Jag tillbringade stora delar av helgen i Atleticum i Malmö som funktionär.

Min förening, Heleneholms IF, Skånes flitigaste arrangör av friidrottsrelaterade tävlingar, hade ett tvådagarsarrangemang.

Det känns självfallet bra att vara behövd.

Samtidigt är det fel att vara behövd.  Under nästan två dagar. Det borde funnits yngre personer att vara beredda att ta över. I alla fall delar av dagarna.

Ledar- och funktionärsbristen är stor inom idrotten. Friidrotten är inget undantag. Ur ett framtidsperspektiv ser det inte bra ut. I helgen var det många  ålderspensionärer som bidrog med långa nödvändiga arbetspass.

En friidrottstävling över två dagar kräver en stor bemanning. Från stort till smått. Utan den volontärhjälp som Malmö stad bekostar hade det varit ännu svårare att genomföra Atleticumspelen. Ungdomarna är överlag väldigt duktiga och hjälpsamma. 

En intressant iakttagelse: De ungdomar som anmäler sig för denna extrainkomst har till nästan 100 procent invandrarbakgrund.

***

Tro nu inte att jag beklagar och ångrar mina timmar i Atleticum. Det är så mycket glädje i att se ungdomar – och kanske främst barn – idrotta. Att se en tioåring kliva upp på en på prispall och få sin första medalj hängd runt halsen och se stoltheten och glädjen i ansiktet är bara det en känsla som jag skulle vilja dela med fler.

Jag kände att jag gjorde nytta, en idrottssocial insats.

Och inte minst vill jag att friidrotten skall ha ett attraktivt skånskt tävlingsprogram och att Heleneholms IF, liksom under 80 år tidigare, skall vara en bärande del av detta.

***

Caroline Jönsson, den förra målvakten i fotbollslandslaget, sa i går vid Barnidrottskonventet i Malmö bland annat att föreningarna måste våga säga nej till ledare av olika slag som inte följer idrottens värderingar.
Den goda Caroline slår i detta fall in öppna dörrar. Visst kan någon olämplig person vid något enstaka olyckligt tillfälle hamna i en ledande funktion. Inom idrotten, som inom andra organisationer. Men jag tror inte personen får något inflytande under någon längre tid.

Den rågången håller idrotten.

***

Den skånska friidrotten har generellt sett ledarproblem. Men det rör sig inte om ledarnas personligheter. De är helt enkelt alldeles för få. Och liksom på funktionärssidan har de kommit upp i en respektabel ålder. Många har jag känt i kanske 50 år.

***

Men friidrotten har fler problem än ledar- och tränarfrågan. Rekryteringen, främst på pojksidan, är undermålig. Klubbarna har inte lyckats locka de stora pojkgrupperna till sin idrott. Och därmed inte heller inte hittat talangerna. Resultatnivån är ofta förbluffande låg. Jag har påpekat det tidigare under några år. Någon förbättring är svår att skönja.

Även om alla ungdomar inte vill tävla – och det är självfallet helt i sin ordning – är det viktigt att det finns stimulerande tävlingstillfällen.

Men för detta krävs en stor utbildad funktionärskader.

Hur ser den ut om några år?

En av många frågor skånsk friidrott måste lösa.