Jag lider med alla arrangörer, när en ambitiös satsning spolieras av vädrets makter.

Som i går när HK Malmö i sin hemmapremiär i Handbollsliga mot Ystads IF ville bjuda på lite extra. Och så kommer det futtiga 1 033 personer i busvädret. Till detta en smärtsam förlust, 27—30.

Jag har väl sett i stort alla derbyn i Baltiskan från mitten av 1960-talet mellan Malmölag i olika skepnader och antingen Ystads IF eller IFK Ystad. Förmodligen har bortalagen aldrig haft så lite supporterstöd som i går. Inte ens på nivå 2. Därför blev det inte heller någon derbystämning. Trots en jämn och stundtals riktigt bra match.

Första halvlek och inledningen var verkligen tempofylld. Det gick så snabbt att försvaren inte hann med. Sen mattades tempot, många spelare blev trötta.

Givetvis kan coacherna/tränarna så oändligt mycket mer handboll än jag och de har kännedom om spelarna som jag inte har någon aning om. Men när den ovissa matchen närmade sig slutet blev i mina ögon coachningen avgörande. YIF hade i perioder vilat sina tongivande spelare, hade dem alla på plan när matchen avgjordes.

HK däremot kastade i slutskedet in två unga spelare utan någon större erfarenhet av spel på elitnivå, speciellt inte av spel under några laddade minuter i ett Skånederby. De gjorde absolut inte bort sig med de har ännu inte de kvaliteter som kan matcha ett spetsat YIF.

Många, väldigt många, handbollsmatcher avgörs under de sista sju, åtta minuterna. Min enkla handbollsfilosofi är att det då gäller att ha en så fräsch A-uppställning på plan som möjligt. YIF hade det.  Inte HK Malmö.

Binai Aziz, Malmös speldirigent, var briljant i inledningen och var den främsta anledningen till lagets snabba, målgivande spel, mattades förvisso och bänkades på slutet, men någorlunda utvilad hade han kunnat återge HK kommandot.  

Så ser en amatör från läktaren – där allt är så mycket enklare – på varför YIF vann över HK Malmö.