Alla inlägg under januari 2018

Av Magnus Månsson - 12 januari 2018 15:32

Kingsley Sarfo har åter hamnat i rubrikernas centrum.

Sarfo är MFF-spelaren som är anklagad för att ha sex med en tjej som ännu inte fyllt 15 år. Observera att det enligt åtalet INTE rör sig om våldtäkt.

Efter att ha varit avstängd från den gemensamma träningen under utredningsperioden deltog Sarfo i går under ett pass. En av förklaringarna var att utredningen drog ut på tiden.

Nu blev det återigen stora rubriker, krönikor och stor indignation. Känslorna svallade.

Men hur allvarligt är då ett sådant brott? Har ingen aning om straffskalan. Vet dock att det måste vara ett av de vanligaste brotten i landet. Undersökningar ger vid handen att 18 procent av svenska ungdomar gör sin sexdebut före 15-årsdagen, alltså var femte svensk. Eftersom det är rimlig att anta att det inte enbart är ”engångsligg” är detta förmodligen ett av de vanligaste förekommande brotten i landet. Med det största mörkertalet. Hur många yngre tonåringar berättar att de gjort något olagligt?

Men märk nu: Givetvis skall lagöverträdelser bestraffas.

Men straffet måste stå i proportion till förseelsen. Är det rimligt att – som i fallet Kingsley Sarfo – inte få utöva sitt yrke under kontraktstiden? Alla värdegrunder till trots. Det var INTE våldtäkt.

***

Vi vet att idrottsmän och idrottskvinnor kört bil onyktra och varit inblandade i slagsmål men fara för andras liv och lem. I min värld allvarligare brott.  När straffen är avtjänade är de oftast välkomna tillbaka utan prat om längre avstängningar från föreningarna.

När det kommer sex in i bilden blir synen ofta en annan.

Av Magnus Månsson - 11 januari 2018 20:25

Arsenal eller Vardar?

Ja, det är förstås inte säkert att det blir Vardar, men ett lag av samma internationella ljuskraft. MFF: senaste nytillskott Fouad Bachirou föredrar tydligen den sportsligt mindre utmanande uppgiften att möta ett lag från den europiska fotbollens bakgård än att i Östersunds dräkt få möta en av världens mest kända fotbollsklubbar.

En match på Emirates Stadium i tävlingssammanhang är få allsvenska spelare förunnat att medverka i. Men i fotbollens professionella värld rankas pengabegäret högre än idrottsliga framgångar.

Eller?

Tänk vilka ekonomiska fönster som kunde öppna sig för Bachirou efter två stormatcher mot Arsenal.

Ok, visst kan det bli mer än en omgång för Malmö FF i kvalet – märk väl kvall! –

till Champions League. Liksom för Östersund i Europa League.

Men trots allt är MFF bara garanterat två Europamatcher. Fjorårets misslyckande har inte fått anhängare och ”poeter” att dra slutsatsen att konkurrensen även i inledningen av turneringen är tuff. Det behövs marginaler både i lottningen och under matcherna.

Jag ansåg att Fouad Bachirou i höstens internationella spel var Östersunds bäste spelare och vida överlägsen MFF:s Anders Christiansen i MFF:s möten mot Vardar. Bachirou behärskade ett tempo som inte dansken förmådde. Så i ett internationellt perspektiv har MFF vunnit på bytet.

Men har Fouad Bachirou gjort det?

 

 

Av Magnus Månsson - 10 januari 2018 19:24

I slutet av veckan börjar handbollens EM för herrar, en av idrottsvärldens konkurrensmässigt tuffaste mästerskap.

16 lag, där inget kan går säkert i något möte, och ett tufft spelschema som kräver bra bredd och fingertoppkänsla av coacherna att hitta rätt i de många matcherna. Speciellt på målvaktsposten, den alltid extremt viktiga i just handboll.

Sveriges två träningsmatcher inför Kroatienresan mot Ungern, 29—29 och 31—29, visade hur jämnt och svårt det blir. Av de 16 slutspelslagen rankas Ungern som ett av de sämre. Inte sedan EM-guldet 2002 på hemmaplan har Sverige tagit någon medalj. Bästa placering sedan dess är en femte 2008. Senast 2016 kom Sverige åtta.

Det är så de ser ut i det europeiska perspektivet. Hanbollsvärden ser inte ut som under Bengt Johanssons tid under åren från 1900, exemplifierat av det forna Jugoslavien. Från Balkan har nämligen fem nationer kvalificerat sig till slutspelet, Kroatien (guldfavoriten med hemmastöd), Serbien, Slovenien, Makedonien och Montenegro. Alla lag som inger respekt.

Den nordiska representation är också imponerande, det fantastiska Island, alltid topptippade Danmark, ett Norge som är på stark frammarsch, inspirerat av de duktiga damerna, och så Sverige.

Vad sa då Ungernmatcherna, där det gavs tillfälle att åter stifta bekantskap med Ljubo Vranjes, numera förbundskapten i Ungern? Parentetiskt en av de mest sympatiska spelare jag mötte under de år jag följde det svenska landslaget.

På den viktigaste positionen, målvaktens, är vi bra. Spelar man i ett topplag i Bundesligan, Rhein-Neckar Löwen, som Mikael Appelgren och Andres Palicka, ja, då håller man världsklass.

I VM för ett år sedan fick Albin Lagergren ett internationellt genombrott. Nu står Simon Jeppsson på tur för något likande. Kapacitet finns, det visade han mot Ungern. Men det är skillnad på en träningsmatch och skarpt läge i ett mästerskap.

I EM 2016 kom Jakob Johansson med i All star-team. Skador har gjort att hans status på den här nivån osäker.

Jim Gottfridsson är den offensiva nyckeln, en etablerad världsspelare. Men orkar han det täta programmet efter sin långa skadebortavaro?

Jims Ystadkompis Lukas Nilsson har också det som behövs för att lyckas på denna nivå.

Så här långt ser det helt okey ut på niometer, med osäkerhetsfaktorn på Gottfridsson och Johansson. Linus Arnesson och Philip Henningsson, debutanterna, lär få begränsad speltid men det betyder mycket att de förvaltar den rätt.

Kantspelarna Jerry Tollbring, Mattias Zackrisson och Niclas Ekberg håller självfallet. Hampus Wanne verkade nervös mot Ungern men hans spel i Bundesliga har visat varför han är uttagen.

Det som verkar osäkert – och oroligt – är den offensiva mittsexpositionen. Darj, Nielsen och Pettersson håller defensivt, nog så viktig. Men målen från dessa herrar var för få mot Ungern. Andreas Nilsson kommer att saknas.

Är en placering på övre halvan ett realistiskt tips? Jag tycker det. Men det finns kapacitet för något bättre.

Ni vet det där om marginaler som alltid, alltid finns i jämna handbollsmatcher. Och sådana blir det många i EM.

Av Magnus Månsson - 7 januari 2018 11:44

Det var en prestigemarkering, en styrkeuppvisning, Malmö FF:s kontraktsförlängning med Anders Christiansen.

MFF ville visa omgivningen att det var klubben som verkligen satsade. Det var hit de svenska talangerna skulle söka sig om de ville spela internationell klubbfotboll på hög nivå.

Anders Christiansen motiverade ädelt varför han ville stanna i MFF. Det lät ungefär något i den här stilen:

”Jag känner ett stort ansvar för att vara en del i klubbens målsättningar.”

Någon månad senare är den duktige dansken inte lika ansvarsfull. Han bryter det nyskrivna kontraktet. Den belgiska klubben Gent erbjuder en bättre lön. Och MFF erhåller ett stort antal miljoner. Enligt vad jag förstår fler än om AC inte förlängt kontraktstiden.

Så ser den moderna professionella fotbollsvärlden ut. Det är bara att acceptera. Vem är jag att kunna ändra detta?

Men för att verkligheten ser ut så här, behöver man inte gilla den.

Mest ogillar jag förstås alla de patetiska avskedsuttalande från de flyktade spelarna, oftast förmedlade först via klubbarnas hemsida och sedan genom de rubriksökande tidningarna.

Anders Christiansen är inget undantag. Han till och med gråter med ena ögat över att lämna allt i MFF, laget, träningarna matcherna och inte minst supporterna. Lite elakt undrar jag, om det inte också var glädjetårar över att hans bankkonto fylldes med några miljoner.

Han avslutar givetvis med att han hoppas att återkomma till Malmö FF.

***

Anders Christiansen är inte ensam med sina patetiska avskedshälsningar. Det är snarare kutym. Om jag inte minns fel – och det gör jag inte – lovade Magnus Eriksson att om han efter utlandsflytten från MFF skulle återkomma till Sverige var just MFF det enda alternativet. Det blev inte så, det blev Djurgården. Nu när han lämnar Sverige igen, så låter det likadant: ”När jag kommer tillbaka är det Djurgården som gäller.”

Patetiskt var ordet!

***

Om några dagar börjar handbolls-EM för herrar. I går spelade Sverige en träningsmatch mot Ungern. Min morgontidning uppmärksammade detta med 14 rader.

Samtidigt hade man en hel sida och till och med en analys om en lokal barn- och ungdomsturnering i fotboll.

Jag bara konstaterar, kommenterar inte. Säger bara: Nyhetsvärdering.

Av Magnus Månsson - 3 januari 2018 17:22

Höstens stora besvikelse i Handbollsligan till SM-final?

Sävehof alltså!

Tja, varför inte. Och kanske det lag som i en enda match kan rubba IFK Kristianstad. Att Kristianstad spelar final igen är väl ganska självklart. I bäst av fem, som i kvart- och semifinal, är det inget lag som rår på nordostskåningarna. Men vid ett enstaka tillfälle kan det gå, om motståndarna har en målvakt som HK Malmö i Dan Beutler vid mästarnas enda förlust under hösten.

Sävehof har verkligen gjort en usel höst. Jonas Larholm har ofta varit direkt dålig men också tänt till och visat sin höga kapacitet. Joakim Larsson har varit medioker och Johan Jacobsson skadad. Dessutom har målvakten Per Sandström varit väldigt ojämn. I denna kvartett finns mycket outplockad skicklig rutin. Samtidigt har tre lovande spelare, Azim Salihi, Jonathan Edwardsson och William Bogojevicv fått förtroende och mycket utvecklande speltid.

Varningen är utfärdad.

Alingsås är naturligtvis som alltid en het finalkandidat. Kubben har lyckats ersätta tre landslagsspelare, har en bredd i alla (ute-) positionerna som bara Kristianstad kan matcha. Ett lag med gammalt och ungt, där tränaren Mikael Franzén sina goda vana trogen ger alla hyggligt med speltid i varje match.

HK Malmö har vunnit en match mot Kristianstad, var nära kryss i den andra till och med på bortaplan. Frikastmål på ”övertid” avgjorde. Det om inte annat visar på slagstyrkan.

HK har tillsammans med just Kristianstad ligans bästa målvaktspar och en bra uppsättning i niometerspositionerna (skadebenäget?). Men hur klarar man eventuella långvariga skador på de tre offensiva sexmetersplatserna? Ersättarna har fått begränsad speltid i skarpt läge. Matchvana och matchtempo är nog så viktigt.

De här lagen är mina favoriter till de fyra platserna i vårens semifinaler.  Om nu valen inte tvingar fram ett inbördes möte redan i kvarsfinalen,.

Höstens stora överraskningar Redbergslid och Lugi har hittills gjort det mycket bra. Tränarna Jasmin Zuta och Tomas Axnér har fått ut mycket av sina lag. Båda miste sina storskyttar, Lugi Simon Jeppsson och RIK  Linus Arnesson, RIK decimerades under en tid nu också av Niclas Fingrens skada.

Guif är alltid ett stabilt slutspelslag men att ta ett steg ytterligare ter sig svårt.

Ystads IF, då? Där finns onekligen kapacitet med en trupp med både spets och bredd, som borde ha gett ett bättre utgångsläge inför slutomgångarna.

Men YIF är självfallet en outsider i det spännande slutspelet.

Av Magnus Månsson - 2 januari 2018 18:47

Det är EM-paus i Handbollsligan.

Via tv kan man nu se alla matcher, så det har blivit en del, både i fåtölj och på plats. 48 matcher har jag sett, inte alla fullt ut i 60 minuter. Några lag har jag sett många gånger, några vid något enstaka tillfälle.

Nu när cirka två tredjedelar av serien är spelad är det lätt att konstatera, att 14 lag av den klass man kan fordra för en högsta liga, det finns inte i Sverige. Det har varit samma visa de senaste säsongerna. Nykomlingarna har svårt att hänga kvar och i stort är det samma klubbar som säsong efter säsong kvalvägen klarar sin plats i ligan.

Det är kanske dags att fundera om det inte är tid att reducera antalet lag. En av anledningarna till utökningen till 14 lag var att man ville lagen skulle få fler matcher. 26 som det blir vid ett hemma- och ett bortamöte ansågs för lite och då kom man på idén om poolspel, 2x7 lag, där man i den egna poolen möts tre gånger. I detta ligger en klar orättvisa. Hemmaplan är alltid – i alla fall oftast –

en fördel. Två hemmamatcher mot ett lag i samma tabellskikt kan bli väldigt avgörande.

Den här säsongen har nackdelarna med poolindelningen accentuerats. Aranäs, OV Helsingborg och Karlskrona, de tre sämsta lagen från den södra poolen, har hittills med ett undantag bara tagit poäng i sina inbördes möten. Medan motsvarande lag i norr, Hammarby, Skövde och Ricoh, i alla fall på hemmabana har en helt annan kapacitet att oroa topplagen och stjäla viktiga poäng.

Söderlagen är gynnade av det nuvarande systemet.

Och ett system med inbyggda fel är inget bra system.

Svensk handboll vill naturligtvis ha en geografisk spridning på elithandbollen ur pr-synpunkt. Den idrottsliga rättvisan betyder mer. Att utöka antalet matcher och lag kan inte heller vara ett självändamål när det går ut över kvaliteten.

Och publikintresset. Se bara på antalet besökare på HK Malmös matcher mot bottenlagen!

Tio lag, som möts fyra gånger, ger 36 matcher per lag i grundserien, fyra fler än i det nuvarande upplägget. Och skulle antalet matcher/säsong bli för stort kan man reducera antalet kvartsfinaler till bäst av tre.

En stramare Handbollsliga gör svensk herrhandboll bättre.

 

Av Magnus Månsson - 1 januari 2018 17:59

2018.

Ett nytt blankt år. Det är mycket man vill fylla det med.

Men hinner man med allt man vill? Och i ett längre perspektiv -- utan att vara sentimental – är det inte dags att börja prioritera, välja bort?

En vän, några år yngre, konstaterade för en tid sedan att han tänkt i samma banor. Han har förstås inblandad i fler projekt än jag. Samtidigt vill jag vara med, känna mig behövd. Visa att jag fortfarande kan. Och inte minst ta del, givetvis av familjelivet, av litteraturen, av politiken inför valet 2018 och av idrotten på olika nivåer, live och via tv och genom mitt stora intresse under cirka 70 år, tidningsläsning.

Och det är häri min främsta nyårsönskan ligger. Kanske en orealistisk sådan i dessa tidningskrisens tider. Jag är väl medveten om problematiken, tids- och personalbrist men jag önskar mig en bredare bevakning. Den enorma bevakningen i Malmö på elitklubbarna i fotboll och ishockey känns övervärderad. Visst förstår jag att det lockar till läsning och nätklickar men har man funderat över hur många man skrämmer bort, de som är intresserade av andra idrotter och, ve och fasa, de som har andra favoritlag än de omhuldade Malmölagen. För att rätt kunna bedöma exempelvis MFF:s satsningar för att vinna ett nytt SM-guld är det självfallet betydelsefullt att ha kännedom om vad som händer i konkurrentklubbarna.

Och vad sker hos HK Malmös och Lugis motståndare? Och i andra klubbar och andra sporter utanför Malmös gränskommuner? Exemplen kan mångfaldigas. Jag är allmänt idrottsintresserad men måste söka den information jag har behov av på förbundens, föreningarnas och andra tidningars nätupplagor.

Jag är övertygad om att en bredare bevakning är receptet att inte förlora fler läsare på pappret. För det är väl så att det är den äldre generationen som är de trogna prenumeranterna? Var rädd om den.

Och tänk vad tid jag kunnat spara, om jag sluppit ägna någon dryg timme per dag att hämta in den information jag saknat i m-i-n tidning.

Tid till sådant jag funderar att välja bort.

 

 

Presentation

Fråga mig

29 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1 2 3
4
5
6
7
8
9
10 11 12 13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Januari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards