Såg på nätet någonstans några kommentatorer spekulera i hur många matchers avstängning MFF:s Markus Rosenberg skall få efter sin armbågsknock mot Djurgårdens Jacob Une Larsson.

Det som i eftermälena efter matchen förvånar mig mest är inte utvisningen av MFF-kaptenen i sig utan att ingen,mig veterligen, noterat att Rosenberg redan tidigare skulle haft ett rött kort. I en duell med samme djurgårdare gick MFF-aren inte upp för att försöka nå bollen. I stället duckade han och kröp under Une Larsson, som föll handlös mot konstgräset. Om detta inte är farligt spel så säg …

Djurgården fick förvisso frispark, men inte ens ett gult kort till Rosenberg. Tv-kommentatorerna noterade de oerhört allvarliga skaderiskerna med sådant förfarande men nämnde inget om ett kort, gult eller rött.

I basketboll hade ett liknande agerande gett en direktutvisning och några matchers avstängning. I fotboll en sketen frispark.

Inte ens en krönikerande basketdomare nämnde incidenten med enda stavelse.

Rosenberg borde haft ett rött kort redan före han fick det.

Farligt spel skall beivras. Detta var farligt spel, mycket farligt. Synd bara att fotbollsdomarna i gemen inte förstår detta. Jag har sett fler liknande situationer som inte gett mer än en frispark.

***

Efter matchen fick MFF-tränaren Magnus Pehrsson tillfälle att i tv kommentera Rosenbergs utvisning. I stället för att markera att så här gör man inte säger han nonchalant att det fanns fler situationer som i så fall borde gett rött kort.

Och tyvärr tror jag inte han tänkte på den ovan relaterade.

***

Samtidigt kan jag inte låta bli att förundra mig över vad som händer med dem som blir MFF-tränare. Hareide, Kuhn och nu Pehrsson har agerat/agerar ju som semaforer vid varje domslut som går MFF emot.

Jag prioriterade EM-finalen mellan Nederländerna (ok, då, inte Holland) och Danmark, 4—2, framför den allsvenska toppmatchen mellan Sirius och AIK.

Valet var bra. Finalen var en alldeles utmärkt fotbollsmatch. I bekantskapskretsen finns många som har sin bestämda åsikt om att damfotboll är skit. Utan att egentligen ha sett så speciellt många matcher. Själv är jag ingen frekvent åskådare till fotboll för damer, varken på plats eller via tv. Följde dock EM- fotbollen så där, en hel match då, en halvlek då och då, men hoppade över mer än hälften av matcherna. Det var blandad konfekt, några bra matcher, några sämre och några usla. Precis som vid ett mästerskap för herrar.

Rent generellt vill jag påstå att damfotbollen på den här nivån höjts en hel del under den senaste perioden. Även målvaktsspelet. Trots en del genanta misstag. Vidhåller fortfarande att det ibland osäkra målvaktsagerandet beror på att målen är för stora för kvinnor. Måtten är fastställda efter männens storlek.

Den allmänna kvalitetshöjningen gäller inte Allsvenskan, som stundtals är torftig.

***

 Intressant att några ”nya” nationer kunde utmana de stora och etablerade länderna.

Men rent allmänt saknas öst, bara Ryssland bland 16 finallag.  Speciellt Balkan. I de andra stora lagbollsporterna för damer finns i alla internationella mästerskap nästan alltid någon eller några Balkanationer med i slutspelet. Men så icke i fotboll. Fortfarande är fotboll för damer underutvecklad i stora delar av Europa.

***

Domarna – det är damer som dömt EM-matcherna – har i vissa fall blivit hårt kritiserade. Jag har tydligen haft tur i mitt matchval. De domare jag sett har varit alldeles utmärkta. Lite elakt vill jag påstå att de avgörande misstagen var färre än de vi sett i Herrallsvenskan under den här säsongen. De har varit alltför många. Inkonsekvensen mellan -- och även i en och samma match -- de olika domarna har varit anmärkningsvärt stor. Nivån för att få en varning har exempelvis varierat alldeles för mycket.

***

Såg någonstans att finallagen hade mycket att tacka bland annat FC Rosengård för framgångarna och det fina spelet. Ett antal av medaljörerna har spelat eller spelar Sverige.

Må så vara … Men man kan ju vända på det hela. De många importerna – inte minst i Rosengård -- har ju inneburit att många unga svenskor med talang fått stå tillbaka för utländska spelare och hindrats i sin utveckling. I den bästa av världar hade Sverige då kunnat mönstra ett bättre lag än det lite stabbiga som inte gjorde särskilt bra för sig i Holland (som det känns rätt att skriva).

Om några timmar invigs VM i friidrott i London.

Sverige har 29 kvalificerade aktiva.

Det är bra.

Under säsongen har det noterats tio svenska seniorrekord, sex av dessa i VM-grenar.

Det är bra.

Två bevis på det positiva inom svensk friidrott. Det negativa har jag berört några gånger, så det hoppar vi i dag.

Det positiva har fått VM-förhoppningarna att stiga till oanade höjder. En kvällstidningsjournalist har sålt sin heder och menat att Sverige kan göra sitt bästa VM någonsin, det vill säga överträffa Paris 2003 med två guld, ett silver och två brons. Några andra kalkylerar med tre, kanske fyra medaljer.

Vid den traditionella veteranfredagsfikan kom vi fram till att en svensk medalj var det realistiska. Daniel Ståhl i diskus givetvis. Men märk väl, medalj, inte guld. Marginalerna är så små att det bara kan vara några futtiga decimeter mellan ett guld och en plats utanför pallen.

Men Daniel Ståhl pallar!

VM-konkurrensen är stentuff. Alla kontinenter har friidrottare av världsklass. I VM får varje nation ställa upp med tre aktiva per gren. Detta gör att konkurrensen i ett VM i friidrott är betydligt tuffare än i ett VM i simning, där antalet deltagare/per nation är maximerat till två.

Jag är den största beundrare av simningens fantastiska Sarah Sjöström. Men det var Sarah med sina fyra medaljer från VM-veckan i Budapest, som massmedialt räddade svensk simning från negativa rubriker. Med sina många närliggande distanser i simsätt som behärskas av samme utövare kan en aktiv, som nu Sarah Sjöström, fixa fyra individuella medaljer. Det är en omöjlighet i friidrott.

Så gör nu inga medaljjämförelser mellan simning och friidrott!

Konkurrens och förutsättningarna är helt olika.

I helgen börjar VM i friidrott i London.

I helgen skulle de skånska mästerskapen i friidrott avgjorts i Ängelholm.

VM blir en fest.

DM blir inget alls. Orsak: För få anmälda.

Det är ambitiöst – i min ringa värld, överambitiöst – att inbjuda till ett skånskt

mästerskap med ett i stort komplett grenprogram i alla åldersgrupper utom 22-åringar. Det är ju bara att bara att ta en titt i den aktuella Skånestatistiken för att konstatera att det inte finns underlag för ett värdigt mästerskap. I den nuvarande situationen är det bara finna sig i läget. Det finns ingen anledning för skånsk friidrott att försöka hålla liv i något som ingen – varken aktiva eller klubbar -- verkar ha något intresse av. Samtidigt är det illavarslande att ytterligare en tävling, som i grunden riktar sig till ungdomar, ställs in i distriktet under säsongen. Tidigare har Finish Games och Malmö Youth, en tävling i anslutning till luftslottet Malmö Games, strukits från årets tävlingskalender. Det innebär i sin tur att skånska friidrottsungdomar, som inte är kvalificerade till U- eller JSM, inte har ett enda tävlingstillfälle på hemmaplan under augusti, årets bästa månad för att rekrytera och stimulera unga friidrottare. Efter att IFK Lund den 1--3 september genomfört Sydsvenska ungdomsspelen, Skånes äldsta ungdomstävling,  är det sedan helt tomt på arenatävlingar i Skåne.

Från början av den här månaden är 14 mer eller mindre inkomstbringande långlopp av olika dignitet inplanerade i Skåne.

För en person med ett stort hjärta för arenafridrott för ungdomar känns denna snedvridning fel. Den kommer inte att vända en kantrande skuta. Tvärtom. Motvinden blir än kraftigare.

Lösningen? Har tyvärr inget bra förslag. Med det nuvarande numerära underlaget ute i klubbarna finns det inte tillräckligt med aktiva i 13- 14—årsåldern för att exempelvis inbjuda till ett skånskt mästerskap i lag för dessa åldersgrupper. Alla pratar om medicinen ”lagtävling” men ingen eller få orkar organisera något sådant.

Gud förbjude att man att man går än längre ner i åldrarna för att få till stånd ett DM med anständiga startfält. Skånsk friidrott måste ge stimulans till de yngre tonåringarna. Med lagtävlingar och övriga tävlingar jämnt utspridda över säsongen från maj till oktober.

Ingen kan vara nöjd med utvecklingen. Den har varit väldig negativ under en väldigt lång period. En hel generation är på väg att försvinna.