Det där med ungdomsidrott är svårt.

Vad är rätt och vad är fel? Och finns det något rättvisande svar?

Tillbringade några helgtimmar i Heleneholms sporthall för att titta på några seriematcher i basket för 12—13-årsflickor. Basketen i Skåne är liten, det finns inte så många ungdomslag. Man kör sina serier nivågrupperade. Det innebär bland annat att det är tillåtet att spela med ett visst antal överåriga spelare. Det är min värld positivt och ger de mindre klubbarna möjlighet att deltaga med lag och dessutom slippa bli utklassade.

Malbas har i denna åldersgrupp ett 30-tal spelare, deltager i serien med två jämna lag, inte toppade. I helgen mötte man en klubb, oviktig vilken i detta sammanhang, från ett av Skånes få basketfästen. Besökarna utnyttjade regeln att använda några överåriga spelare. Som sagt inget fel i detta. Gästerna var överlägsna, vann sina möten med typ 70—35 och var riktigt duktiga.

Men, och här kommer min invändning: Under den absolut största delen av matchen lät man de bästa – däribland de överåriga – spela. På bänken satt fem-sex spelare med minimal speltid. Hur kände sig dessa, som åkt ganska så långt, efter att bara få spela några få minuter under totalt 56? Och när de väl fick speltid visade de sig också vara väl så bra som Malbaslagen.

Jag förstår inte att en ledare/klubb 2018, efter all diskussion som finns och funnits, kan matcha en trupp 12—13—14-åriga töser så. I en vanlig seriematch, där huvudmålet måste vara att ha skoj. För ALLA.

Var det så viktigt att utklassa Malbas? Och har man ställt sig frågan varför man  inte har tillräckligt antal spelare för att kunna deltaga med ett helt lag i sin rätta åldersklass? Kan det månne bero på intern utslagning?

Trots de stora förlusterna vet jag – man har sina ingångar – att alla de 20 Malbastjejerna var nöjda: De hade alla varit delaktiga och fått rejält med utvecklande speltid.

Det finns olika filosofier. Vilken jag föredrar förstår ni nog.