Med rätta har skånsk handbolls förmåga att skapa elitspelare uppmärksammats rejält och välförtjänt i samband med den nyss påbörjade VM-turneringen.

Grunden läggs naturligtvis ute i de välskötta klubbarnas ungdomsavdelningarna. Och där är Skåne starkt.

I helgen började steg 3 i SM för 14-, 16- och 18-åringar. I denna fas har cirka hälften av de startande lagen eliminerats.

24 skånska föreningar hade anmält totalt 111 lag. 91 lag är kvar från 22 klubbar. I min värld imponerande. Låt vara att både antal deltagande klubbar och lag är något färre än de senaste åren. Att antal klubbar är färre har till en del sin förklaring i att Näsby IF försvunnit och ingår i IFK Kristianstads organisation och Dalhems IF:s i HK Malmös.

Som vanligt har Lundaklubbarna flest anmälda lag, H 43 tretton och Lugi tio, lika många som IFK Kristianstad. Ankaret från Bjärred, Ystads IF och OV/Helsingborg startade med sju lag och HK Malmö samt Åhus med sex vardera.

Dessa klubbar har även en bra topp. H 44 har tio lag kvar, Lugi nio, Kristianstad  åtta och YIF och OV sjua. HK Malmö och Åhus har samtliga sina sex lag kvar.

För att göra listan komplett och visa på den stabila skånska handbollgrunden är här övriga Steg 3-klubbar:

5 lag: Ankaret.

4 lag: H 65 (Höör), Kävlinge, Lödde.

3 lag: Trelleborg HBK, Eslövs IK, HK Kristianstad.

2 lag: Staffanstorp, Vinslöv, Eslövs HF.

1 lag: Lågan (Hörby), IFK Malmö, Tollarp, IFK Ystad, IK Sund (Helsingborg).

Här blandas elitklubbarna med de från lägre nivåerna.

Denna härliga blandning ger livskraft till svensk handboll.

Intressant är också könsfördelningen. Från start kom 61 flicklag och 50 pojklag till spel. 49 flicklag är kvar 42 pojklag.

VM-premiären i handboll är överstökad, svenskt 27—24 mot Egypten.

En bra start. Och gårdagens siffror visade även i övrigt att handbollsvärlden är större än vad vi tror. Vid enstaka tillfällen är det kanske bäst att tillägga.

Coachningen var, om inte social, så inriktad på en lång turnering. Tio matcher är det givna målet, det vill säga en medaljmatch.

Lukas Nilsson, Kim Andersson, Kim Ekdahl Du Rietz och Jim Gottfridsson hade alla strålande perioder och även Albin Lagergren visade klass. Det finns alternativ. Ett ytterligare är irrationelle Mattias Zachrisson.

Målvaktsspelet var inte riktigt på topp. Men när det krisade till sig på slutet visade dock Andreas Palicka vad rutin betyder.

Det som oroade var att mittsexorna, Andreas Nilsson och Jesper Nielsen, offensivt verkade hämmade av sin långa skadefrånvaro.

***

Det utses i VM- och EM-turneringarna Matchens lirare. Nästan alltid blir det en målvakt eller den som gjort flest mål. I går förärades Lukas Nilsson hedersbetygelsen. Inget fel i det. Men tänk om en dag en förvarsdirigent som Max Darj kunde föräras. I min enkla handbollsvärld var Max Darj gårdagens bäste svensk.

***

I mitt förra inlägg placerade jag Andreas Palicka som pojklagsspelare i Kävlinge. En källa vilseledde mig. En trogen följare med H 43-anknytning hörde av sig och berättade att Palicka redan i sju- åttaårsåldern var med i H 43:s verksamhet i Fäladshallen. Jag litar nu mer på min H 43-källa.

***

H 43 Lund, ja. Konkursen för några år sedan sätter fortfarande sina trista spår på seniorsidan. Och i slutändan även på ungdomssidan. Både dam- och herrlagen har tagit sig från lägsta serienivån till division 2, som är våning 4 i seriepyramiden. Men det är för lågt för att bibehålla de främsta talangerna. Det finns många klubbar på högre nivå som lockar.

I princip är jag mot att man satsar rejält på seniorlag om det går ut över ungdomslagen. Men någonstans finns en gräns. Jag tycker H 43 är vid den.

I dag börjar steg 3 i U- och JSM. H 43 var den skånska klubb som startade med flest lag i dessa mästerskap, 13 i de sex klasserna. När turneringen nu går in i nästa fas finns 10 H 43-lag kvar, flest av de skånska klubbarna.

Och vid varje slutspel kommet alltid ett par, tre lag på medaljplats ofta blir det något guld.

I en sund föreningsfilosofi skall talangerna kunna utvecklas inom den egna föreningen så långt som möjligt. Då är nivå 4 för lågt för H 43:s alla talangfulla unga spelare.

Seniorlagen måste nu få sin del av budgeten. Det är en framtidsinvestering.

Om några timmar börjar handbolls-VM för Sveriges del.

Med ett svenskt landslag som domineras av Skåne.

Tre spelare (Jim Gottfridsson, Niclas Ekberg och Lukas Nilsson) kommer från  de båda Ystadklubbarna IFK och YIF, Lugi har fostrat Kim Ekdahl Du Rietz och Simon Jeppsson, två Kävlingegrabbar finns i truppen (Andreas Palicka och Kim Andersson) och Andreas Nilsson har IFK Trelleborg som moderklubb.

Hade inte skadeoturen varit framme hade även den lilla Hörbyföreningen IK Lågan haft en VM-representant, Philip Henningsson, nu i IFK Kristianstad, dit han kom via IFK Ystad.

Vill man vara extra patriotisk kan man tillägga att Jerry Tollbring och Albin Lagergren tog steget från talang till välbetalt Tysklandsproffs efter några läroår i IFK Kristianstad.

Det här är en ypperlig bild av skånsk handboll. Här finns en miljö som skapar elit ur en stark bredd med många duktiga ungdomsföreningar, allt från toppklubbarna till de på en lägre nivå.

Så har det sett ut under många säsonger på herrsidan, många lag i högsta serien men få SM-guld ända tills IFK Kristianstad med sina nya ekonomiska muskler dominerat svensk herrhandboll den senaste perioden.

De tidigare uteblivna titlarna anses av många som ett misslyckande av skånsk handboll och dess elitklubbar. Givetvis har Lugi och YIF, med de över tid framgångsrikaste lagen och alltid med ungdomslag i av bästa svenska kvalitet, målsättningen att åter bli svenska mästare. Att med enbart egenproduktion och spelare från närområdet bli svenska mästare är dock en utopi under 2000-talet. Det är en balansgång.

För att fortsätta exemplen Lugi och YIF. Duon håller balansen utmärkt, ständiga topplag i Handbollsligan samtidigt som de har två av landets främsta ungdomsavdelningar. Och producerar VM-spelare.

Det är en verksamhet som gynnar svensk handboll på sikt. Det är betydligt viktigare än ett SM-guld. Även om ett sådant till någon annan förening än IFK Kristianstad skulle bli en ytterligare injektion för den skånska handbollen.

Och vi skall absolut inte förglömma att IFK Kristianstad, i och med att Näsby IF numera är en del av IFK, är en komplett förening med topp och bredd rakt genom åldersgrupperna. Och att det ingår Kristianstadsgrabbar i elittruppen.

29—18 ena dagen, 29—29 dagen därpå.

Två bra matcher för det svenska handbollslandslaget mot Ryssland inför VM, som börja på torsdag?

Jag tycker det. Andra tycker tvärtom och fokuserar på de 0—7 under en period i andra matchens första halvlek.

Visst sådana svackor kan bli ödesdigra i ett tufft mästerskap. Men det här var en träningsmatch med en social coachning. Förnuftiga förbundskaptener – och det anser jag att Kristjan Andrésson och Martin Boquist är – drog säkert lärdom av de flagranta misstagen.

Även om truppen är bred är det skillnad i kunnandet mellan spelarna. Det måste finnas stadga i den uppställning som finns på plan. Det var för mycket av ”komplementspelare” på niometer inne just under 0—7-perioden. Och då fanns inte heller en av världens bästa försvarare, Max Darj, på plats.

Det är bredden som är Sveriges styrka under VM-turneringen. I bästa fall blir det tio matcher på 17 dagar. Det gäller att hushålla med krafterna.

Sverige står bra rustat, två världsmålvakter (Palicka och Appelgren), dubbel, stark, snabb, internationell uppsättning på båda kanterna, niometersspelare med mycket speltid i de stora ligorna som Jim Gottfridsson, Lukas Nilsson, Kim Ekdal Du Rietz, Albin Lagergren och delvis också Linus Arnesson. Simon Jeppsson har det tuffare i Flensburg.

Och så har vi då Kim Andersson. Lysande i några sekvenser mot Ryssland men också involverad i ovanligt många tekniska fel. Det är tufft att komma med non-stop-spel i Ystads IF, där han själv bestämmer tempot, till korta inhopp i ett internationellt sammanhang. Den gode, rutinerade Kim kan dock bli en avgörande Joker med korta inhopp i viktiga skeenden i jämna matcher.

Så har vi då den offensiva mittsexpositionen. Hur är statusen på de skadade Jesper Nielsen och Andreas Nilsson? Klarar de av topprestationer i tio matcher? Här finns en osäkerhetsfaktor. Samtidigt är det tryggt att veta att reserven, starke Fredric Pettersson, var mycket duktig i kryssmötet mot Ryssland.

Experter av olika digniteter har talat om guld.

Jag är nöjd om det blir spel om medaljer. Tio härliga svenskmatcher att se fram mot. Plus minst lika många utan Sverige på plats.

VM-festen kan börja!

Ishockey är inte den sport jag har bäst koll på.

Läser förstås med viss behållning alla krönikor och analyser av Sydsvenskans Kent Leijon Jönsson, som för övrigt har ett intressant språk.

Och man kan aldrig undvika rubrikerna om alla allvarliga skador, som kommit genom våldsamheter och ojuste spel. Med påföljden böter och avstängningar av varierad storlek och längd för förövaren.

En följetong är också alla tillfälliga lån över en match/en dag. En match för Redhawks i SHL en dagen, så nästa dag spel i Panterns allsvenska lag, för att kanske någon dag senare åter lira för Redhawks. Jag kan inte regelverket, men på något sätt känns det som om bestämmelserna kommit till för att man vet att det kommer att bli många skador och avstängningar. Inga klubbar har tillräckligt breda trupper för en bibehållen kvalitet med för många avbräck. Man måste låna/hyra in.

Det inbyggda tuffa, intensiva spelet och det täta matchandet med få tillfällen för nödvändiga återhämtningsperioder ger trötta spelare. Trötta spelare är skadebenägna. Trötta spelare tänker inte alltid klart, därav de många överilade tacklingarna och andra övergrepp.

Ishockeyn har själv bäddat för många av de negativa rubrikerna. Elitspelarna är offer – förvisso välbetalda – för ett tävlingssystem där ekonomin styr.

Jag ser hockey på tv då och då. Sällan en hel match. Går gärna in i slutet. Det finns en inneboende dramatik i slutskedena av de jämna matcherna. Det är mycket slump vid målen så allt kan hända ända ”in i kaklet”. Har man något favoritlag är det lätt att fascineras. Det syns inte minst i Allsvenskan, nivå 2, där lagen (Malmöklubben Pantern undantaget) har anmärkningsvärt höga publiksiffror. I snitt klart bättre än fotbollens Superetta.

Den senaste tiden har en hel uppmärksammade incidenter inträffat i hockeyvärlden med allvarliga skador. Men vilket ansvar tar tränarna? För någon dag sedan såg jag en spelare tackla in en spelare i sargen, just en sådan tackling man vill beivra. Det blev två minuters utvisning. ”Bara” vill jag tillägga. Men vilket liv det blev hos den utvisades tränare!

I sådana situationer tvivlar jag på idrotten, i alla fall på elitidrotten.

Och till slut de löjliga slagsmålen. Sådana hör inte hemma i sportens värld.

Men det är ofarligt att börja fightas. Den som försvarar sig får ju samma straff.

Här visar domarna en extrem feghet. Den som inleder löjligheterna skall självfallet straffas hårdare. Eller?

***

I morgon kan jag tänka mig gå och se hockey. Pantern möter Västervik i den nyrenoverade Isstadion.

Det är VM-paus i Handbollsliga, herrarnas högsta serie.

21 av 32 omgångar är klara.

I fjor, vid samma tidpunkt, menande jag i en rubrik: Handbollen har inte 14 elitlag, och hänvisade till att bottenlagen enbart tog poäng i de inbördes mötena.

Så är det inte den här säsongen, även om tabellen blev skiktad i de senaste omgångarna. De åtta slutspelslagen ser redan klara ut även om jag ger Guif en möjlighet att passera ett åderlåtet Lugi utan proffsflyktade Hampus Jildenbäck.

Att bottenlagen kunnat hota och till och med vinna över de i topp, hur skall man tolka det? Har Handbollsligan blivit bättre eller sämre på ett år?

Serietrean HK Malmö, SM-finalisten från 2018, som kanske till och med förlorade guldet på grund av två rejäla feldomslut, har tappat poäng mot AIK, Önnered, Karlskrona och IFK Ystad. Fanns inte på kartan förra säsongen att ett topplag skulle förlora poäng mot fyra lag bland de fem sist placerade.

Samtidigt har Kristianstad med tre förluster skaffat sig ett försprång på hela sju poäng före årets positiva överraskning IFK Skövde.

Klart är att serien blivit jämnare. Om detta också innebär en standardförbättring är förstås en helt annan fråga. Jag har sett 52 matcher under hösten från Handbollsligan (inte alla under 60 minuter, det skall jag medge) och många av dessa har varit undermålig underhållning med ett uselt tempo. Jag har förståelse varför publiken i oroväckande många fall sviker.

Men varför bara vara negativ? Lugi och Sävehof i sista omgången bjöd exempelvis på en första halvlek med ett tempo man önskade att fler lag bjöd upp till.

Seriens jämnhet beror till stor del på

att Karlskrona fått en målvakt (Uros Tomic), som i alla fall motar några skott

att nykomlingen IFK Ystad har ett rutinerat lag med spetskompetens men som drar ner på tempot så det blir publikovänligt

att en annan nykomling Önnered med sitt härliga, ibland lite övermodiga, tempo i sina bästa stunder kan utmana toppen. Synd bara att stortalangen Daniel Blomgren (liksom Måns Gerdtsson) varit borta på grund av skador. Det hade annars kunnat bli några poäng ytterligare.

AIK har jag sett för sällan för att ha någon uppfattning om. Men publiksnittet hemma är skrämmande på denna nivå.

Hammarbys placering, näst sist, med det spelarmaterialet är förvånande.

Men generellt gäller: De lag som inte har två bra målvakter kommer i längden få det tufft. Så ser handbollsvärlden ut.

Årets överraskning hittills är givetvis nuvarande tvåan IFK Skövde. Med min lite gammalmodiga föreningsfilosofi är det imponerande att nio ur A-truppen kommer från egna leden och många från närområdet.

Hur slutat det då?

IFK Kristianstad vinner igen.

Guif kan passera ett Lugi utan Jildenbäck. Men i Alfred Jönsson och Anders Hallberg har Lugi seriens bästa anfallsduo.

Gnetiga IFK Ystad slipper kval tillsammans med Guif/Lugi.

AIK åker ut direkt. Kval för Hammarby, Karlskrona och Önnered.

Sen gäller det för slutspelslagen att fixa en placering som gör att de riskerar att få Kristianstad så sent som möjligt.

Så visst lever Handbollsligan.

***

Nu laddar vi för VM.

Gott Nytt År igen!

De berömda bloggarna och krönikörerna ger ut sina bästa inlägg i bokform.

Det är naturligtvis inget för mig. Vem skulle vara intresserad av detta?

Samtidigt är det modernt – och kanske nödvändigt i andra sammanhang – med återvinning.

Så jag tar tagit mig friheten att åter publicera min nyårsönskan från nyårsdagen 2018. Den sammanfaller till största delen med de förhoppningar jag har i dag.

Håll till godo!

2018.

Ett nytt blankt år. Det är mycket man vill fylla det med.

Men hinner man med allt man vill? Och i ett längre perspektiv -- utan att vara sentimental – är det inte dags att börja prioritera, välja bort?

En vän, några år yngre, konstaterade för en tid sedan att han tänkt i samma banor. Han har förstås inblandad i fler projekt än jag. Samtidigt vill jag vara med, känna mig behövd. Visa att jag fortfarande kan. Och inte minst ta del, givetvis av familjelivet, av litteraturen, av politiken inför valet 2018 och av idrotten på olika nivåer, live och via tv och genom mitt stora intresse under cirka 70 år, tidningsläsning.

Och det är häri min främsta nyårsönskan ligger. Kanske en orealistisk sådan i dessa tidningskrisens tider. Jag är väl medveten om problematiken, tids- och personalbrist men jag önskar mig en bredare bevakning. Den enorma bevakningen i Malmö på elitklubbarna i fotboll och ishockey känns övervärderad. Visst förstår jag att det lockar till läsning och nätklickar men har man funderat över hur många man skrämmer bort, de som är intresserade av andra idrotter och, ve och fasa, de som har andra favoritlag än de omhuldade Malmölagen. För att rätt kunna bedöma exempelvis MFF:s satsningar för att vinna ett nytt SM-guld är det självfallet betydelsefullt att ha kännedom om vad som händer i konkurrentklubbarna.

Och vad sker hos HK Malmös och Lugis motståndare? Och i andra klubbar och andra sporter utanför Malmös gränskommuner? Exemplen kan mångfaldigas. Jag är allmänt idrottsintresserad men måste söka den information jag har behov av på förbundens, föreningarnas och andra tidningars nätupplagor.

Jag är övertygad om att en bredare bevakning är receptet att inte förlora fler läsare på pappret. För det är väl så att det är den äldre generationen som är de trogna prenumeranterna? Var rädd om den.

Och tänk vad tid jag kunnat spara, om jag sluppit ägna någon dryg timme per dag att hämta in den information jag saknat i m-i-n tidning.

Tid till sådant jag funderar att välja bort.

Situationen är nästan precis den samma nu ett år senare. Samtidigt blir fler och fler artiklar låsta på nätet i tidningavärlden. Det är en omöjlighet att få ta del av mycket av läsvärt.

Tyvärr!

Min idrottsnyfikenhet blir inte stillad, inte ens vad som sker på elitnivå bara några mil bort.