalle ”en stafettpinne i handen” och en uppgift. Då är hon oemotståndlig – oftast i alla fall. Uppdrag: Skaffa Stina Nilsson ett försprång på 20 sekunder!

Och som Kalla gjorde det. Det var aldrig frågan om att inte stå på i alla lägen, att inte släppa koncentrationen en enda sekund, att inte dra på i varje stavtag. Trots att krafterna var i stort tömda, fixade hon guldförutsättningarna.

Stina Nilssons utgångsläge var tufft, jagad inom synhåll av fenomenet Therese Johaug. Svenskan var tvungen att hålla ett högt tempo. Johaug måste grillas, fick inte få kontakt för tidigt. Om, och när, norskan var i kapp, måste hon vara mör.

Det Stina presterade var idrott på toppnivå, taktiken och kännedomen om den egna förmågan var suveränt. Att så exakt veta vad kropp och psyke klarar av är sällsynt.

Stina Nilsson och Charlotte Kalla visade det i samma lopp. Det behövdes för att betvinga Norge.

VM-guldet på 4x5 km kommer för alltid ha en speciell plats bland mina idrottsminnen.

***

Synd bara att en så fascinerande idrott som skidåkning solkas av de många dopningsskandalerna.

Och så hoppas jag att Sveriges damer visar herrarna, och övriga skidvärlden, att det går att hota det norska herraväldet. Sporten behöver detta.

Och Sverige behöver Charlotte Kalla ytterligare några säsonger som stadga och inspiration.

Tack för dessa dagar!