Om några timmar skall Malmö FF ta emot AIK i den allsvenska fotbollen.

SM-guldet är säkrat och det nya målet – enligt några påhittiga journalister – är att nå den största differensen till en tvåa i den allsvenska historian.

Historielösa spelare har hakat på resonemanget.

 I nuläget har MFF tio poäng mer än AIK.  Rekordet är från 1949—50, då just MFF kom före Jönköping Södra med 15 poäng.

Men märk väl att en vinst på den tiden gav två poäng, kryss ett. Omräknat till dagens system med tre poäng för vinst, hade MFF varit 23 poäng före J-Södra.

Och detta på 22 omgångar. Det är knappast orealistiskt att anta att MFF då på ytterligare åtta matcher utökat differensen upp till 30.

Så det är långt till ett allsvenskt rekord i ett historiskt perspektiv.

Men om MFF kan man tydligen skriva vad man vill utan att bli ifrågasatt.

***

FC Rosengård, Malmös andra storlag, och dess politik har jag aldrig förstått mig på.

För en tid sedan avgick tränaren Jack Majgaard Jensen med motiveringen att hans och den sportsliga ledningens framtidssyn inte var den samma. Utan att ange vari skillnaden låg.

För några dagar sedan läste jag en intervju i Kvällsposten av Jan-Peter Andersson med ordförande Håkan Wifvesson, där denne menade att målet med alla värvningar var att spelarna skall utvecklas i FC:s miljö. Låter onekligen positivt och ambitiöst.

Men hur stämmer denna målsättning och ambition ihop med att tre av de senaste prestigevärvningarna, Lotta Schelin, Caroline Seger och Anja Mittag är 32 år eller äldre? Betydligt bättre kännare av damfotboll än jag är klara med att trion har passerat zenit.

Det pratas och skrivs mycket om damerna i FC Rosengård. Samstämmigheten inom klubben övertygar inte.

Vem har makten?