Om några timmar är Sverige klart för play-off till fotbolls-VM.

Det är det mest realistiska tipset.

Holland/Nederländerna utklassar inte Sverige, vinner knappt, samtidigt gör Frankrike vad man bör, segrar utan större besvär över Vitryssland.

Efter avklarade kval är det hög tid att de bestämmande tar sig en funderare över kommande kval i EM och VM. Det kan ju kännas sympatiskt att de små fotbollsnationerna får spela tävlingsmatcher mot de stora. Men var finns det sportsliga värdet i en match mellan exempelvis Gibraltar och Tyskland? Det vore mer utvecklande och stimulerande om Liechtenstein, San Marino och de övriga smålagen möttes i en grupp, där ettan kunde få en kvalchans någonstans under turneringens gång. Liknande kvalnormer finns ju redan i alla kvalzoner utom i Europa och Sydamerika. Just Sydamerika har det mest rättvisa systemet. Alla tio startberättigade lagen möts hemma och borta.

I min värld skall det i inte ha så avgörande betydelse om man vinner med 8—0 eller 5—0 hemma mot som nu Luxemburg i mötena mot Sverige och Holland.

Men påminner någon, 6—0 kan det ju också bli i Allsvenskan. Förvisso men det är ett enda olycksfall. Det finns inga lag som har 1—39 eller liknande målskillnad efter tio omgångar.

Europas fotboll hade tjänat på en nyordning i sitt VM-kval.

***

Sovjets och Jugoslaviens upplösningar har gett många nya nationer. Och många nya, inte speciellt bra landslag i fotboll.

Risken är att det blir fler länder framöver. Se på rörelserna i Spanien. Tjeckoslovakien är ett tredje exempel.

***

Vi talar ofta om det ”Lilla Sverige”. Sverige är ytmässigt Europas femte största land. Befolkningsmässigt, av 49, 16:e, bara någon miljon färre än Portugal, Belgien, Tjeckien och Grekland.

Kanske något att tänka på när man skall ”bortförklara” ett nederlag.

Sverige är inte så litet.

I mina gårdagsplaner ingick att besöka Bäckagårdens idrottsplats och se division 2-fotboll, Kvarnby IK mot Österlen, 1--2.

Det blev inget besök.

För vem ställer sig två timmar i ösregn och i en hård vind utan att ha möjlighet till det minsta skydd? Så ser de ut kring de flesta av de många planer det spelas fotboll på i Malmö. Det finns ingen plats att söka upp för att inte bli dyblöt vid ett liknande väder som i går.

Att bygga ett enkelt skydd liknande det som finns exempelvis på tävlingsarenan på Rosengård kan inte kosta så mycket. Jag tycker att fotbollsklubbarna i Malmö är värda dessa investeringar. Fotbollen är den överlägset största sporten i stan. Planer i all ära. Men små trivselhöjande åtgärder är alltid stimulerande.

***

Denna effekt bygger Svenska Fotbollförbundet sina krav på. I damallsvenskan krävs det 1 000 sittplatser med viss kvalitet under tak. LB 07 och Vittsjö fick dispens. Om jag inte minns fel var det kring 800. Malmö kommun fick punga ut med en summa pengar för att uppfylla kraven på Limhamns idrottsplats. LB 07 har inte varit i närheten av att locka så många besökare vid någon hemmamatch där.

Jag missunnar absolut inte LB 07 en utökad komfort men när pengar finns, borde även klubbar utanför eliten få sin del av medlen.

***

För vem av alla bestämmande i kommunens alla instanser funderar över småklubbsidrottens problem? Som parkeringsbolagen. Vet dessa om att det till en del är stora problem att få funktionärer och ledare till tävling och träning och att få föräldrar att stanna kvar under barnens aktiviteter, just på grund av höga parkeringsavgifter kring arenorna? Föreningarna vill ha in mor och far i gemenskapen. Men de lämnar och hämtar. Och kör dubbelt så långt. Miljön!!!

Förvisso en bagatell i det stora, men likafullt ett hinder för en bättre idrott.

Trots att Malmös invånarantal ökar stadigt, så sjunker antalet idrottsaktiviteter.

Jag har sett mycket handboll i mina dar. På alla nivåer.

Men live har jag knappast sett ett bättre målvaktsspel än det Dan Beutler presterade i hans HK Malmös segermatch mot svenska mästarna IFK Kristianstad, 28—22.

Den officiella statistiken säger att Beutler hade en räddningsprocent på 52. Och den får man väl lita på – även om den inte är helt pålitlig alla gånger. Till dessa 52 procent skall naturligtvis också läggas det psykologiska övertag han fick på Kristianstads skytte. Fem, eller var det sex, ramträffar för gästerna skall delvis läggas på Dan Beutlers pluskonto. Och han skall naturligtvis tacka sitt försvar, rörligt, aggressivt och på rätt sida av den svåra gräns som avgör en hårdare bestraffning än ett ”sketet” frikast.

Det var en stark insats av HK Malmö, men det behövs fler insatser på denna nivå för att någorlunda säkert kunna fastslå HK:s kapacitet över 32 matcher.

mC More har gett oss handbollsintresserade möjlighet att se varje match i Handbollsligan. Jag har till en del utnyttjat denna möjlighet. Här några synpunkter så här i början av spelåret.

Det unga Redbergslid har imponerat. Där finns det utvecklingspotential på många händer. Målvakten Tobias Thulin kan i sina bästa stunder var lika suverän som Beutler.

Sävehof har ännu inte fått det att stämma men de rutinerade spelarna tillsammans med de unga talangerna kommer att ge ett lag som kommer att utmana i toppen.

Alingsås verkar ha kompenserat förlusten av tre landslagsmän utmärkt.

Handbollskulturen i Skövde och Eskilstuna (Guif) visar sig åter. Det är två lag på uppgång.

En titt på de två poolerna visar att topplagen från den södra kommer att gynnas av att Karlskrona och OV/Helsingborg inte verkar kunna oroa mer än sig själva. Allt annat än sex poäng mot dem vore en storsensation medan motsvarande lag i norr, Hammarby och Ricoh, på hemmaplan kan ta en och annan överraskande poäng.

Och detta duktiga Aranäs, som alltid fixar de poäng som behövs för att undvika direkteliminering.

***

Nu när poolspelet med Skånederbyna är avslutat för den här perioden, skall det bli spännande att se var de tippade topplagen står sinsemellan. I söder har det gått tippsenligt. Förutom nu Malmös gårdagsvinst mot Kristianstad. Den var svår att förutse med tanke på HK:s insatser mot YIF och Lugi[MS1] .

Ett Lugi som jag fortfarande tror kommer att missa slutspelet.

Vi har väl alla haft en chef/arbetsledare som vi inte gillat helt ut.

Men de flesta av oss har likväl gjort vårt bästa. Inte minst för självkänslans skull.

Samma synsätt verkar inte råda inom den professionella idrottsvärlden. Där är det tränaren som får ta ansvaret när det gnisslar och det är hens fel om laget/spelarna inte agerar hundraprocentigt viljemässigt matcherna ut. För att ta fotbollen! Är det för mycket begärt att bra avlönade spelare skall prestera på sin egen toppnivå under 90 minuter per vecka? Trots att man kan ha en annan uppfattning än arbetsledaren.

Närmast tänker jag att Elfsborg sparkat sin tränare Magnus Haglund. Det har gått knackigt på sistone för Boråslaget, som dock haft perioder med både effektivt och sevärt spel. (Jag har sett 15 av deras allsvenska matcher.)

Men hur ser Elfsborgs trupp ut? Inför 2015 försvann Johan Larsson, 2016 Anders Svensson, Sebastian Holmén och Arber Zeneli och inför årets säsong Viktor Claesson, Markus Rohdén, Simon Hedlund och Henning Hauger. Något tidigare lämnade Niclas Huldt, Oscar Hiljemark och Stefan Ishizaki.

Inga dussinlirare precis. Tre av dem finns med i veckans landslagstrupp. Några till har förmodligen funnits med i förbundskapten Janne Anderssons funderingar.

Över tid har Elfsborg inte lyckats ersätta förlusterna. Dem man hämtat från sina allsvenska konkurrenter Joakim Nilsson, Daniel Gustavsson, Alex Deyer och Jesper Karlsson är förvisso duktiga men inte alls med samma kapacitet som de flyktade. Undantaget är Simon Lundevall.

Målvakten Kevin Stuhr Ellegaard har varit svajig i år, åldern på Jon Jönsson har tagit ut sin rätt liksom på Lasse Nilsson. Emir Bajrami är skadebenägen. I fjor fick Issam Jebali som ny i Allsvenskan ett genombrott. Fullt naturligt har han 2017 haft ett ojämnt mellanår.

De utländska spelarna Jörgen Horn och Anders Randrup är habila men inte mer.

Talangen Simon Olsson är 19 år och i den åldern är det svårt att hålla hög klass hela tiden.

Forwardsparet Per Frick, Viktor Prodell har inte den stabila målform som är ett måste för ett lag för tätstrid.

Ytterbacken Adam Lundqvists form har hackat och liksom kollegan Jesper Manns.

Sammantaget av min amatöranalys är att Elfsborg av årgång 2017 inte haft en trupp för en toppstrid. Men, som nu, en elfteplats är en underprestation. Sexa var mitt vårtips.

Men Elfsborg är alltid intressant. Med sina gedigna grund och med en av Sveriges bästa akademier kommer man alltid tillbaka och med en stomme med spelare som varit i klubben sedan tonåren. Se bara på genomgången ovan. De flesta kommer från den egna akademin.

***

Jag menar att det var underligt att sparka Magnus Haglund. Han fick inte de förutsättningar som krävs för att skapa ett topplag. Till detta är alla ansvariga, styrelse och sportchef, tränare och hans medhjälpare och inte minst spelare.

***

Oroande är dock att Elfsborg tappat över 2 000 åskådare per hemmamatch på två år. Med ett snitt på drygt 7 100 är det svårt att konkurrera med dem som har över 15 000 och till och med över 20 000.

Elfsborgs problem är större än ett tränarbyte.

Boråsregionen måste visa att de vill ha en medaljaspirant inom svensk fotboll.

.

I förra veckan fick två fotbollstränare kicken.

Jag föredrar detta lite rakare uttryck framför det fegare, diplomatiska ”det är ett beslut i samförstånd”, framfört i ett pressmeddelande. Det är alltid samma gamla visa. Det är tränaren som offras. Trots att ansvaret för att klubbarnas inte lyckats nå sina målsättningar ligger hos alla parter – styrelser, sportchefer, tränare och inte minst spelare.

Nu skall Magnus Haglund i Elfsborg och Jack Majgaard Jensen i FC Rosengård ersättas av sina assisterande tränare. Men är dessa inte också ansvariga för de uppkomna situationerna? De har väl varit med om lägga upp de taktiska ritningarna, nominerat lagen, diskuterat eventuella byten, ja, allt som har med truppen att göra. Jag känner varken Haglund eller Majgaard Jensen, men har svårt att tänka mig att de lett sina lag utan att ta hjälp av sina assistenter. Vad har dessa att tillföra som de inte lyckats med i sina tidigare roller?

FC Rosengårds representanter säger i en intervju: Vi har olika syn på framtiden.

Utan att vilja berätta vari skillnaden ligger.

Dessutom måste meningsskiljaktigheterna ha uppdagats först på senare tid eftersom Jack Majgaard Jensen var inne på sin tredje säsong.

Rosengårds framgångar, nationellt och internationellt, har till största delen byggts på en grund av duktiga internationella spelare. Unga svenska spelare med landslagsmeriter har för att få speltid tvingats söka sig till konkurrentklubbar i Sverige. När det den utländska konkurrensen – och därmed pengarna – blivit större har Malmöklubben tvingats se några av sina främsta spelare lämna för en mera lukrativ marknad.

Var hittar man då ersättare? Tre av de senaste nytillskotten är Lotta Schelin, Anja Mittag och Caroline Seger är 33, 32 och 32 år. Inför säsongstarten var de mest uppmärksammade värvningarna Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. De är båda 29 år. I den trupp FC Rosengård presenterar på sin hemsida i dag är åtta spelare över 30 år, två 29 och en 28. Tio har utländska pass.

Åldersstrukturen pekar inte på en ljus framtid. Är det här häri Jack Majgaard Jensens och sportcheferna Therese Sjögrans/Erling Nilssons framtidssyn skiljer sig? Sjögran/Nilsson har varit huvudansvariga för spelarrekryteringen och ett intryck är att det varit mycket av kompisvärvningar med närliggande mål i ställer för en mera långsiktig planering.

Visst finns det unga framtidsspelare i FC Rosengårds A-trupp. Konstigt vore det annars, för under en lång period har klubben haft ett av Sveriges bästa U 19-lag – liksom Malmökonkurrenten LB 07.

Men viken väg väljer FC Rosengård? Den vars framgångsperiod verkar vara slut eller en där man ger större utrymme till yngre spelare, egna eller utifrån?