Jag när en liten dröm. Kanske utopisk. Men ändå.

Jag vill skriva ner Heleneholms IF:s friidrottshistoria men samtidigt berätta om de förändringar som skett inom friidrotten, främst ur skånsk och malmöitisk synvinkel.

Jag har många sidor anteckningar och färdigskrivna avsnitt men enormt mycket återstår. Tyvärr vill jag mycket annat.

Nyårslöftet att regelbundet göra ett blogginlägg vill jag fullfölja, att läsa ett 40-tal böcker per år är ett måste (just nu finns Jens Liljestrands intressanta biografi om Vilhelm Moberg på nattduksbordet, över 700 sidor), midjemåttet har ökats så motionsintensiteten måste upp, det tar också sin tid att följa all intressant sport i tv (plus andra program), har eventuellt uppdraget kvar att vara delansvarig för boken Skånsk Idrotts Historia och några andra uppgifter inom idrottsvärlden. Sen finns det sociala livet. Inte att förglömma den tid som går åt till tidningsläsning och besök på allehanda webbsidor.

Detta kräver arbetsdisciplin och prioriteringar, tyvärr inte mina bästa grenar.

Samtidigt känner jag behovet av att skildra en idrott, friidrotten, som genomgått så många förändringar, sedan jag 1952 för första gången aktivt kom i kontakt med ”den allmänna idrotten” i och med att man i Skurup byggde en idrottsplats med friidrottsytor. Dessa har försvunnit liksom på många, många andra orter runt om i Skåne.

Heleneholms IF bildades i december 1939, jag är född i december samma år. Efter vad jag förstått inträffade dessa historiska händelser under samma vecka.

Därför måste jag självfallet skriva Heleneholms historia med också ur ett bredare perspektiv.

Pretentiöst, naturligtvis. Men nu har jag satt det på pränt och därmed satt press på mig själv.

***

Var och forskade Stadsarkivet i veckan om Parkstafetten, ett av många initiativ av en av Skånes främsta friidrottsledare genom tiderna, Heleneholms IF:s grundare Sigge Bennhagen.

Såg då resultatlistorna från 1963. I de fyra olika klasserna, tre för seniorer och en för 18-åringar (på den tiden fanns inget underlag för damer/flickor) deltog totalt 85 löpare från fyra Malmöklubbar, 40 från Heleneholm, 25 från IK Pallas, 15 från MAI och 5 från Limhamns IF. Det är siffror som i dagens Friidrottsmalmö är ouppnåeliga. För att komma med i exempelvis något av Heleneholms fem seniorlag måste du ner på cirka 2.50 på 1 000 meter. Det krävs faktiskt en hel del för att nå dit.

Vad var då Parkstafetten?

Första loppet arrangerades i maj 1952 med Kvällsposten som medarrangör i Beijers Park i Malmö på ett 1 000-metersvarv. Ett lag i huvudklassen bestod av tio löpare. Sträckorna var 1 000 m, 200, 300, 500, 1 000, 200, 300, 500, 1 000 och 2 000. I de övriga klasserna var det femmannalag.

Loppet blev snabbt populärt. Danska elitklubbar deltog liksom de bästa från västra Sverige.

Efterhand tillkom dam- och flickklasser och även fler pojkgrupper. Parkstafetten blev ett jättearrangemang. Men så mattades intresset, speciellt bland seniorerna. För att bibehålla ett acceptabelt antal lag i huvudklassen reducerades antal löpare till sju. Men inte ens denna åtgärd räckte.

Parkstafetten gick i graven. Ett stycke ur Malmös idrottshistoria försvann.

Min ambition är att skildra delar av den ur ett Heleneholmperspektiv.

Malmös friidrottshistoria få inte glömmas.