Hemma igen efter en bilresa och besök hos släkt och vänner samt studiekamrater – naturligtvis också vänner – från första delen av 1960-talet.

Onekligen en angenäm vecka.

På torsdagen var jag i Västerås och ville naturligtvis se kvalmötet i fotboll mellan Malmö FF och Midtjylland. Sökte upp den mest välkända sportbaren, men nej, de sände inte matchen. På de många skärmarna kunde man se en massa träningsmatcher i hockey och inslag från Svenska cupen i fotboll. Så var deras val.

En annan bar bjöd dock på Europafotboll. Vi var cirka 50 personer i lokalerna. Jag var den ende som tittade på Malmö FF mot Midtjylland, 2--2.  Där satt jag ensam med min öl i en avskild del av baren. Större var inte MFF-intresset i Västerås.

***

Väl hemma igen tog jag del av Malmömedias åsikter om matchen. Jag har samma uppfattning som de flesta: En bättre 45 minutersperiod än den mellan minut 10 och 55 har MFF inte presterat det här året.

Men det kom aldrig fram att danskarna var väldigt nära att efter en hörna forcera in ett ledningsmål när två framrusande danskar var decimetrar från att nå bollen. Vad ett mål kan betyda såg man inte minst efter Midtjyllands reducering, då MFF:s spel mer eller mindre föll ihop.
Jag reagerar alltid när media – och spelare, typ Markus Rosenberg – bara ser det egna lagets möjligheter. Man kunde läsa sig till uppfattningar att det kunde stått 5—0. Och då räknar man förmodligen in det friläge Marcus Antonsson fick efter ett snabbt inkast av första halvleks bäste, tillsammans med Fouad Bachirou, Anders Christiansen. Domarteamet skall nog vara tacksamt att Antonsson missade. Inkastet gjordes cirka 20 meter från fel ställe mot ett icke samlat danskt försvar. Det är sällan man på den här nivån ser ett så grovt misstag.

Om detta har jag inte läst.

Och vari låg ”bjudningen” vid danskarnas första mål? Det var en sådan hävdade en krönikör.

Allt är sig likt efter en veckas bortovaro. Och tur är väl det, så man har något att irritera sig över.